
Denna historia tar sin början för länge sedan. Så länge sedan att jag ännu trodde på storken. Åtminstone tills jag en dag bokstavligt talat tog mina föräldrar på sängen. Jag tyckte att de påminde om två strandade valrossar som försökte komma loss och kunde nästan höra Arne Weise i bakgrunden ända tills hans röst ersattes av min bestörte faders, som frågade vad fan jag gjorde hemma den här tiden och om inte ungarna gick i skola nuförtiden.
Platsen där denna historia utspelar sig är en liten stad, som ligger så långt borta att man måste resa tre varv runt jorden för att komma dit. Stadens invånare var trevliga människor, som steg upp, gick till jobbet, åt lunch, satt på förberedande möten inför förberedelsemötet för själva mötet, drack kaffe och ägnade kvällarna åt att titta på TV med familjen. Kort sagt en ganska normal liten stad där alla kände alla.
En dag när jag som vanligt lekte med barkbåtar i diket på vägen hem från skolan märkte jag en konstig sak. Några av människorna som gick förbi mig hade alldeles tomma ögon, eller rättare sagt, deras blick var tom. Precis som om de stirrade ut i tomma intet utan att för den skull se någonting. Som barn brukar ägnade jag det ungefär tio sekunders tankeverksamhet innan jag återgick till mina betydligt intressantare barkbåtar. På den tiden fanns det ännu friska träd, rent vatten i dikena och barnen lekte med barkbåtar och klättrade i träd. Mikrovågsugnar var spännande och hela familjen samlades kring vår mikrovågsugn varje gång vi skulle poppa popcorn. Man fick inte stå för nära för då kunde man bli utsatt för strålning och få cancer.
Tiden gick och jag såg fler och fler med tomma ögon. Jag började till och med så småningom fundera på vad det kunde bero på och bestämde mig för att fråga min pappa. Han satt i vår slitna gröna soffa och såg på nyheterna, så han mumlade något om att vuxna ofta har mycket att tänka på och inte hinner se sig omkring. Dessa konstiga människor verkade inte se någonting alls och det var konstigt att de inte gick rakt ner i den lilla ån som rinner genom staden. Det var precis som om de gick i sin egen lilla värld, totalt ovetande om världen runt omkring dem. Oftast var de män i övre medelåldern med kostym och portfölj och de såg alltid väldigt viktiga ut. Senare fick jag reda på att de kallades direktörer, politiker och ekonomer. De med glasögon och fotvänliga skor var ekonomer.
Jag började betrakta dem mera intresserat och kunde rätt snart konstatera att på morgonen när de jäktade iväg till jobbet verkade de rätt normala, men när de återvände på eftermiddagen hade de alltid samma tomma blick.
En dag när jag var inne i kiosken för att panta veckans skörd av tomburkar och köpa godis kom en man till kiosken. Han skulle köpa en skraplott. Plötsligt hörde jag hur han flämtade till, såg väldigt glad ut och sedan kom det verkligt konstiga; när han vände sig om upptäckte jag att han hade fått den där tomma blicken jag tidigare bara sett hos direktörer, politiker och ekonomer. Sedan rusade han iväg.
Följande eftermiddag när jag kom från skolan såg jag mannen igen. Till min förvåning upptäckte jag att han nu var klädd i kostym hade portfölj och den där konstiga tomheten i sina ögon. Jag undrade om han kanske ändå var en direktör, för han hade välputsade svarta skor som inte såg särskilt bekväma ut, så någon ekonom kunde han inte vara. Sedan slog det mig att pappa någon gång hade sagt att mannen jobbade på samma fabrik som han. Jag förstod ingenting.
Vi var en rätt vild klass i lågstadiet. Varje gång vi skulle ha musik grät vår musiklärarinna och sade "Jag har en liten baby i min mage, har försökt att planera och göra det så bra och vad får jag?" Vad hon fick var ett nervöst sammanbrott och vi fick tala med rektorn. Som vanligt var han "inte arg, bara ledsen ? och besviken". Sedan fick vi en ny lärarinna i musik. Hon var religiös och borde ha gått i pension för länge sedan. Vi fick sjunga psalmer som hon spelade på den enormt falska gamla tramporgeln. Ibland kunde vi få sjunga andra sånger, men för det mesta var det psalmer. Om någon viskade på lektionerna sade hon "Är det någonting av allmänt intresse som dryftas?" Det var det inte. Nästa termin hade hela klassen valt teckning.
Min barndoms somrar tillbringade hela familjen på vår sommarstuga i skärgården. Min mormor brukade kolla på grannarna med kikare. En gång upptäckte hon till sin bestörtning att en av grannarna tvärs över viken satt och iakttog henne, också han utrustad med en kikare. Hon ifrågasatte genast högt hur oförskämda vissa kan vara, som tittar på sina grannar med kikare. Efter det användes hennes kikare mestadels till att titta på måsar.
Ibland hände det att någon av grannarna åkte vattenskidor i viken. Min far, som på den tiden ännu var ganska sportig av sig, ville gärna visa att han minsann också kunde åka. Han och hans kompisar hade åkt vattenskidor som unga, fast då hade skidorna bestått av en gammal dörr med ett par fastspikade gummistövlar att trä fötterna i. Nu knallade han istället iväg till en av våra grannar, som hade ett par vattenskidor i vedskjulet och bad att få låna dem.
Min syster och jag satt i båten iklädda våra orange flytvästar och pappa satt på bryggkanten och gjorde tummen upp och så bar det iväg. Vi hade hunnit halvvägs ut ur viken innan min syster tittade bakåt och upptäckte att vår pappa var försvunnen. Jag drog ner på gasen och vi spanade ängsligt bakåt. Det tog en stund, men sedan tittade ett välbekant svartlockigt huvud upp. Frustande, fullständigt inslingrad i sjögräs och med benen utspända för att hålla kvar badbyxorna vid knäna meddelade pappa att det nog inte räckte med en fyra hästkrafters Evinrude för att uppnå tillräcklig fart för att åka vattenskidor. Efter det kallades pappa Näcken av alla i viken. En stor fördel med försöket var i alla fall att vi inte hade något sjögräs i hela viken den sommaren.
Jag hade min första sexuella erfarenhet när jag gick i femman. Vår klass skulle ha luciaprogram, och jag upptäckte till mitt stora intresse att under flickornas vita skjortor skymtade konturerna av början till bröst. Någonting konstigt hände i mig; det började puta i mina byxor och jag kände mig konstig. Dessutom var jag säker på att det syntes tydligt på mig. Jag blev generad och sjöng fel i andra versen av Staffan var en stalledräng.
Efter det följde en tid med porrtidningar under madrassen, som jag läste under täcket med en ficklampa. Jag fattade ingenting när min mamma en dag hittade dem och blev arg, så jag sade att de var Manges. Hon trodde mig inte och slängde allihop.
I högstadiet skulle vi ha sexualundervisning. Alla killar i klassen tyckte att det var enormt spännande och tjejerna rodnade. När det äntligen var dags harklade vår biologilärare sig och sade att vi själva kunde läsa avsnittet hemma. Så blev det med den undervisningen.
Första gången det verkligen gällde var jag sexton. Hon var sjutton, och som jag såg det mycket mer erfaren. Hon hade nämligen gjort det en gång förut med en två år äldre kille. Jag var jättenervös och lyckades få kondomen fel väg, så när jag försökte rulla på den flög den som en raket tvärs över rummet. När jag försökte trä på den andra kondomen gick det för mig och så var den kvällen förstörd. Sedan undvek jag tjejen i en vecka.
Under högstadietiden var tjejerna mest intresserade av smink, frisyrer och liknande. De läste Frida och Veckorevyn och gick alltid på toaletten två och två. För killarna var det mopeder som gällde. Helst trimmade sådana. Frans hade den snabbaste och nyaste mopeden, vilket han gärna och ofta påpekade. Han var inte speciellt populär?
Vi hade en nervös och osäker lärarinna i engelska. En del av killarna provocerade henne alltid och när Tommy en dag kallade henne hora fick alla killar sitta kvar och tala med hennes man. Han var mycket upprörd och skrek: "Denice är faktiskt min fru!", så att spottet yrde. Sedan berättade han att han hade minsann varit fångvaktare på ett brittiskt ungdomsfängelse och var van vid att handskas med värre typer än vi. Efter det lugnade killarna ner sig lite. Åtminstone på hennes lektioner.
Under högstadietiden blev jag bästa vän med en ett år äldre tjej som hette Hanna och så småningom utvecklades mina känslor för henne till mycket mer än bara vänskap. Problemet var bara att Hanna hade en pojkvän, som till råga på allt var allt annat än förtjust i mig. När hon och jag skulle gå på skoldisco tillsammans var min plan därför självskriven. Jag skulle bli ihop med en annan tjej för att på så sätt få Hanna att bli svartsjuk och falla för mig. Planen fungerade över mina förväntningar och när sista låten spelades satt jag i ett hörn och hånglade med en tjej och låtsades att hon var Hanna. Förhållandet varade självklart inte så länge och slutade med att Hanna och jag inledde ett förhållande, som tyvärr blev nästan lika kort. Saken var nämligen den att hon hade glömt att tala om för mig att hon fortfarande var ihop med sin pojkvän. Jag fick en blåtira som påminnelse om den saken, men det var det värt.
Som sextonåring hade jag några kompisar som rökte hasch ibland. En tråkig sommarkväll bestämde jag mig för att testa, eftersom de påstod att det var som en rejäl fylla, fast utan baksmälla. Vi satt allesammans hemma i vår gröna soffa och lyssnade på Bob Marley och skickade runt vår hemrullade joint. När den nådde mig tog jag ett ordentligt bloss och drog röken ända ner i lungorna. Effekten på mig, som annars inte röker ens vanlig tobak, var ungefär som en rejäl spark i huvudet. Sedan övergick det i något som kändes farligt likt en orgasm. Jag kunde höra Bob Marley sjunga Exodus och upptäckte att hela rummet snurrade och allting var vackert.
Efter en stund kände jag att jag behövde gå på toaletten och steg upp. Korridoren kändes ovanligt bred och det kändes som om jag gick på mjuka moln av bomull. Jag öppnade badrumsdörren och upptäckte till min förvåning fem stycken Ninja Turtles som stod i olika stridspositioner inne i vårt badrum. Den som stod uppe på badkarskanten sade "Vi är Ninja Turtles" och jag svarade "Kan ni gå och vara det någon annanstans för jag måste pissa". Det kändes som det logiska svaret i den något ovanliga situationen och fungerade tydligen för de tågade mycket riktigt ut ur badrummet. Efter det provade jag aldrig hasch igen. Det var väl inte direkt någon obehaglig upplevelse, men jag föredrar i alla fall en normal fylla, med eller utan baksmälla.
Vår granne, farbror Helmer, var rätt speciell. Han var övertygad om att det bodde småmänniskor i hans källare. Varje kväll klockan nio kopplade de in sig på hans säkringar och stal hans ström, sade han. Konstigt nog kunde han ändå se på TV. Den hördes väldigt tydligt inne hos oss eftersom farbror Helmer var nästan döv.
Helmer var också övertygad om att hans svärson försökte mörda honom. Han drack aldrig kranvatten och ibland på nätterna kunde han låsa in sig på toaletten och täta dörrspringorna med vått toalettpapper. Sedan satt han där i timmar med lampan släckt. Han trodde nämligen att svärsonen använde sig av gas för att försöka ta livet av honom. Farbror Helmer var nog en aning senil.
Farbror Helmers barn kom nästan aldrig och hälsade på honom. Speciellt inte dottern, eftersom farbror Helmer en gång hade kört ut hennes man och ropat att han minsann skulle polisanmäla det kräket om han visade sig igen. Han hotade också att göra sin dotter arvlös om hon inte lämnade "gangstern", som han kallade sin svärson. Det gjorde hon inte. Däremot bröt hon nästan all kontakt med sin far, som sökte tröst i alkoholen och ägnade dagarna åt konversationer med sin sedan länge avlidna hustru. Han rökte tillräckligt med starka, filterlösa cigaretter för att ta kål på en häst, så det var konstigt att han levde så länge som han gjorde.
När farbror Helmer slutligen dog en kall vinterdag tog det ett bra tag för polisen att ta sig igenom den ansenliga uppsättningen lås han hade på sin dörr för att hindra småfolk och svärsöner från att ta sig in. Det var hemtjänsten som ringde polisen då han inte öppnade. De hittade honom i soffan med en överfull askkopp och en halv flaska finsk vodka på soffbordet. Han dog i alla fall lycklig.
En av bönderna i utkanten av staden hade en pappa som hette Erik och började vara till åren kommen, men ändå alltid ville hjälpa till med jordbruket. Vila hinner man göra när man ligger i kistan, brukade han säga och dessutom hade han minsann deltagit i arbetet ända sedan barnsben så ingen skulle försöka stoppa honom nu heller. Problemet med gammelbonden Erik, som i övrigt var frisk som en nötkärna och stark som en oxe, var att hans uppfattningsförmåga och reaktioner inte längre var vad de en gång varit. Det var därför ingen som blev förvånad när gammelbonden lyckades köra ner en sommarstuga från sina pelare när han skulle jämna ut marken åt stugägaren. Med ett brak störtade stugan ner i vattnet och i sin bestörtning backade gammelbonden ner bakhjulet på traktorn i brunnen så att drivaxeln gick av. När dammet hade lagt sig över förödelsen kunde gammelbonden konstatera att traktorn var obrukbar. Senare samma sommar trillade han från höskullen ner genom en lucka i golvet och fick en höbal över sig så han bröt benet. Sin envishet till trots kunde gammelbonden därför inte delta i arbetet mera den sommaren.
Varje höst höjdes stämningen betydligt bland stadens gubbar. I så gott som varje hus putsades bössorna och staden förberedde sig på den årliga älgjakten. Den som någon gång deltagit i en älgjakt vet att själva jagandet inte alls är huvudsaken. Framförallt rör det sig om en ursäkt för gubbarna att få samlas i skogen för att umgås och skryta om vem som fällt den största älgtjuren.
Det dricks också en hel del öl och hembränt under älgjakten, speciellt på jaktlagsfesterna. Det var på hemvägen efter en sådan fest som en av gubbarna upptäckte att det stod en enorm älgtjur på en åker. Han smög närmare och drog försiktigt upp sin älgstudsare ur fodralet. Då han avlossat två skott mot besten såg han att ett mindre djur lösgjorde sig och började springa längs åkern. Han tänkte att det nog var en kalv och skulle just till att fälla den också då han hörde att det mindre djuret lät nästan som om det ropade något till honom. Gubben trodde i sitt berusade tillstånd att det var Gud Fader själv som talade till honom, men förundrades över att vår skapare använde ett språk som skulle ha fått till och med de mest härdade gubbarna i jaktlaget att rodna. Han begav sig därför skyndsamt hemåt och slapp på så vis förklara för den rasande bonden varför han just skjutit sönder en splitterny traktor.
Jag gjorde min värnplikt som adertonåring. Det var en minst sagt karaktärsdanande upplevelse. Aldrig hade jag väl trott att man kunde samla så många inkompetenta idioter på ett och samma ställe, och än mindre att samtliga kännetecknades av gradbeteckningar i form av vinklar och tillämpade principen "slicka uppåt och sparka neråt". Det tog inte länge innan jag förstod; Ju fler vinklar, desto mindre kompetens och folkvett. Ett enkelt system.
I armén är det meningen att man ska "göra män av pojkarna". Det fick vi höra till lust och leda. Sanningen är att om man inte är man när man rycker in lär man knappast vara varken mer eller mindre man när man hemförlovas. Däremot lärde vi oss många nyttiga saker i armén; äta ärtsoppa och pannkaka på två minuter, vakna och bädda sängen på två minuter, duscha och klä på sig på två minuter, osv. Såhär i efterhand framstår hela armétiden som en samling av mer eller mindre obetydliga tvåminuter. Men roligt var det i alla fall. Det vet varje man som någon gång gjort sin värnplikt och sedan ägnat otaliga timmar i bastun åt att berätta för sina yngre vänner om hur mycket tyngre och tuffare allting var på hans tid. För varje öl som dricks brukar marscherna bli några mil längre och packningen betydligt tyngre, tills det är ett mirakel att man överhuvudtaget överlevt armén. Ändå överlever de flesta, vilket får ses som ett mirakel om man ska tro på alla arméhistorier som berättas män emellan över några öl.
Det var under en sådan bastukväll i slutet på september som Peter råkade ut för ett missöde. Han hade druckit sin ranson av öl med en fart som skulle göra en kamel avundsjuk och började fyllna till ordentligt. Därför ville han inte hänga med ut när resten av gänget skulle ta sig ett dopp. När vi stod där på bryggan skakande av köld och torkade oss hördes ett fasligt ylande från bastun. De av oss som var mest berusade var övertygade om att nu hade en varg tagit sig in i bastun och höll som bäst på att sluka Peter, vilket garanterat skulle leda till alkoholförgiftning för den stackars vargen. Efter att ha kommit fram till att så nog inte var fallet, men för säkerhets skull beväpnade med en yxa, närmade vi oss försiktigt bastun iklädda endast våra handdukar och huttrande av kylan. Ylandet hade upphört och ersatts med svaga snyftningar och ett försiktigt dunkande.
Synen som mötte oss när vi öppnade dörren kan inte ens med bästa vilja beskrivas som annat än komisk. Peter hade lyckats få sin pung att slinka mellan två brädor i bastulaven och fastna, och där satt han nu och försökte bända loss brädan med bastuskopan för att komma loss. Med gemensamma krafter lyckades vi slutligen bända isär de lömska brädorna tillräckligt för att befria vår närapå kastrerade kamrat. Efter det badade Peter aldrig mer bastu.
Den som växt upp i en småstad känner säkerligen igen sig. Det är något speciellt med dessa små samhällen där alla vet allt om alla. Flera år har nu gått sedan jag flyttade från vår lilla stad till en betydligt större och anonymare stad för att studera. Jag trivs väldigt bra med mitt nya liv, men det händer ofta att jag tänker tillbaka på min uppväxt, och jag skrattar alltid när jag gör det. Det är klart att jag längtar tillbaka ibland. Minst två gånger om året åker jag därför den långa vägen hem för att hälsa på släkt och vänner och återigen få uppleva småstadsliv. Jag köpte ett par fotriktiga skor idag.