torsdag 15 november 2007

Nördarna slår tillbaka



Wikipedia definierar en "nörd" enligt följande;

Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotypisk, oftast lätt negativ benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde. Nördar intresserar sig ofta för teknik eller naturvetenskap (ex datornörd, biologinörd eller schacknörd) men ordet är flexibelt och exempelvis kan man ersätta audiofil med ljudnörd eller kalla den som gillar Counter-Strike för cs-nörd.

Den yttersta stereotypen av en nörd är en mager tonårskille med finnar och glasögon, som är extremt intresserad och kunnig när det gäller teknik - i synnerhet datorer - samt fysik, kemi eller astronomi. En numera ganska vanlig stereotyp är även den så kallade populärkulturnörden, det vill säga en person med mycket starkt intresse för en särskild genre inom t.ex. TV-drama eller populärmusik.

I allmänhet förespråkar stereotypen att nördar är fula, klär sig töntigt och inte kan föra sig socialt.


När jag gick i skolan var jag en nörd. Oavsett hur man väljer att definiera ordet. Jag fick mina första märkesjeans först när jag gick i 6:an. Inte nog med det. Jag fick betala mellanskillnaden mellan dom och ett par billiga jeans själv med sparade veckopengar. På lågstadiet var jag skolmästare i shack, bäst i klassen i de flesta ämnen utom gympa och följaktligen lärarnas favorit.
Någon egentlig frisyr hade jag inte innan högstadiet. Lite lagom rufs på mitt halvlånga självlockiga hår fick räcka. I högstadiet skolkade jag ofta från gympalektionerna och läste böcker istället. Jag blev kallad plugghäst när jag började ordna mina lektionsanteckningar i kronologisk ordning i en gemensam mapp med inläggsflikar för varje ämne, självklart i bokstavsordning. Behöver jag nämna att jag inte direkt var någon tjejmagnet?
Min lillasyster och jag fick en dator, en Commodore 64 med kassettdeck. Förutom att det gick att spela coola spel som Super Mario, Boulderdash och Gianna Sisters fick jag upp ögonen för programmering. Jag har avverkat ett ansenligt antal timmar med att programmera enkla spel baserade på slumptalsgenerator i BASIC. De hade nog inte blivit några storsäljare direkt, men jag lärde mig en massa. Dessutom var det extremt kul. Man kan även notera att den första månlandningen skedde med hjälp av två stycken Commodore 64, så det var inga dåliga grejer...
Som 12-åring började jag spela gitarr och fick upp ögonen (eller öronen) för musiken. Det mesta andra lades på is för denna nya passion. Under högstadie- och gymnasietiden gick det mesta av min fritid åt till att repa med diverse olika band eller hänga med andra "musiker". Till en början var det indiepop som gällde. Vi hade mörkblå stuprörsjeans, tighta orangea pikétröjor och framåtkammmad frisyr med för mycket vax och kände oss superhippa. De förväntade tjejerna uteblev dock, efftersom de av någon outgrundlig anledning verkade föredra fotbollskillarna.
Detta förbyttes dock snart i seattlegrungens glansdagar och alla ville se ut som Kurt Cobain. Det var trasiga jeans, urtvättade T-shirts och stickade koftor som gällde. Håret fick växa ut igen och skulle vara långt, otvättat och rufsigt okammat. Vi såg inte direkt ut som några svärmorsdrömmar. Till råga på allt var mitt dåvarande gäng alla duktiga i skolan, men gillade inte gympa. Speciellt inte bollsporter. Medan fotbollskillarna tränade eller träffade tjejer repade vi i någon källarlokal. Plugghästnördarna hade blivit musiknördar.
När Eric Harris och Dylan Klebold i april 1999 gick in på Columbine High School i Colorado och sköt ihjäl ett antal elever som var duktiga på idrott var det dessvärre nog många nördar som jublade i tysthet. Båda två var typiska nördar som inte direkt var superpopulära bland tjejerna eller duktiga i idrott. Nu hade de fått nog av öknamn i korridorerna. Äntligen slog nördarna tillbaka!
Jag vågar dock hävda att även vi vanliga, lite mer psykiskt stabila nördar, har slagit tillbaka med råge. När man idag träffar fotbollskillarna och de coola tjejerna alla ville ha på högstadiet jobbar de flesta i någon snabbköpskassa, som diskplockare på krogen alternativt dörrvakter eller liknande okvalificerade jobb. De som lyckats landa både universitetsstudier, statusjobb och familjeliv är till största delen vi nördar. De som var coola på högstadiet ränner fortfarande på krogen varje helg och vaknar följande morgon med bakfylla, ett panikragg och rejäl ångest. I 30-årsåldern är sådant inte lika coolt längre.
Jag själv, och för den delen de flesta av mina vänner, är dock och förblir nördar i klassisk bemärkelse. Många av mina vänner studerar till eller jobbar som datatekniker. Jag organiserar fortfarande mina CD-skivor enligt genre och artist, läser en massa böcker (främst facklitteratur), jobbar med Excel dagligen, älskar att organisera mina papper i mappar med inläggsflikar, använder komplicerade ord i mitt vardagsspråk, diskuterar politik över frukostbordet med min flickvän, dricker chilenska rödviner och spelar gitarr på lördagkvällarna, har Facebook, skriver blogg, etc. Den stora skillnaden är att jag idag inte betraktas som konstig eller töntig. Istället har jag min nördfaktor att tacka för en juristutbildning, ett chefsjobb och en rätt bra månadslön.
Jag är en stolt nörd! Jämfört med en snabbköpskassa och att släpa hem nödragg från krogen varje helg känns det inte alls illa att vara en "nörd". Dessutom trivs jag med mig själv och mina vänner. Som ett extra plus kan jag dessutom prata om annat än fotboll med dom.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fair play? - Ett genusperspektiv på sporten i media


År 1995 utsåg FN Sverige till det mest jämställda landet i världen. Tyvärr ledde denna utnämning till kolossala missförstånd och sågs snarast som en ursäkt för männen att fortsätta precis som innan. De var ju redan så jämställda.
Det man lätt glömmer i sammanhanget är att utnämningen avsåg att kvinnorna i Sverige, åtminstone yrkesmässigt, kommit längst i sin strävan efter jämlikhet. Denna kamp har, i vart fall till en början, snarare motarbetats av i stort sett alla riksdagspartier, för att inte tala om styrelseledamöterna i de flesta större företag. Vad beträffar männen i Sverige är DE således inte mycket mer jämlika än männen i till exempel Iran. Detta tydliggörs inte minst om man tittar på sporten i media.
I dag har de olika arenorna för mäns och kvinnors idrottsutövande visserligen alltmer suddats ut. Många tjejer spelar fotboll och innebandy, två sporter som traditionellt har ansetts som typiskt manliga. Detta till trots rapporterar media huvudsakligen, och här vågar jag generalisera grovt, om herrfotboll. Slå upp vilken dagstidning som helst så lovar jag att sportsektionen till 75% handlar om 22 svettiga män som jagar en boll. Antagligen finns också de obligatoriska, synnerligen intetsägande, kommentarerna från spelare i stil med; "Aaaaaah men, vad ska jag säga... Bollen är rund. De spelade kasst, vi spelade bra."
Vad beträffar TV är situationen inte mycket bättre. Förutsatt att det inte är några större internationella idrottsevenemang som OS eller VM i i exempelvis friidrott så finns det tydligen bara två sporter värda att rapportera om; fotboll och ishockey. Ojdå, glömde visst tillägga; herrfotboll och manlig ishockey. Om damlandslagen i nämnda sporter är det synnerligen tyst, om de inte lyckats slå sig fram till finalmatch i någon internationell turnering. Då kan de få några minuters TV-tid. Efter herrfotbollen och ishockeyn.
Fotbollsgalan på TV nu i veckan var ett lysande exempel. Herrfotbollen, och i synnerhet Zlatan, fick övervägande fokus medan damfotbollen fick en mer undanskymd plats. Nämnde Zlatan fick även hålla ett längre anförande, där han tackade ett antal personer för sin framgång. Martha fick några korta ord.
Stephan Mendel-Enk skriver i slutordet till sin bok Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet; "Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister. Den förstör livet för samtliga sina deltagare."
Det är antagligen denna eviga tävlan och strävan att vara störst, bäst och starkast som gör att vi män älskar att hävda oss och mäta oss mot varandra. På stenåldern gällde det att fälla den största mammuten. Redan i sandlådan som 5-åringar hävdade vi bestämt att "min pappa är starkare än din pappa". I vuxenlivet är det lön, titlar eller fotbollssegrar istället. Det genomgående temat är och förblir tävlingsmomentet.
Kanske är medelkvinnan mindre resultatfokuserad och mer anspråkslös. Kanske har hon andra prioriteringar än att till varje pris vinna nästa match och krossa motståndarna. Faktum är dock att våra kvinnliga atleter på intet sätt är underlägsna sina manliga motsvarigheter, om man inte räknar kroppsvikt eller muskelstyrka hos den genomsnittlige utövaren av vardera kön förstås.
Jag tror dock att orsaken till att media väljer att lägga tonvikten på typiskt manliga grenar, med manliga utövare, är att den genomsnittlige soffpotatisen som ligger framför TV:n och tittar på sport (självklart utan att själv utöva någon som helst idrott) med en ölburk och en påse chips är en medelålders man. Eftersom han älskar att jämföra sig med (eller likna sig vid) andra män är det hans önskemål som pengakåta massmedier väljer att tillgodose.
För att göra hamsterhjulet komplett väljer likaledes pengakåta storföretag självklart att sponsra de mest exponerade sporterna; herrfotboll och ishockey (möjligen med undantag för golf). Det ligger helt enkelt inte lika mycket pengar i damfotboll eller isdans. Åtminstone inte i världens mest jämställda land.

P.S. Ber om ursäkt för valet av bild, men dessvärre verkar det vara enda sättet att få någon att läsa en blogg som handlar om damfotboll.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

lördag 10 november 2007

Välkommen till lilla USA


Att psykiskt instabila ungdomar löper amok och skjuter ihjäl ett antal personer i sin skola förvånar tyvärr inte många idag. Om det sker i USA. När våldet plötsligt kommer närmare och ett sådant fall sker i lilla trygga Finland, med knappt 5 miljoner invånare, blir det betydligt mer påtagligt.
Svenska Fotbollsförbundet överväger spel inför tomma läktare för att få bukt med huliganismen och det upptrappade fotbollsvåldet. Jag tror dessvärre inte att det kommer att hjälpa. Effekten kommer snarare bli att våldet flyttas från arenorna ut på gatan. De huliganer som är där för att slåss bryr sig mer om våldet än vad som händer på fotbollsplanen.
Under senare tid kan man även i övrigt notera en upptrappning av våldet. Bara i min stadsdel har fyra grova rån mot tobakskiosker, jourlivsbutiker och snabbköp ägt rum den senaste månaden. I ett av fallen misshandlades biträdet med baseballträn och knivskars i nacken och huvudet, samt hotades med en kniv mot strupen under nästan 10 minuter. Bytet som rånarna, 4 killar i 17-årsåldern, lyckades få med sig var några futtiga tusenlappar.
Det som gör mig mest förbannad beträffande ovanstående rån är att i tre av fyra fall gjordes rånen under söndagskvällar mot små kiosker, vars ägare är helt beroende av inkomsten från kiosken och själv jobbar mellan 8 och 22 varje dag året om. I ett av fallen är nämnde ägare pensionär och överväger nu att sälja sin kiosk för att han inte vågar jobba längre.
Man behöver inte vara psykolog för att kunna förstå att de ungdomar som begår denhär typen av grova våldsbrott inte mår bra. De flesta är mobbade och utfrusna i skolan. De saknar även i de flesta fall närvarande föräldrar och förebilder samt möjligheter till meningsfulla fritidsaktiviteter. Inte konstigt att de känner sig svikna av samhället och ser en enkel möjlighet till snabba pengar eller 15 minuters kändisskap.
Vad gäller skolmassakern i Jokelaskolan gjorde den unga gärningsmannen, med all önskvärd tydlighet, klart att han var besviken på samhället och skolan. Han verkar ha uppenbara högersympatier och har blivit inspirerad av liknande händelser i USA. Jag läste i dagens tidning att två unga killar i Sverige blivit inspirerade av Jokelamassakern och hotat skolans rektor. Bilder, filmer och grupper som hyllar den unga massmördaren sprids lavinartat över Internet och vartefter sidor stängs ner ploppar nya upp som svampar efter regn.
Jag anser inte att man kan skylla på för mycket videospelande eller våldsfilmer. Idag behöver man inte hyra en actionfilm för att se våld. Det räcker med att gå in på Youtube för att få se VERKLIGA våldsfilmer. Orsaken till det upptrappade våldet finns betydligt närmare; Politiker som prioriterar fel och skär ner på ungdomsverksamheter och frånvarande föräldrar som ger sina barn en "fri uppfostran" utan gränser och materiella saker istället för kärlek.
Ytterligare orsaker går att hitta i att Sveriges nuvarande regering inte direkt bidrar till att minska utanförskapet eller främja integrationen av första och andragenerationens invandrare. Även arbetslösa "medelsvenssons" får finna sig i att se möjligheterna till jobb eller bidrag minska eller försvinna helt. Kan du inte få ett vettigt jobb och till råga på allt för lite eller inget bidrag blir lockelsen från "snabba pengar" lätt överväldigande stor.
Sverige är på skrämmande snabb väg att bli ett "lilla USA" där det är den starkes rätt som gäller, och med en rånarluva och ett baseballträ eller automatvapen är det lätt att vara stark. Åtminstone på ytan.

Andra bloggar om: , , , ,

lördag 15 september 2007

Avdankade idrottsmän och andra slocknade stjärnor


Har du nånsin tänkt på vad som händer med alla stora stjärnor när deras storhetstid är över? Idrottsmän är ett lysande exempel. Idrott kräver förmågan att kunna anpassa sig och utvecklas, något man även kan ha nytta av när karriären börjar lida mot sitt slut.
Björn Borg var en gång i tiden världens främsta tennisspelare. När karriären började gå utför sadlade han om, satsade på att "designa" underkläder och tjänar även idag en rätt ansenlig summa.
Förmodligen inspirerad av Björns framgångar inom designbranschen valde den falnande fotbollsstjärnan Thomas Brolin efter en fotskada med påföljande karriärnedgång att satsa på att designa en egen skokollektion. Framgången blev i hans fall inte lika lysande... Men Thomas var inte sen att testa vingarna än en gång. Således öppnade han istället en restaurang. Problemet är att en god idé behöver både vingar och landningsställ. Thomas har under årens lopp hunnit testa på allt från att sälja dammsugarmunstycken till att satsa på fastighetsbranschen.
År 1999 slog dessa båda företagsamma herremän sina kloka(?) huvuden ihop med ännu en falnande stjärna, Dr Alban och satsade på musikbranschen. Tillsammans med Mattias Frisk bildade de gruppen "Friends in need". (I behov av vad?! Personligen tycker jag att dessa gubbsjuka medelålders män i videon mest beter sig som hormonstinna fjortonåringar med pappas kreditkort, så jag kan bara tänka mig...) Resultatet blev i alla fall den mindre lyckade singeln "Alla vi" med tillhörande gubbsjuk video där 4 medelålders män flyger helikopter och iklädda vita kostymer stöter på silikonbröstade tjejer som åldersmässigt kunde vara deras döttrar. Dessutom såg de alla rejält nedgångna ut. Speciellt Brolin hade dessutom lagt på hullet rejält, kanske ett tecken på att hans restaurang serverar god mat, men ändå.
Texten till singeln var om möjligt än mer banal;

"Var är doktorn?
Alban, Tomas, Björn och Mattias?
Alla vi längtar efter sommaren, alla vi längtar efter sol igen.
Alla vi längtar efter sommaren, alla vi längtar efter sol igen.
Sommar och stränder, det vill alla ha.
Brun utan ränder, så ska det va´.
Gin tonick på stranden, ohlalala.
En flicka i handen, det vill alla ha.
Himlen är blå.
Havet likaså.
Kom igen Björn, kom igen Frisk, hej Brolin, doktorn är här, det är coolt, det är stabilt.
"

– Det är en riktig spya till låt. Björn Borg sjunger ungefär som Stevie Wonder spelar tennis, skrev Aftonbladets recensent Per Bjurman. Ganska elakt skrivet om du frågar mig... Mot Stevie Wonder. Låten lyckades trots att käck eurotechno var inne inte slå och planerna på en musikkarriär lades på hyllan innan de ens kommit igång på riktigt. Kanske lika bra det. Jag fasar för vad nästa singel hade varit...
Men inget ont som inte för något gott med sig. Uttrycket "Det är stabilt" blev Dr Albans kännetecken och radioprogrammet Pippirull jävlades och drev oavbrutet med honom för detta. Till sist tröttnade han och stämde Sveriges Radio, som senare friades i rätten. Alban följde då i Brolins fotspår och öppnade även han en nattclub i centrala Stockholm. Som du ser är utbytet av idéer bland fallna stjärnor flitigt.
Vi lämnar idrottsvärlden för en stund och vänder istället blicken mot en bransch vi redan nosat lite på, nämligen musikidustrin. Ett av de färskaste, och även mest talande, exemplen på en sumpad karriär är tidigare superstjärnan Britney Spears.
Britney slog igenom 1998, formligen över en natt, med singeln "Baby, one more time". Hon gjorde en kometkarriär och framgångarna för denna unga dam såg ut att aldrig ta slut. Så småningom belv ändå crashade förhållanden, graviditet, familjekonflikter och drogmissbruk för mycket även för Brittan. Karriären slocknade precis som den komet den liknat till en början. I motsats till idrottsmännen har en musikartist på nedgång begränsade möjligheter att byta karriär. Brittan har gjort tappra försök att ge sig in i filmbranschen, men för att uttrycka det milt var hennes skådespelartalang ungefär lika stor som Björn Borgs musikaliska dito. Hon har även lanserat en parfymkollektion, som till en början såg ut att kunna slå igenom rejält, åtminstone bland tonårsflickor som tidigare varit hennes fans.
I nuläget går Britneys tid mest åt till att festa, dölja sitt drogmissbruk, tvista om vårdnaden av sina barn och åka in och ut på rehab. Ingen vidare givande karriär om du frågar mig. Hennes senaste försök till comeback, singeln "Gimme more" ser i och för sig ut att kunna bli en ny hit, men vad är grejen med titlar på sliskiga comebacks? Ge mig mer av vad?! Videon är tydligt striptease-inspirerad, så jag förutsätter att det är fler barn hon vill ha. Erfarenhetsmässigt brukar kombinationen barn och musikkarriär inte vara så lyckad. För exempel hänvisar jag än en gång till... Britney själv.
Vad finns då att lära av dessa personers tappra försök till nya karriärer sedan den ursprungliga floppat? Du får bara en chans - Ta den! Kreativitet gällande karriärbyten är visserligen beundransvärt, men sällan speciellt lönsamt ekonomiskt, åtminstone i längden.

Andra bloggar om: , , , , ,

onsdag 22 augusti 2007

Till min älskade ängel

Jag visste aldrig förut att man kunde känna en sån oändlig, villkorslös kärlek till någon. Tänk att någon kan vara så sårbar, men ändå så full av liv och lycka.

Inget kan slå känslan av att se dej ligga trygg i mina armar, känna hur du andas, höra ditt hjärta.

Jag kommer aldrig att glömma hur det kändes att få hålla om dej för första gången, se in i dina ögon och veta att du är min. Att inte behöva tvivla eller vara rädd. Den väntan som känts oändlig är äntligen över. Framtiden ligger öppen.

Jag kommer att älska dej för evigt, var än du är, vad än du gör, finnas där för dej när än du behöver mej. Inget kan bryta bandet mellan oss, varken tid eller avstånd. Det finns inget jag inte hade gjort för dej. Ingen uppoffring för stor.

Min kärlek till dej är lika evig och oändlig som universum. Du ska aldrig behöva tvivla på att du är älskad, att du är unik och underbar.

Du är för evigt min älskade ängel.

söndag 29 juli 2007

Tjockiskollo - Av största vikt


Vi lever i en utseendefixerad värld. Bantnings-, må bra- och hälsoprogrammen avlöser varandra på TV så gott som varje kväll. Det är allt från "Du är vad du äter" till program om överviktiga barn. Trots detta ökar antalet överviktiga rekordartat i Sverige, inte minst bland ungdomar. Ett av de bättre programmen inom nämnda kategori är enligt min mening "Snygg naken", där lite mulligare tjejer lär sig klä sig rätt och få bättre självförtroende utan överdrivna dieter och smärtsamma operationer.
Häromkvällen råkade jag däremot se ett nyhetsreportage om ett "Tjockis-kollo" dit föräldrar kunde skicka sina överviktiga barn, inte helt olikt den amerikanska varianten "Fat Camp". Min spontana reaktion var; Hur berättar man för sin 12-åriga son att man anmält honom till Tjockis-kollo?
Barn och ungdomar är ofta smärtsamt ärliga och inte helt snälla i sina kommentarer. Ett överviktigt barn vet garanterat om att han är det. De får säkerligen även stå ut med tillmälen som "tjockis", "fetknopp", "fetto" eller ännu värre. Bland de elakare "tjockis-skämt" jag sett är att pipa som en backande lastbil när personen backar, skaka glaset som den klassiska scenen i Jurrasic Park och låta "kadam-kadam" när personen närmar sig eller fästa en lapp med texten "Bred last" på personens rygg. Inte konstigt att de blir deprimerade och tröstäter ännu mer.
Frågan är om inte tjockis-kollo bidrar till att peka ut de stackars barnen ännu mer, speciellt om det hela sänds på TV som en gammaldags "Freak-show".
Själva idén är däremot lysande. Med professionell hjälp av näringsexperter och tränare får dessa barn äntligen en chans att komma tillrätta med problemet. Den krassa sanningen är att förutom risken att bli mobbad löper överviktiga barn en allvarlig risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och dö i förtid. Felet är sällan deras eget. Barn äter den mat föräldrarna ger dom och tar efter föräldrarnas beteende. Chips, godis och cola framför TV:n kväll efter kväll är ett säkert recept på övervikt. Speciellt om den enda kontakt med idrott barnet får är fotbollen på TV. Jag upphör aldrig att förfasas över 3 åringar som tjatar om att få gå på McDonald's. När jag var 3 visste jag inte ens vad McDonald's var.
Botemedlet mot fettma är enkelt; ändrad inställning, mer motion och nyttigare mat. Varför inte låta barnet cykla till och från skola och fritidsaktiviteter istället för att skjutsa dom? En rejäl, hemgjord middag istället för att beställa pizza skadar inte heller. En godisdag i veckan istället för godis varje kväll funkade utmärkt redan när jag var barn. Mina barn skall inte sitta framför datorn eller TV:n hela dagarna. De skall vara ute och klättra i träd och sparka fotboll med sina kompisar.
Vi lever i en stressad värld med långa arbetsdagar och mängder av aktiviteter. Men å andra sidan hindrade det inte mina föräldrar från att hinna med middagen varje kväll. Återigen; Det är en fråga om inställning. När jag växte upp fanns det väldigt få godtagna ursäkter för att missa den gemensamma (hemlagade) middagen.
Man behöver kanske inte vara lika övernitisk som vissa kommuner, där man i skolorna infört GI-mat. Ingen blir tjock av att äta vettig husmanskost (om man inte äter kopiösa mängder). Nyttig mat måste inte vara invecklad eller tråkig. Det räcker bra att skippa onödigt fett, äta regelbundet och kanske byta ut snabbmakaronerna mot fullkornspasta. Barn behöver näring för att orka växa, leka och lära sig. Däremot behöver de inte McDonald's.
Hade vi vuxna tagit vårt ansvar och gett barnen en sund inställning till mat och motion hade vi inte behövt några Tjockis-kollon.
Jag har själv nyligen bytt bussen mot cykel till och från jobbet. Bara det innebär en dryg timmes gratismotion om dagen. Jag har även börjat äta en ordentlig frukost samt ta med lunchlåda till jobbet istället för att springa ner på stan och ta en hamburgare i farten under lunchen. Efter bara några veckor ser jag redan resultat, både på vågen och runt midjan. Nästa steg blir att skära ner på godis och folköl framför TV:n. Beach 2012 here I come!!!

Andra bloggar om: , , , , ,

onsdag 18 juli 2007

22 timmars hjälplöshet och en liten ängel


Detta är historien om hur vår son Lucas kom till. Inte hur vi gjorde honom (det lämnar jag till läsarens fantasi) men hur han slutligen, efter många om och men kom till världen.
Söndagen den 1 juli 2007 började som vilken annan söndag som helst, regnigt och lite småtrögt. Vid klockan 9 på morgonen hade vi tid på förlossningen vid Akademiska, eftersom Specialistmödravården är stängd på helgerna. Meningen var att vi skulle göra en såkallad överburenhetskontroll, eftersom vårt barn fortfarande inte behagat födas trots att det nu var vecka 42 + noll. Vi räknade med att förhoppningsvis få en tid för "igångsättning" redan i början av den kommande veckan.
Väl inne på förlossningen kopplade man på en CTG-apparat, som mätte barnets puls och frekvensen på värkarna. Därefter gjordes en gynekologundersökning på min flickvän Johanna, som vid dethär laget redan hade ganska täta värkar, och barnmorskan konstaterade även att hon hade relativt lite fostervatten kvar. Därför togs beslutet att sätta igång förlossningen redan då. Vid 11 fick hon därför en propess, en liten tampong med ett ämne som heter prostaglandin, som skulle mjuka upp livmodertappen. Denna skulle med lite tur ge effekt inom 12 timmar. Vi blev även inskrivna på förlossningen.
För att fördriva tiden och bidra till att sätta igång värkarbetet beslöt vi oss för att ta en promenad inne på sjukhuset. (Det regnade, så utomhus ville vi inte vara.) Vi gick till 70-huset, åt en bit mat och köpte lite godis och några tidningar. Sedan gick vi tillbaka till vårt rum. Vid dethär laget började redan värkarna komma tätare och bli starkare. Propessen såg ut att ge effekt efter bara några timmar.
Därefter följde några tråkiga timmar av väntan och mobilsamtal till oroliga släktingar.
Vartefter värkarna blev tätare och kraftigare började även smärtan bli alltmer påtaglig för Johanna. Hon fick tre ackupunkturnålar i huvudet och såg ut som en insekt med sin stora mage och små "känselspröt" på huvudet. I samband med detta sattes även en nål i hennes hand för att förbereda för en eventuell epiduralbedövning. Hon fick även ett gåbord som hon vankade omkring med för att försöka lindra smärtan. Vi testade även att använda TENS-apparaten som vi fått låna från Mödravårdscentralen. (För den oinvigde är en TENS-apparat en liten dosa med fyra elektroder som kopplas på mage och rygg, inte helt olika de som används för tortyr av diverse suspekta organisationer världen över. Dessa skall, när det gäller TENS, sedan ge små elchocker som stimulerar kroppens egen smärtlindring.)
Ackupunkturen och TENS:en fungerade ett tag, men så småningom blev smärtan närmast olidlig. Jag försökte stötta henne så mycket jag kunde, men som blivande pappa är man ganska hjälplös. Efteråt har hon dock berättat att bara det att man finns där som stöd hjälper väldigt mycket. Just där och då känner man sig dock mest i vägen. Barnmorskan gav slutligen henne en spruta morfin, vilket gjorde henne rejält yr men inte hjälpte nämnvärt mot smärtan. Däremot log hon brett nog för att platsa i vilken tandkrämsreklam som helst. Smått lättade fick vi byta rum till en förlossningssal. Målet verkade vara i sikte.
Vid 23 tiden, mellan två värkar, passade jag på att gå på toaletten för att tömma min minst sagt välfyllda blåsa. När jag kom ut stod hon vid sitt gåbord i en liten pöl bredvid sängen och meddelade "Jag tror att vattnet precis gick". Äntligen lite framsteg! En ny gynekologundersökning gjordes. Hon var var öppen 2 cm och vi räknade med barn inom 12 timmar.
Under natten blev värkarna allt kraftigare och i takt med att trötthetsgraden steg och morfinets effekt avtog tilltog även smärtan. Vid tolvslaget gratulerade jag Johanna på födelsedagen med en kyss och en dos lustgas. Hon lyckades klämma fram en antydan till leende.
Vid tretiden hade Johanna så pass ont att barnmorskorna beslutade att förbarma sig över henne och en narkosläkare tillkallades.
Narkosläkaren som sent omsider dök upp var tysk, talade med kraftig brytning och skulle få den ökände doktor Mengele att framstå som sympatisk i jämförelse. Han suckade, märkbart irriterad över att ha blivit avbruten i sitt fikande, och började förbereda för att sätta en EDA (Epiduralbedövning, vanligen felaktigt kallad ryggmärgsbedövning). Johanna försågs med tre elektroder på bröstet kopplade till en EKG-monitor, en intern värkmätare som fördes upp i ”allra heligaste” tillsammans med en skalpelektrod som fästes i huden på barnets huvud för att mäta barnets puls. I kombination med lustgasslangarna och slangen till bedövningsdroppet blev det sladdar och slangar överallt, och Johanna såg ut som något ur the Matrix.
Att sätta en EDA på en person som krampar på grund av kraftiga värkar är inte någon lätt uppgift. Man måste träffa rätt mellan två ryggkotor, så två barnmorskor och jag hjälptes åt att försöka lugna/hålla fast Johanna under tiden.
Den första EDA:n gav liten eller ingen effekt, så narkosläkaren fick göra ett nytt försök. Denna gång gick det bättre och smärtan, både Johannas och den i min hand som hon krampaktigt klämde blå och känslolös, avtog något åtminstone för några timmar.
Eftersom Johanna fick epiduralbedövning satte man även in ett värkstimulerande dropp med något som hette Syntocinon, för att värkarbetet inte skulle avstanna. Effekten lät inte vänta på sig. Hon hade kraftiga värkar i 4 timmar, därefter avtog värkarna och ersattes med en kraftig tryckande smärta. Jag kände mig ännu mer hjälplös än tidigare.
Vid 8.30, nästan ett dygn efter att vi kommit in, var hon öppen 10 cm och hade kraftiga värkar. Hennes kropp var redo att föda. Ett nytt ultraljud gjordes och man kunde konstatera att barnets huvud var för högt uppe, för stort för Johannas bäcken och dessutom felställt. Efter att ha övervägt möjligheterna och beaktat ytterligare ett antal timmar av extrem smärta beslöt vi i samråd med barnmorskorna att ett akut kejsarsnitt (sectio) var den bästa lösningen. Hon försågs med ett brikanyldropp för att avbryta värkarbetet. Man satte även in en kateter för att förbereda för operation.
Vid 9.30 körde vi upp Johannas säng till operationsavdelningen och jag fick byta till operationskläder medan hon förbereddes för operation. Meningen var att jag skulle få vara med under hela operationen, som skulle utföras under epiduralbedövning. Vid 10 låg hon på operationsbordet med slangar och sladdar överallt och narkospersonalen ökade dosen i hennes EDA. Inte heller denna gång verkade EDA:n fungera som den skall. Den gav effekt i ben, armar och uppe i bröstet. Effekten blev att Johanna inte kände sina ben, upplevde att hon inte kunde andas men trots detta hade ordentlig smärta i bukområdet där smärtlindringen egentligen skulle ge effekt.
Jag kan inte med ord beskriva den panik man känner när en person man älskar skall opereras och det sista man hör innan man blir utkörd ur operationssalen för att hon skall sövas och ”det kan se ganska brutalt ut” är att hon flämtar i andningsmasken; ”Hjälp mig! Jag kan inte andas…” Till all tur och lycka fanns en alldeles underbar kvinnlig narkosläkare från Island på plats och lyckades lugna både mig och Johanna betydligt. Johanna fick 100% syrgas och enligt satrationsmätaren andades hon helt normalt. Jag kunde märkbart lättad sätta mig utanför operationssalen och invänta vårt barns något dramatiska födelse.
En barnläkare hade tillkallats och förklarade att han fanns på plats eftersom kejsarsnittet skulle ske under narkos och det därför fanns risk att barnet fått i sig narkosgas och behövde återupplivas. Mycket längre hann han inte förklara innan det hördes ett skrik inifrån operationssalen. Det var det underbaraste ljudet i världen. Mitt barns första skrik. Jag noterade tiden; 10.38.
När barnmorskan bar ut den lilla var min första tanke ”Det där var INTE navelsträngen!!!” Det var inte alls en liten Julia, som två barnmorskor nästan kunnat gå ed på. Istället var det en helt underbar liten Lucas, 50,5 cm lång och 3550 g. Barnläkaren undersökte honom, konstaterade att han hade 10, 9 i Apgar och noterade i hans journal; ”Ser fin ut”. Lucas föddes på Johannas födelsedag. Vilken födelsedagspresent!
Känslan av att för första gången hålla sitt nyfödda barn går inte att jämföra med något annat. Det närmaste jag kommer är att beskriva det som en religiös upplevelse. Jag var mäktigast i världen och samtidigt så otroligt sårbar. Jag grät som en tecknad figur; lyckotårarna formligen sprutade medan jag log brett och upprepade gång efter annan, som ett mantra "Han är ju helt perfekt".
Eftersom Johanna var sövd och enligt uppgift mådde bra men måste ligga på uppvaket några timmar tog vi två bilder på vår nyfödda son. Dessutom lade barnmorskan honom hud mot hud med den sovande modern och strök lite fosterfett på hennes kind så hon skulle känna hans doft och få se bilder på honom när hon vaknade. Lucas och jag fick gå upp på familje-BB så länge. Där satte jag på honom en blöja för första gången. Jag måste vara en naturbegåvning, för den satt bra och läckte inte ens.
Vår nya favorit, den isländska narkosläkaren besökte tydligen Johanna flera gånger på uppvaket för att titta till henne och se att allt var OK. Det är personer som hon som gör vården i Sverige till en av de bästa i världen. Hennes tyska kollega lämnar däremot en hel del att önska...
Eftersom Johanna låg på uppvaket fick jag en unik chans att tillbringa de första timmarna i Lucas liv med honom på mitt bara bröst. Vi somnade i Återbesöksrummet och vaknade efter några timmar av att sköterskorna kom in och meddelade att vi fått ett rum. Mina tankar gick till Johanna på uppvaket och med hjälp av lite övertalningsförmåga, lite charm och det faktum att hon tidigare jobbat på just familje-BB lyckades vi få undantagstillstånd att besöka henne på uppvaket. Lucas blev därmed enligt uppgift den första baby som fått komma ner på uppvaket. Lagom när Johanna börjat kvickna till fick hon sin nyfödda son på bröstet och kunde amma honom för första gången. Familjen var äntligen samlad efter 22 timmar värkarbete, operation, narkos, smärta plus allt det vanliga kring en förlossning.
Johanna hade fått någon okänd infektion i samband med operationen, så vi blev tvungna att stanna på familje-BB några dagar extra. Det första rummet vi fick vätte mot landningsplattan för MediHeli. Det var oavbrutna landningar och takeoffs dygnet runt. På grund av smärtan fick Johanna en morfinpump som kontinuerligt gav henne smärtlindring. Vid behov kunde hon även trycka på en knapp och få en extrados. Morfinet gjorde henne illamående och gav ganska liten lindring, så det byttes snart mot syntetiskt morfin, Ketogan. Detta fungerade bättre och vi kunde äntligen njuta av vårt nytillskott i familjen.
Några dagar senare fick Johanna diagnosen Endometrit, vilket är latin för ”elak infektion som gör förbannat ont och medför att man måste isoleras”. Vi tillbringade de närmaste dagarna på vårt andra, enskilda rum med egen dusch och toalett. Johanna fick äntligen duscha, bara hon aktade nålen som satt i hennes arm. Äta kunde hon däremot inte, så det blev Skogaholmslimpa med vakuumförpackad Wästgöta klosterost till varje mål. Själv gav jag sjukhusmaten en chans. Den var fullständigt smaklös, så jag skrev på beställningslistan för specialkost ”plus kryddor”. Jag fick två små påsar salt.
Natten till Lucas tredje levnadsdag förvandlades vår lilla ängel plötsligt till ett skrikande monster. Inte ens mammas bröst kunde lugna honom och mjölken räckte inte till. Jag letade halva natten efter en nappflaska eller ens en napp, men familje-BB hade inga eftersom de anser att de kan förstöra barnets naturliga sugförmåga. Vi gav extramat med kopp, vilket heller inte hjälpte. Slutligen kom vi fram till att han nog hade ont i magen, masserade magen och lät honom snutta på mitt lillfinger tills han lugnade sig och somnade utmattade alla tre.
Folk får klaga hur mycket de vill på vården i Sverige. I viss fall har de säkert rätt också. Personalen på familje-BB vid Akademiska i Uppsala var däremot helt fantastisk under hela tiden och underlättade vår vistelse där betydligt. Det kändes nästan som hemma.
På fredagen fick vi äntligen det efterlängtade beskedet; Vi skulle få åka hem. Sköterskorna berättade även att Thailands prinsessa med ett följe på ca 40 personer, bestående av säkerhetsvakter och thailändsk TV skulle besöka familje-BB. Prinsessan är tydligen mycket intresserad av att dra igång ett amningsprojekt i Thailand och hade bett om ett besök. Tacksamma för publiciteten hade Akademiska piffat upp rummet bredvid vårt lite extra, bäddat rent med nya sängkläder och kallat in en mamma på återbesök efter tre veckor. Prinsessan skulle således få se en fräsch mamma med ett piggt barn och amning som fungerar. Varför inte visa upp en trött mamma i sjukhuskläder med en skrikande unge och trasiga bröstvårtor, men som ändå ammar? Det hade gett en betydligt mer sanningsenlig bild. Att föda barn gör ont. Att amma gör också ont, förbannat ont! Varför måste alla ljuga om att det inte alls gör ont?!
Vi har nu varit hemma i nästan en vecka. Lucas är för det mesta jättesnäll, charmar alla och sover oftast ganska bra på nätterna. Vi börjar sakta men säkert hitta nya rutiner och anpassa oss till vårt liv som småbarnsföräldrar. Johanna vill aldrig mer se Skogaholmslimpa eller Wästgöta klosterost. Barn är underbara! Åtminstone när de sover…


Andra bloggar om: , , , ,

torsdag 28 juni 2007

Trosfrågor


I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
Så börjar första Moseboken i Bibeln. Sex dagar senare skapade Gud människan till sin avbild och uppmanade Adam och Eva att föröka sig och befolka Jorden. Därefter var han klar, lutade sig tillbaka och författaren konstaterar att ...Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.
I samma boks andra kapitel vers 25 kan vi läsa att ...mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra.
Lite senare träffade Adam och Eva en orm som bjöd på äpplen. Efter det blev de medvetna om sin nakenhet, lite förlägna, men lyckades detta till trots producera två söner; Kain och Abel. Kain slog sedermera ihjäl Abel. Med tanke på att det efter detta endast fanns två män och en kvinna i Paradiset ter det sig märkligt att mänskligheten kunde utvecklas, men incest kanske var mer OK på den tiden...
Några miljoner år senare skapade människan sexiga underkläder, vilket starkt bidrar till att uppfylla uppdraget att föröka sig...
Det var först under 1800-talet som det blev vanligt med underkläder. Både män och kvinnor använde kalsonger, ofta i bomull som nu blivit billigare. Speciella "damkalsonger" utvecklades som var öppna i grenen och bars under korsetten.
Under början av 1900-talet minskade användandet av underkläder i takt med att uppvärmningen av hemmen blev mer effektiv. Sedan dess har mängden tyg i speciellt kvinnors underkläder minskat successivt. Principen verkar vara enkel; Ju dyrare trosa desto mindre tyg.
Under 1930- och 40-talet använde kvinnor ganska heltäckande mamelucker. Dessa ersattes under 50- och 60-talet av lite kortare trosor, liknande dagens tjejboxer.
1970-talets fria hippie-era kan ses som ett smärre bakslag för underklädesindustrin. Frihet var ledordet, både i livet och underlivet. Man blev även mer miljömedveten, och som det heter "buske som buske"...
På 80-talet blev det sedan populärt med ännu kortare Tai-trosor. Dessa fick under 90-talet hård konkurrens av minimala stringtrosor. Under 2000-talet börjar trenden åter att vända mot lite mer täckande tjejboxers. Dessa "hipsters" eller tjejboxers som täcker ungefär halva skinkan är enligt min mening det överlägset sexigaste en tjej kan ha i underklädesväg. ...och Oscar såg på allt som Calvin Klein och Björn Borg hade gjort, och se, det var mycket gott. ;)
Jag uppmärksammade häromdagen att en ledande, icke namngiven, klädvarukedja säljer camouflagemönstrade underkläder för både män och kvinnor. Camouflagemönster är visserligen snyggt, men just på underkläder är jag lite mer skeptisk. Syftet med camouflage är ju att dölja eller gömma något. Ur sexuell synpunkt måste väl camouflagemönstrade underkläder vara en aning kontraproduktivt? Om man inte hittar vare sig bröst eller andra intima delar blir inte många barn gjorda. Hellre gömma sig bakom en buske än gömma busken bakom camouflage. Dessutom har jag sällan sett en man som vill dölja att han är välutrustad. Men som man säger; "En stor penis är en klen tröst i ett fattigt hem"...
På tal om klädbutiker minns jag med glädje skylten utanför en klädaffär i Uppsala under REA:n för några år sedan som meddelade att man hade 70% rabatt på kläder som avdrages i kassan. Undrar hur många personer som strippade för kassörskan i hopp om rabatt innan skylten ändrades.

Andra bloggar om: , ,

söndag 24 juni 2007

Envisa babyn – Vecka 41 + noll

Regnmolnen ligger tjocka över ett grått Uppsala och vräker ner mängder med vatten. Det är äkta uppländsk högsommar… Nåja, synd att klaga. Varmt är det i alla fall, närmare bestämt 21 grader, och det finns ju regnkläder.
På babyfronten inget nytt, i alla fall inte vad beträffar födsel. Beräknad nedkomst var för exakt en vecka sedan. Babyn, antagligen en flicka, verkar brås på sina föräldrar och är extremt envis.
Jag jobbar på som vanligt, men kastar mig på mobilen så fort den ringer. Varje gång hoppas jag att det ska vara min flickvän som berättar att vattnet gått och värkarbetet börjat. Men icke… Sällan har så många ringt, och sällan har någon händelse i mitt snart 30 åriga liv ådragit sig så stort intresse. Snart har nog alla våra vänner och hela våra släkter ringt oss ett dussin gånger för att fråga om det blivit någon baby. Varje gång får de samma svar; ”Nej hon har inte kommit än. Vi väntar med spänning. Ja, självklart hör vi av oss när det är dags.” På jobbet är svaret kort och gott; ”Tror du jag hade suttit här i så fall?”
Det känns som om vi har försökt med allt. Redan för några veckor sedan började vi försöka prata ut barnet. Vid det här laget skulle vi båda garanterat få jobb som gisslanförhandlare hos FBI eller polisen. Dessvärre är babyn mer envis än Svartenbrandt och mer beslutsam än Al Quaida, så framgången har låtit vänta på sig.
Steg två var att försiktigt men bestämt börja klämma på magen. Det önskade ploppet uteblev dock även med denna taktik.
Vi har även försökt med stark mat. Resultatet blev en orolig mage och halsbränna. Babyn var lika orubblig ändå.
Jag har läst att vitt vin och räkor kan fungera. Jag misstänker dock att det är en fin omskrivning för sex, eftersom måltiden i fråga brukar syfta till det. Oskyddat sex påstås de facto kunna sätta igång barnafödandet, så tanken är inte speciellt långsökt. Den rejält stora magen utgör dock ett hinder, och den blivande modern är inte så sugen heller. Däremot kan jag garantera att om jag personligen hade sett en penis stor som min arm sticka in i MITT sovrum hade jag garanterat gjort vad som helst för att ta mig ut därifrån och det snabbare än kvickt.
Vin i allmänhet brukar i och för sig kunna leda till oskyddat sex, så för barnlösa par kan det garanterat rekommenderas att supa tjejen full. Några av mina tjejpolare har med stor framgång lyckats bli gravida både en och två gånger efter att ha supit sig aspackade, men det är en parentes.
Vi har även försökt att locka ut henne med mat. Antingen gillar inte babyn lammfärsbiffar (hon kanske är vegetarian) eller så ställde vi inte maten tillräckligt nära ”ingången”.
Varma bad är visserligen väldigt sköna och avkopplande, men någon större effekt för att få igång födseln har de inte. Det verkar snarare som om hon slappnar av rejält och njuter av värmen. Listiga som vi är försökte vi därför med motsatsen; Äta isbitar. Effekten av detta lät inte vänta på sig. Babyn satte igång att sparka så vi trodde att hon skulle komma ut genom magen, därefter gav hon sig på revbenen. Rejält mörbultad fick den blivande modern erkänna sig besegrad än en gång.
Vår senaste taktik är lika enkel som den är genial. Vi väntar helt enkelt ut henne. Funkar inte det är det ”bara” en vecka tills barnmorskan sätter igång förlossningen. Jag räknar med några sömnlösa nätter innan det.
Jag kan lugnt konstatera att det går betydligt enklare och snabbare att placera barnet i magen än att få ut det. Det är dessutom betydligt mindre smärtsamt.

Andra bloggar om: , , , ,

måndag 18 juni 2007

HIV-mannen - En modern häxjakt


På senaste tiden har det stormat kring HIV-positiva i media. Rubriker som "HIV-mannen gripen i Iran" och "HIV-mannen raggade upp 12 åring" har avlöst varandra. Några av de största tidningarna har till och med gått så långt som till att utpeka den såkallade HIV-mannen.
Nyhetsmedia har ett stort ansvar, inte minst som opinionsbildare, och brukar ofta kallas den tredje statsmakten. Enligt den samling "Pressetiska regler" som branschen skall följa skall media skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.

Här är några utdrag ur de pressetiska regler nyhetsbranschen skall följa;

Ge korrekta nyheter

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

Respektera den personliga integriteten

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Var försiktig med namn

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.


Enligt Brottsbalken 5 kap 1 § är det förtal att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämna uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Enligt 2§ samma lag skall vid bedömande huruvida brottet är grovt särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada. Noteras bör även att det inte spelar någon som helst roll enligt svensk rätt om yttrandet eller uppgifterna är sanna.

Självklart föreligger ett visst allmänintresse i att förhindra ytterligare spridning av en obotlig sjukdom som HIV. Som ett led i detta bör man försöka identifiera och spåra upp eventuella smittade. Detta ansvar åligger dock enligt min mening sjukvården och under inga omständigheter pressen.
Om uppgifterna att "HIV-mannen" medvetet smittat ett flertal kvinnor är sanna är detta självklart både beklagligt och brottsligt. Han bör självklart åtalas och dömas till en lämplig påföljd, men detta är inte medias uppgift. Vi har ett utmärkt domstollssystem i Sverige och medias hantering av det inträffade bidrar på inget sätt till att underlätta en rättvis dom. Snarare kan den överdrivna mediabevakningen försvåra utredningsarbetet, och då särskilt underminera eventuella vittnens trovärdighet.
Jag ser det som mycket oroande att någon penningkåt person inom vården lämnat ut personuppgifter och utdrag ur journaler till pressen. Om möjligt ännu värre är att pressen därefter, i uppenbar strid med sina pressetiska regler, valt att publicera detta material och dessutom peka ut enskilda personer och därtill utpeka dessa som brottslingar innan de ens är dömda.
Jag ställer mig frågan om de berörda journalisterna skulle uppskatta att deras 15 åriga son pekas ut med namn och bild efter att ha snattat ett sexpack folköl eller åkt fast för fortkörning med sin moped.
Utgör då utpekandet av "HIV-männen" förtal enligt svensk rätt? Tveklöst. Att utpeka en ännu inte dömd person för att medvetet ha smittat ett flertal personer, varav några minderåriga, med en dödlig sjukdom är onekligen att utpeka dessa som brottsliga och klandervärda. Att dessutom göra det i rikstäckande press gör tveklöst brottet synnerligen grovt.
I december 2005 stämde skådespelaren Mikael Persbrandt tidningen Expressen för grovt förtal efter att de skrivit att han varit alkoholförgiftad, kört bil onykter och intagits på vårdhem för avgiftning. Resultatet blev en ettårig rättsprocess där Expressens chefsredaktör fälldes för grovt förtal och dömdes till 80 dagsböter á 1000 kronor. Därtill utdömdes ett skadestånd på 75000 kronor till Persbrandt. I detta fall rörde det sig dessutom om en offentlig person, som normalt sett får tåla lite mer när det gäller publicitet i pressen.
Finns det då ett övervägande allmänintresse som motiverar att man totalt frångår de pressetiska reglerna för att hänga ut "HIV-mannen"? Jag ser personligen inga motiv till detta. Dessvärre verkar sensationslystnaden och ekonomiska intressen i form av fler sålda lösnummer få avgöra var gränserna går.
Resultatet av denna hetsjakt, som närmast kan beskrivas som en modern häxprocess är, beklagligt nog, att samtliga HIV-smittade i Sverige indirekt pekas ut som potentiella smittspridare och mördare. Majoriteten av landets HIV-patienter lever förhållandevis vanliga liv och utgör ingen som helst risk. Det är skrämmande att se att 80-talets överdrivna AIDS-skräck verkar vara på väg tillbaka. Med vanligt sunt förnuft och en kondom är risken för medelsvensson att smittas av HIV försvinnade liten.

Andra bloggar om: , , , , ,

fredag 15 juni 2007

Socialt ättestupa - Äldreomsorgen i fokus


Häromdagen gjorde jag ett fatalt misstag genom att besöka ICA under lunchtid. Till mitt stora förträt visade det sig att varenda pensionär inom några mils radie bestämt sig för att göra detsamma. Dessutom uppvisade de en häpnadsväckande samarbets- och organisationsförmåga; Ungefär hälften av dem blockerade med hjälp av rollatorer eller kundvagnar effektivt varenda varugång medan resterande köade till de enda två öppna kassorna.
Till råga på allt verkade de ha all tid i världen att stå och diskutera sina barnbarns studentmottagningar, helgvädret, veckans kortvaror etc. Själv har jag endast 45 minuters lunch och vill gärna hinna värma och äta maten jag handlat också. De stackars tjejerna i kassorna såg måttligt roade ut när de gång efter annan tvingades lämna sin kassa (med en ansenlig kö) för att springa och dubbelkolla om det faktiskt inte kunde råka vara så att falukorven Greta 85 hade i sin korg var på extrapris, för det hade Greta minsann noggrannt kollat upp i reklambladet hon fick hem i tisdags.
Efter en kvarts köande gav jag upp, lade tillbaka varorna och gick tillbaka till jobbet utan lunch. På vägen tillbaka passerade jag Svensk Kassaservice och kunde notera att även denna plats var totalt ockuperad av äldre damer och herrar med rollatorer och all tid i världen.
Smått irriterad och rejält hungrig med begynnande migrän satte jag mig ner i fikarummet på jobbet och funderade på äldrevårdsfrågor över en kopp automatkaffe.
Så länge sossarna hade makten låtsades regering och riksdag iallafall bry sig om de äldre i samhället. Den sittande regeringen är ärliga nog att inte ens låtsas...
Jag vill starkt poängtera att jag anser att vi har våra pensionärer att tacka för vår välfärd. Det är deras insatser och hårda arbete som har byggt upp samhället vi lever i. Jag kommer ursprungligen från Finland, vilket innebär att vi har mina far- och morföräldrars generation att tacka för att vi kan hissa den finska flaggan, tala vårt eget språk och bo i ett fritt land. Tyvärr avspeglas inte detta alltid i den vård och omsorg vi ger de äldre i samhället på ålderns höst. Snarare behandlar vi dem som någon form av social paria och gömmer undan dem på diverse institutioner.
Under medeltiden fanns det i Norden något som kallades Ättestupa. Helt enkelt en brant klippa där åldringar, handikappade, sjuka och andra som blivit en belastning för sina anhöriga antingen hoppade själv eller fick en behjälplig knuff utför stupet. Resultatet var oavsett metod detsamma; Personen störtade mot en säker död mot klipporna ett hundratal meter ner.
Jag föreställer mig hur Johan, svärson till Elsa 87 år står i köket och muttrar över diskhon; "Snart du kärring blir det ättestupa". Elsa som använder hörapparat, men har synnerligen selektiv hörsel, ropar med gäll röst "Jag hörde det där".
Följande dag har Johan skruvat ur batterierna ur Elsas hörapparat och sitter vid fikabordet och smider planer med sin fru Annette. Efter kaffet säger de till Elsa att de har en trevlig överraskning till henne. Hon behöver bara lämna alla sina värdesaker hemma, kolla att inte kaffebruggaren eller strykjärnet står på och följa med i bilen... Hon har väl skrivit testamente? Nejdå, hon behöver inte ta med sin rollator.
När de åkt en stund anar Elsa oråd och börjar skruva på sig i baksätet. Vart är de på väg egentligen? Johan och Annette svarar ju inte när hon frågar... Plötsligt ser hon skylten "ÄTTESTUPA 3 KM". Panikartat börjar hon skrika "Nej, jag vill inte!!! Inte ättestupa. Jag lovar att inte vara så jobbig mera."

Äldreboenden har med några få undantag ganska ödesmättade namn som Lugnet, Höstgläntan, Tallåsen eller Midskogen. Många av dessa fungerar som "långtidsförvaring" av mer eller mindre dementa åldringar, ett ställe där man kan gömma undan och glömma bort sina äldre anhöriga. Att tala om "äldrevård" är i många fall närmast ett skämt, eftersom hyfsat friska äldre tvingas dela rum med fullkomligt okända gravt dementa personer. Detta bidrar knappast till att upprätthålla ett fungerande socialt liv. Många äldreboenden erbjuder inte ens delat boende för par. Ytterligare ett flertal liknar sjukvårdens långvårdsavdelningar med sovsalar, matsal och ett gemensamt utrymme där de boende efter bästa förmåga får samsas om huruvida de vill se på Bingolotto eller Allsång på Skansen. För att ytterligare förvärra situationen finns det många äldre som, av olika orsaker, sällan eller aldrig får besök av anhöriga. Jag vågar nästan gå så långt som till att kalla äldreomsorgen för ett socialt ättestupa.
Med ovanstående i åtanke klarnar plötsligt bilden något; De köande rollatorförsedda pensionärerna som jag irriterade mig på när jag skulle handla har faktiskt en orsak att vara där. Den dagliga promenaden till kvartersbutiken fyller ett socialt behov. Även äldre har ett behov av gemenskap och diskussion. Är man inte aktiv inom kyrkan, syjuntor eller liknande får ICA eller Konsum fungera som en mötesplats med andra människor.
Att sedan pensionärerna alltid lyckas pricka in exakt den tidpunkt när alla andra har som mest bråttom förblir ett mysterium.

Andra bloggar om: , , , ,

lördag 9 juni 2007

Storebror ser dig...


Jag reste nyligen till Finland i jobbet. Resan började i Uppsala med att jag köpte en biljett med Upptåget till Arlanda. Jag betalade med mitt betalkort. Sedan satte jag mig på Upptåget och upptäckte att de installerat övervakningskameror vid varje ingång och även i kupéerna. Jag minns att jag tänkte att det säkert gör att det blir lite lugnare på nätterna för tågpersonalen.
Väl framme vid Arlanda åkte jag upp för rulltrapporna förbi ett flertal övervakningskameror, passerade spärrvakten och uppmanades att visa upp min tågbiljett innan inpassering.
På Arlanda gick jag förbi ytterligare några övervakningskameror och fram till en självincheckningsterminal, eftersom jag reste i jobbet och bara hade handbagage med mig. Jag fick ange mitt bokningsnummer och datorn spottade ut en biljett med mina personuppgifter. Sedan passerade jag genom säkerhetskontrollen.
På grund av nyligen införda EU-regler fick jag bara ta med så mycket "vätskor" som rymdes i en relativt liten minigrip-påse. I denna skulle hårvax, tandkräm, ansiktsrengöring, eau de toilette, deodorant och eventuella mediciner plockas ner. Dessutom skulle påsen tas ur necessären innan bagaget skickades på bandet för scanning. Till min stora lycka använder jag inte Viagra eller några andra pinsamma preparat, vilket vissa andra passagerare snällt fick visa upp till allmän beskådan. Jag hade heller inte med mig någon bärbar dator, vilket flera andra passagerare hade och därför tvingades slå på och av samt plocka ur batteriet på för att visa att det inte var någon bomb. Min lycka över detta blev dock relativt kortvarig. Jag hann precis gå igenom metalldetektorn så tjöt den och levde om och en biffig vakt med mer muskler än hår vinkade mig åt sidan. Efter att han kollat mig med en mindre metalldetektor och dragit i mitt bältesspänne muttrade han något som jag tolkade som att det var OK att ta mina saker och gå.
Övervakad av ett flertal kameror drack jag en kopp alldeles för dyrt och smaklöst kaffe innan jag gick till gaten. Passade även på att smyglyssna på en konversation mellan några av mina medpassagerare. Vid resor till USA krävs tydligen numera att passet även innehåller en DNA-profil, samt att ickeamerikaner lämnar sina fingeravtryck vid inresa. Jag funderade en stund på vad DNA-profil i passet kunde innebära i förlängningen. I framtiden kanske ditt DNA påverkar dina möjligheter att få jobb eller teckna en försäkring. Jag kan tänka mig att både potentiella arbetsgivare och försäkringsbolag vore mycket intresserade av information om exempelvis genetiska sjukdomar, cancerrisk eller personliga egenskaper. Eftersom jag är blodgivare finns mitt DNA redan nu lagrat i något som kallas BioBanken. En skrämmande tanke...
Framme vid min gate uppmanades vi att hålla giltig legitimation framme för SAS kontrollerade identiteten på samtliga passagerare vid incheckning. Hörde även att de planerar att införa incheckning med fingeravtryck på inrikesflygen...
Framme på Helsingfors-Vanda flygplats passade jag på att ta ut lite pengar (för att undvika växlingsavgiften) och detta loggades självklart både i min egen och den finska bankens system. Jag hann knappt slå på min mobil innan två SMS tillkännagav att jag nu var i Finland och uppmanade mig att byta till annan operatörs nät för att kunna ringa till samma pris som hemma.
Jag stegade ut ur terminalen följd av ett flertal övervakningskameror och ställde mig i taxikön. Efter en stunds väntan rullade en taxi fram och min kollega och jag steg in. Medan jag förklarade vart vi skulle uppmärksammade jag att bilen var utrustad med GPS och en kamera som registrerade vilka som steg i och ur bilen.
Vi åkte förbi några fartkameror på vägen in mot Helsingfors Centrum. Eftersom det var rusningstrafik blev nog inga bilder tagna just då.
Framme vid kontoret ringde vi på porttelefonen och efter en titt i den tillhörande kameran bestämde sig någon vänlig själ för att släppa in oss. Kort därefter loggade jag in på nätverket och samtidigt som jag fick tillgång till både mitt fasta jobbtelefonnummer och min e-post loggade företagets system min närvaro på helsingforskontoret.
Under lunchen betalade jag med mitt betalkort och lämnade därmed även mitt digitala fotspår även på ett av stadens lunchställen.
Efter en hektisk dag på kontoret loggade jag ut ur nätverket. Det var äntligen dags att söka sig till hotellet för några timmars välförtjänt vila. I receptionen stirrade tre stycken övervakningskameror ner på mig medan jag checkade in genom att lämna mina fullständiga personuppgifter, tydligen för statistiken... Jag åkte upp med hissen som aktiverades genom att visa upp min digitala rumsnyckel framför en kortläsare. Även hissen var försedd med övervakningskamera, så jag roade mig med att vinka till den.
Jag öppnade min rumsdörr med nyckelkortet och steg in i ett mycket snyggt hotellrum. Lamporna aktiverades genom att sticka in nyckelkortet i en kortläsare som satt innanför dörren. Efter en lång dusch bestämde jag mig för att gå ner och äta middag. Jag tog hissen ner efter att ha aktiverat den med mitt nyckelkort och passerade fem övervakningskameror på väg till hotellrestaurangen. En oxfilé och en stor iskall öl loggades av min bank. Därefter registrerade kamerorna i hotellobbyn hur jag sade godnatt till min väninna som bor i Helsingfors och blivit jätteglad över mitt förslag att äta middag ihop. Jag aktiverade än en gång hissen med mitt nyckelkort och hotellets system noterade att jag öppnade min rumsdörr några minuter senare.
Nästa morgon åt jag frukost och sedan promenerade jag till kontoret. Väl framme använde jag inpasseringsbrickan jag kvitterat ut dagen innan. Min ankomst till kontoret registrerades i datasystemet, dörren öppnades och jag kunde ta hissen upp. Jag jobbade på kontoret tills det var dags att åka ut mot flygplatsen. När jag kollade min e-post noterade jag att jag fick förslag på länkar i min webbläsare, baserat på innehållet i mina meddelanden. Riktad marknadsföring i all ära, men ge fan i mina privata e-postkonversationer, tänkte jag. Jag loggade ut och tog en förbeställd taxi till flygplatsen.
Väl framme på Vanda flygplats passerade jag säkerhetskontrollen. Denna gång visste jag hur mina "vätskor" skulle hanteras, så den biten gick relativt fort. Jag hade dessutom sparat påsen sedan jag åkte till Finland, så jag använde samma. Även här tjöt metalldetektorn och en bister finsk väktarkvinna säkerhetsvisiterade mig inför de andra passagerarna innan hon släppte igenom mig. Finska staten kanske inte har råd med handhållna metalldetektorer?
Sedan registrerades jag av flertalet kameror när jag betalade en torr pizza och en iskall öl med mitt betalkort.
Även på den finska sidan skulle legitimation uppvisas innan incheckning vid gaten.
Jag landade på Arlanda och gick trött genom tullen i filen för resande inom EU utan varor att deklarera. Några personer med utländskt utseende stoppades och fick följa med in i ett angränsande rum för kontroll. Själv såg jag tydligen svensk ut i ordningsmaktens ögon och fick passera.
Jag gick in på Pressbyrån och köpte en dricka och en tidning på mitt betalkort. Min hemkomst registrerades således av min bank. Därefter köpte jag en tågbiljett i automaten och Arlanda-Uppsala Lågtrafik registrades digitalt och trycktes ut på min biljett. Jag passerade spärrvakten, visade upp min biljett och åkte ner till spåren varifrån Upptåget går. Övervakningskamerornas kalla ögon stirrade på mig hela vägen ner för rulltrapporna. Nere vid perrongen bevakades jag av ytterligare kameror tills tåget rullade in och dess kameror tog över.
När jag satt i TV soffan med min flickvän på kvällen lade jag märke till en notis på text-TV; Regeringen väntas utfärda en ny lag som ger polisen ökade befogenheter att bugga telefonsamtal i förebyggande syfte. Det slog mig än en gång att George Orwells bok 1984 nog var mer aktuell än han själv anade när han skrev den. Undrar hur många system som registrerar att jag skriver detta just nu?

Andra bloggar om: , , , , ,

måndag 28 maj 2007

Småstadsliv


Denna historia tar sin början för länge sedan. Så länge sedan att jag ännu trodde på storken. Åtminstone tills jag en dag bokstavligt talat tog mina föräldrar på sängen. Jag tyckte att de påminde om två strandade valrossar som försökte komma loss och kunde nästan höra Arne Weise i bakgrunden ända tills hans röst ersattes av min bestörte faders, som frågade vad fan jag gjorde hemma den här tiden och om inte ungarna gick i skola nuförtiden.

Platsen där denna historia utspelar sig är en liten stad, som ligger så långt borta att man måste resa tre varv runt jorden för att komma dit. Stadens invånare var trevliga människor, som steg upp, gick till jobbet, åt lunch, satt på förberedande möten inför förberedelsemötet för själva mötet, drack kaffe och ägnade kvällarna åt att titta på TV med familjen. Kort sagt en ganska normal liten stad där alla kände alla.

En dag när jag som vanligt lekte med barkbåtar i diket på vägen hem från skolan märkte jag en konstig sak. Några av människorna som gick förbi mig hade alldeles tomma ögon, eller rättare sagt, deras blick var tom. Precis som om de stirrade ut i tomma intet utan att för den skull se någonting. Som barn brukar ägnade jag det ungefär tio sekunders tankeverksamhet innan jag återgick till mina betydligt intressantare barkbåtar. På den tiden fanns det ännu friska träd, rent vatten i dikena och barnen lekte med barkbåtar och klättrade i träd. Mikrovågsugnar var spännande och hela familjen samlades kring vår mikrovågsugn varje gång vi skulle poppa popcorn. Man fick inte stå för nära för då kunde man bli utsatt för strålning och få cancer.

Tiden gick och jag såg fler och fler med tomma ögon. Jag började till och med så småningom fundera på vad det kunde bero på och bestämde mig för att fråga min pappa. Han satt i vår slitna gröna soffa och såg på nyheterna, så han mumlade något om att vuxna ofta har mycket att tänka på och inte hinner se sig omkring. Dessa konstiga människor verkade inte se någonting alls och det var konstigt att de inte gick rakt ner i den lilla ån som rinner genom staden. Det var precis som om de gick i sin egen lilla värld, totalt ovetande om världen runt omkring dem. Oftast var de män i övre medelåldern med kostym och portfölj och de såg alltid väldigt viktiga ut. Senare fick jag reda på att de kallades direktörer, politiker och ekonomer. De med glasögon och fotvänliga skor var ekonomer.

Jag började betrakta dem mera intresserat och kunde rätt snart konstatera att på morgonen när de jäktade iväg till jobbet verkade de rätt normala, men när de återvände på eftermiddagen hade de alltid samma tomma blick.

En dag när jag var inne i kiosken för att panta veckans skörd av tomburkar och köpa godis kom en man till kiosken. Han skulle köpa en skraplott. Plötsligt hörde jag hur han flämtade till, såg väldigt glad ut och sedan kom det verkligt konstiga; när han vände sig om upptäckte jag att han hade fått den där tomma blicken jag tidigare bara sett hos direktörer, politiker och ekonomer. Sedan rusade han iväg.

Följande eftermiddag när jag kom från skolan såg jag mannen igen. Till min förvåning upptäckte jag att han nu var klädd i kostym hade portfölj och den där konstiga tomheten i sina ögon. Jag undrade om han kanske ändå var en direktör, för han hade välputsade svarta skor som inte såg särskilt bekväma ut, så någon ekonom kunde han inte vara. Sedan slog det mig att pappa någon gång hade sagt att mannen jobbade på samma fabrik som han. Jag förstod ingenting.

Vi var en rätt vild klass i lågstadiet. Varje gång vi skulle ha musik grät vår musiklärarinna och sade "Jag har en liten baby i min mage, har försökt att planera och göra det så bra och vad får jag?" Vad hon fick var ett nervöst sammanbrott och vi fick tala med rektorn. Som vanligt var han "inte arg, bara ledsen ? och besviken". Sedan fick vi en ny lärarinna i musik. Hon var religiös och borde ha gått i pension för länge sedan. Vi fick sjunga psalmer som hon spelade på den enormt falska gamla tramporgeln. Ibland kunde vi få sjunga andra sånger, men för det mesta var det psalmer. Om någon viskade på lektionerna sade hon "Är det någonting av allmänt intresse som dryftas?" Det var det inte. Nästa termin hade hela klassen valt teckning.

Min barndoms somrar tillbringade hela familjen på vår sommarstuga i skärgården. Min mormor brukade kolla på grannarna med kikare. En gång upptäckte hon till sin bestörtning att en av grannarna tvärs över viken satt och iakttog henne, också han utrustad med en kikare. Hon ifrågasatte genast högt hur oförskämda vissa kan vara, som tittar på sina grannar med kikare. Efter det användes hennes kikare mestadels till att titta på måsar.

Ibland hände det att någon av grannarna åkte vattenskidor i viken. Min far, som på den tiden ännu var ganska sportig av sig, ville gärna visa att han minsann också kunde åka. Han och hans kompisar hade åkt vattenskidor som unga, fast då hade skidorna bestått av en gammal dörr med ett par fastspikade gummistövlar att trä fötterna i. Nu knallade han istället iväg till en av våra grannar, som hade ett par vattenskidor i vedskjulet och bad att få låna dem.

Min syster och jag satt i båten iklädda våra orange flytvästar och pappa satt på bryggkanten och gjorde tummen upp och så bar det iväg. Vi hade hunnit halvvägs ut ur viken innan min syster tittade bakåt och upptäckte att vår pappa var försvunnen. Jag drog ner på gasen och vi spanade ängsligt bakåt. Det tog en stund, men sedan tittade ett välbekant svartlockigt huvud upp. Frustande, fullständigt inslingrad i sjögräs och med benen utspända för att hålla kvar badbyxorna vid knäna meddelade pappa att det nog inte räckte med en fyra hästkrafters Evinrude för att uppnå tillräcklig fart för att åka vattenskidor. Efter det kallades pappa Näcken av alla i viken. En stor fördel med försöket var i alla fall att vi inte hade något sjögräs i hela viken den sommaren.

Jag hade min första sexuella erfarenhet när jag gick i femman. Vår klass skulle ha luciaprogram, och jag upptäckte till mitt stora intresse att under flickornas vita skjortor skymtade konturerna av början till bröst. Någonting konstigt hände i mig; det började puta i mina byxor och jag kände mig konstig. Dessutom var jag säker på att det syntes tydligt på mig. Jag blev generad och sjöng fel i andra versen av Staffan var en stalledräng.

Efter det följde en tid med porrtidningar under madrassen, som jag läste under täcket med en ficklampa. Jag fattade ingenting när min mamma en dag hittade dem och blev arg, så jag sade att de var Manges. Hon trodde mig inte och slängde allihop.

I högstadiet skulle vi ha sexualundervisning. Alla killar i klassen tyckte att det var enormt spännande och tjejerna rodnade. När det äntligen var dags harklade vår biologilärare sig och sade att vi själva kunde läsa avsnittet hemma. Så blev det med den undervisningen.

Första gången det verkligen gällde var jag sexton. Hon var sjutton, och som jag såg det mycket mer erfaren. Hon hade nämligen gjort det en gång förut med en två år äldre kille. Jag var jättenervös och lyckades få kondomen fel väg, så när jag försökte rulla på den flög den som en raket tvärs över rummet. När jag försökte trä på den andra kondomen gick det för mig och så var den kvällen förstörd. Sedan undvek jag tjejen i en vecka.

Under högstadietiden var tjejerna mest intresserade av smink, frisyrer och liknande. De läste Frida och Veckorevyn och gick alltid på toaletten två och två. För killarna var det mopeder som gällde. Helst trimmade sådana. Frans hade den snabbaste och nyaste mopeden, vilket han gärna och ofta påpekade. Han var inte speciellt populär?

Vi hade en nervös och osäker lärarinna i engelska. En del av killarna provocerade henne alltid och när Tommy en dag kallade henne hora fick alla killar sitta kvar och tala med hennes man. Han var mycket upprörd och skrek: "Denice är faktiskt min fru!", så att spottet yrde. Sedan berättade han att han hade minsann varit fångvaktare på ett brittiskt ungdomsfängelse och var van vid att handskas med värre typer än vi. Efter det lugnade killarna ner sig lite. Åtminstone på hennes lektioner.

Under högstadietiden blev jag bästa vän med en ett år äldre tjej som hette Hanna och så småningom utvecklades mina känslor för henne till mycket mer än bara vänskap. Problemet var bara att Hanna hade en pojkvän, som till råga på allt var allt annat än förtjust i mig. När hon och jag skulle gå på skoldisco tillsammans var min plan därför självskriven. Jag skulle bli ihop med en annan tjej för att på så sätt få Hanna att bli svartsjuk och falla för mig. Planen fungerade över mina förväntningar och när sista låten spelades satt jag i ett hörn och hånglade med en tjej och låtsades att hon var Hanna. Förhållandet varade självklart inte så länge och slutade med att Hanna och jag inledde ett förhållande, som tyvärr blev nästan lika kort. Saken var nämligen den att hon hade glömt att tala om för mig att hon fortfarande var ihop med sin pojkvän. Jag fick en blåtira som påminnelse om den saken, men det var det värt.

Som sextonåring hade jag några kompisar som rökte hasch ibland. En tråkig sommarkväll bestämde jag mig för att testa, eftersom de påstod att det var som en rejäl fylla, fast utan baksmälla. Vi satt allesammans hemma i vår gröna soffa och lyssnade på Bob Marley och skickade runt vår hemrullade joint. När den nådde mig tog jag ett ordentligt bloss och drog röken ända ner i lungorna. Effekten på mig, som annars inte röker ens vanlig tobak, var ungefär som en rejäl spark i huvudet. Sedan övergick det i något som kändes farligt likt en orgasm. Jag kunde höra Bob Marley sjunga Exodus och upptäckte att hela rummet snurrade och allting var vackert.

Efter en stund kände jag att jag behövde gå på toaletten och steg upp. Korridoren kändes ovanligt bred och det kändes som om jag gick på mjuka moln av bomull. Jag öppnade badrumsdörren och upptäckte till min förvåning fem stycken Ninja Turtles som stod i olika stridspositioner inne i vårt badrum. Den som stod uppe på badkarskanten sade "Vi är Ninja Turtles" och jag svarade "Kan ni gå och vara det någon annanstans för jag måste pissa". Det kändes som det logiska svaret i den något ovanliga situationen och fungerade tydligen för de tågade mycket riktigt ut ur badrummet. Efter det provade jag aldrig hasch igen. Det var väl inte direkt någon obehaglig upplevelse, men jag föredrar i alla fall en normal fylla, med eller utan baksmälla.

Vår granne, farbror Helmer, var rätt speciell. Han var övertygad om att det bodde småmänniskor i hans källare. Varje kväll klockan nio kopplade de in sig på hans säkringar och stal hans ström, sade han. Konstigt nog kunde han ändå se på TV. Den hördes väldigt tydligt inne hos oss eftersom farbror Helmer var nästan döv.

Helmer var också övertygad om att hans svärson försökte mörda honom. Han drack aldrig kranvatten och ibland på nätterna kunde han låsa in sig på toaletten och täta dörrspringorna med vått toalettpapper. Sedan satt han där i timmar med lampan släckt. Han trodde nämligen att svärsonen använde sig av gas för att försöka ta livet av honom. Farbror Helmer var nog en aning senil.

Farbror Helmers barn kom nästan aldrig och hälsade på honom. Speciellt inte dottern, eftersom farbror Helmer en gång hade kört ut hennes man och ropat att han minsann skulle polisanmäla det kräket om han visade sig igen. Han hotade också att göra sin dotter arvlös om hon inte lämnade "gangstern", som han kallade sin svärson. Det gjorde hon inte. Däremot bröt hon nästan all kontakt med sin far, som sökte tröst i alkoholen och ägnade dagarna åt konversationer med sin sedan länge avlidna hustru. Han rökte tillräckligt med starka, filterlösa cigaretter för att ta kål på en häst, så det var konstigt att han levde så länge som han gjorde.

När farbror Helmer slutligen dog en kall vinterdag tog det ett bra tag för polisen att ta sig igenom den ansenliga uppsättningen lås han hade på sin dörr för att hindra småfolk och svärsöner från att ta sig in. Det var hemtjänsten som ringde polisen då han inte öppnade. De hittade honom i soffan med en överfull askkopp och en halv flaska finsk vodka på soffbordet. Han dog i alla fall lycklig.

En av bönderna i utkanten av staden hade en pappa som hette Erik och började vara till åren kommen, men ändå alltid ville hjälpa till med jordbruket. Vila hinner man göra när man ligger i kistan, brukade han säga och dessutom hade han minsann deltagit i arbetet ända sedan barnsben så ingen skulle försöka stoppa honom nu heller. Problemet med gammelbonden Erik, som i övrigt var frisk som en nötkärna och stark som en oxe, var att hans uppfattningsförmåga och reaktioner inte längre var vad de en gång varit. Det var därför ingen som blev förvånad när gammelbonden lyckades köra ner en sommarstuga från sina pelare när han skulle jämna ut marken åt stugägaren. Med ett brak störtade stugan ner i vattnet och i sin bestörtning backade gammelbonden ner bakhjulet på traktorn i brunnen så att drivaxeln gick av. När dammet hade lagt sig över förödelsen kunde gammelbonden konstatera att traktorn var obrukbar. Senare samma sommar trillade han från höskullen ner genom en lucka i golvet och fick en höbal över sig så han bröt benet. Sin envishet till trots kunde gammelbonden därför inte delta i arbetet mera den sommaren.

Varje höst höjdes stämningen betydligt bland stadens gubbar. I så gott som varje hus putsades bössorna och staden förberedde sig på den årliga älgjakten. Den som någon gång deltagit i en älgjakt vet att själva jagandet inte alls är huvudsaken. Framförallt rör det sig om en ursäkt för gubbarna att få samlas i skogen för att umgås och skryta om vem som fällt den största älgtjuren.

Det dricks också en hel del öl och hembränt under älgjakten, speciellt på jaktlagsfesterna. Det var på hemvägen efter en sådan fest som en av gubbarna upptäckte att det stod en enorm älgtjur på en åker. Han smög närmare och drog försiktigt upp sin älgstudsare ur fodralet. Då han avlossat två skott mot besten såg han att ett mindre djur lösgjorde sig och började springa längs åkern. Han tänkte att det nog var en kalv och skulle just till att fälla den också då han hörde att det mindre djuret lät nästan som om det ropade något till honom. Gubben trodde i sitt berusade tillstånd att det var Gud Fader själv som talade till honom, men förundrades över att vår skapare använde ett språk som skulle ha fått till och med de mest härdade gubbarna i jaktlaget att rodna. Han begav sig därför skyndsamt hemåt och slapp på så vis förklara för den rasande bonden varför han just skjutit sönder en splitterny traktor.

Jag gjorde min värnplikt som adertonåring. Det var en minst sagt karaktärsdanande upplevelse. Aldrig hade jag väl trott att man kunde samla så många inkompetenta idioter på ett och samma ställe, och än mindre att samtliga kännetecknades av gradbeteckningar i form av vinklar och tillämpade principen "slicka uppåt och sparka neråt". Det tog inte länge innan jag förstod; Ju fler vinklar, desto mindre kompetens och folkvett. Ett enkelt system.

I armén är det meningen att man ska "göra män av pojkarna". Det fick vi höra till lust och leda. Sanningen är att om man inte är man när man rycker in lär man knappast vara varken mer eller mindre man när man hemförlovas. Däremot lärde vi oss många nyttiga saker i armén; äta ärtsoppa och pannkaka på två minuter, vakna och bädda sängen på två minuter, duscha och klä på sig på två minuter, osv. Såhär i efterhand framstår hela armétiden som en samling av mer eller mindre obetydliga tvåminuter. Men roligt var det i alla fall. Det vet varje man som någon gång gjort sin värnplikt och sedan ägnat otaliga timmar i bastun åt att berätta för sina yngre vänner om hur mycket tyngre och tuffare allting var på hans tid. För varje öl som dricks brukar marscherna bli några mil längre och packningen betydligt tyngre, tills det är ett mirakel att man överhuvudtaget överlevt armén. Ändå överlever de flesta, vilket får ses som ett mirakel om man ska tro på alla arméhistorier som berättas män emellan över några öl.

Det var under en sådan bastukväll i slutet på september som Peter råkade ut för ett missöde. Han hade druckit sin ranson av öl med en fart som skulle göra en kamel avundsjuk och började fyllna till ordentligt. Därför ville han inte hänga med ut när resten av gänget skulle ta sig ett dopp. När vi stod där på bryggan skakande av köld och torkade oss hördes ett fasligt ylande från bastun. De av oss som var mest berusade var övertygade om att nu hade en varg tagit sig in i bastun och höll som bäst på att sluka Peter, vilket garanterat skulle leda till alkoholförgiftning för den stackars vargen. Efter att ha kommit fram till att så nog inte var fallet, men för säkerhets skull beväpnade med en yxa, närmade vi oss försiktigt bastun iklädda endast våra handdukar och huttrande av kylan. Ylandet hade upphört och ersatts med svaga snyftningar och ett försiktigt dunkande.

Synen som mötte oss när vi öppnade dörren kan inte ens med bästa vilja beskrivas som annat än komisk. Peter hade lyckats få sin pung att slinka mellan två brädor i bastulaven och fastna, och där satt han nu och försökte bända loss brädan med bastuskopan för att komma loss. Med gemensamma krafter lyckades vi slutligen bända isär de lömska brädorna tillräckligt för att befria vår närapå kastrerade kamrat. Efter det badade Peter aldrig mer bastu.

Den som växt upp i en småstad känner säkerligen igen sig. Det är något speciellt med dessa små samhällen där alla vet allt om alla. Flera år har nu gått sedan jag flyttade från vår lilla stad till en betydligt större och anonymare stad för att studera. Jag trivs väldigt bra med mitt nya liv, men det händer ofta att jag tänker tillbaka på min uppväxt, och jag skrattar alltid när jag gör det. Det är klart att jag längtar tillbaka ibland. Minst två gånger om året åker jag därför den långa vägen hem för att hälsa på släkt och vänner och återigen få uppleva småstadsliv. Jag köpte ett par fotriktiga skor idag.

torsdag 10 maj 2007

”Inte direkt någon Garbo”


”Hon var ju inte direkt någon Garbo… så hon måste antas ha varit med på det.” Uttalandet gjordes av en känd försvarsadvokat i de såkallade Södertäljemålen där några killar åtalades för en gruppvåldtäkt. Orden visar på en skrämmande syn. En tjej som klär sig i kort kjol skulle alltså per definition vara villig att ligga med inte bara en utan flera okända män. Åtminstone om hon ”inte direkt är någon Garbo”.
Personligen gillar jag inte ordet "feminist", så därför tänker jag inte påstå att jag är en. Det som dessvärre oftast förknippas med feminism är några arga tjejer i 20-årsåldern i armyjackor och palestinasjalar som skriker slagord, tillhör ung vänster, lyssnar på punk och hatar män. Däremot anser jag absolut att jämlikhet är något vi alla måste sträva efter. Tyvärr brukar genusdiskussioner och feministiska dito oftast sträva till att förbättra kvinnors villkor på bekostnad av männens. Något tillspetsat kan temat sägas vara; "Nu ska dom jävlarna få igen." Det är väl ganska självklart att alla ska ha samma rättigheter, och inte minst förutsättningar, oavsett kön, härkomst eller sexualitet. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Jag tänkte belysa frågan ur en något annorlunda synvinkel för att visa att frågan är betydligt bredare än man vid första anblicken kan tro.
Det som ofta glöms bort i debatten om detta minst sagt heta ämne är den syn man omedvetet har på mannen. Om man anlägger ovan synsätt på mannen framstår alla män som översexuella djur, som saknar förmåga att kontrollera sin könsdrift och därför, med eller utan samtycke, sätter på första bästa tjej. En ganska deprimerande människosyn enligt min mening.
Vad gäller sexuella trakasserier är det anmärkningsvärt att det endast finns ett fåtal fall i Sverige där en kvinna blivit fälld för att sexuellt ha trakasserat en man. Jag tänker inte ge mig in i någon längre utredning av vad det beror på, men jag vågar påstå att såväl åklagare som domstolar generellt inte tar den typen av åtal på allvar. Om ett gäng killar står och skrattar rått medan de kommenterar en kvinnlig kollegas rumpa i fikarummet är det få av oss som inte skulle klassa det som sexuella trakasserier. Jag har personligen fått ett antal kommentarer av kvinnliga kolleger angående hur min rumpa ser ut i vissa byxor. Borde inte det rent logiskt ses som lika kränkande om vi vänder på myntet?
Detta kan jämföras med att procenten kvinnor som fälls för misshandel av sina män är försvinnande liten. Enligt en undersökning från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) beror detta till stor del på att polismyndigheten och åklagare oftast ifrågasätter att en ”liten och späd kvinna” kan åsamka en ”stor stark karl” några betydande skador, vilket tyvärr är en ganska vanlig stereotyp. Därför är mörkertalet också väldigt stort, eftersom väldigt få män vågar anmäla en sådan händelse av rädsla för att inte bli tagna på allvar, eller rentav bli gjorda till åtlöje. Jag hävdar absolut inte att det inte ligger någon sanning i att män generellt, åtminstone statistiskt, begår fler våldsbrott än kvinnor. Däremot är jag av den bestämda åsikten att systematisk och långvarig psykisk misshandel kan vara lika allvarligt som fysisk dito.
Jag är personligen både man och har invandrarbakgrund. Om man får tro kvällspressen har jag därför särskild fallenhet för kvinnomisshandel. (Det finns dock inga statistiska belägg för detta.) Konstigt! Jag känner mig inte det minsta våldsam faktiskt…
Om vi då för diskussionens skull leker med tanken att det ligger åtminstone ett korn av sanning i ovanstående bild. Hur är det då med bögar? Brottet grov kvinnofridskränkning infördes relativt nyligen i svensk strafflagstiftning. Om vi män generellt är så pass våldsamma mot vår partner, men denna partner råkar vara en annan man. Är det isåfall inte straffbart? Eller är bögar kanske mindre våldsamma? Den synen är minst sagt diskriminerande och saknar alla former av belägg.
Jag vill starkt poängtera att ovanstående på inga sätt berättigar mäns våld mot kvinnor eller sexuella trakasserier. Däremot får man inte glömma att, i jämlikhetens namn, se till båda sidorna.
Dagens samhälle är inte på långt när könsneutralt. Vi formas både medvetet och omedvetet för att passa in i normerna och stereotyperna av hur respektive kön "bör" agera och uppföra sig. Redan i dagis vill pojkarna bli poliser eller brandmän, medan flickorna oftast vill bli prinsessor, hemmafruar eller hästskötare. Om en tjej tar lite mer plats eller hörs och syns mer än vanligt i skolan eller på dagis betraktas hon oftast som stökig av personalen. Om en kille gör samma sak konstaterar man bara att "killar är sådana". (Jag vet att jag generaliserar en aning.) För att bevisa min poäng; Hade du, med handen på hjärtat, köpt rosa kläder till din lille son?!
Frågan är – Vad tänker DU göra åt det?

Andra bloggar om: , , , , ,

fredag 4 maj 2007

Mirakelpåsen® - Osorterade tankar om miljöfrågor


I helgen råkade jag läsa på baksidan av en påse hallonbåtar att förpackningen är "miljöneutral". Nu vet jag inte hur det ser ut i tyska skogar, men för min egen del anser jag att en färgglad plastpåse som ligger och skräpar i skogen är allt annat än neutral. Även om den är biologiskt nedbrytbar (förmodligen genom förbränning) så ser det ändå rent ut sagt för jävligt ut om den ligger i naturen.
Eftersom min hjärna ibland fungerar lite konstigt och spinner vidare på de mest ologiska spår kom jag på en lysande idé. Varför inte skapa förpackningar som inte bara är miljöneutrala (åtminstone i teorin) utan rentav har en positiv effekt på naturen. Man borde med dagens teknologi kunna tillverka plastpåsar som innehåller en liten mängd hönsgödsel. När dessa påsar bryts ner frigörs hönsgödseln och påsen har därmed en positiv effekt på miljön.
En ytterligare fördel med min idé är att dylika påsar antagligen skulle ha en svag lukt av just hönsgödsel. Dagens armanidoftande och modemedvetna barn och ungdomar vill garanterat inte lukta gödsel. Därför kommer de inte att snatta dessa godispåsar, eftersom ett gömmande av påsen under eller i kläderna skulle medföra att gödsellukten "smittar av sig" på märkeskläderna. Följaktligen kan denna Mirakelpåse® även bidra till att minska svinnet i våra butiker och därmed även på sikt sänka kriminaliteten bland ungdomar. Detta i sin tur leder till en tryggare miljö för alla.
Ett problem som diskuteras flitigt i dagspressen är den ökande fettman i Sverige. Även detta problem minskar (om också med ganska liten marginal) till följd av Mirakelpåsen®. Hur många barn hade inte avstått från lördagsgodis om godiset har en svag doft, och kanske även smak, av hönsgödsel? Mindre godis ger naturligt minskad fettma och friskare barn.
Vartefter miljön blir bättre tack vare min föreslagna Mirakelpåse® kan vi även avskaffa det läskigaste institutet i svensk historia; sopspionen. Sedan jag läst diverse artiklar, främst i kvällspressen, om sopspioner vågar jag knappt gå ut med soporna längre. Det hade aldrig fallit mig in att skicka min flickvän eller eventuella barn att göra det heller. Någonstans där i mörkret i soprummet kanske det lurar en illvillig sopspion som hoppar fram och skriker något i stil med "Ahaaaa... Du har minsann slängt en glödlampa i brännbart!!!". Där har du ett lysande ämne för en skräckfilm; "Jag vet vad du slängde förra sommaren". Till all tur och lycka verkar sopspionerna trivas bäst i och omkring "Den Kungliga Hufvudstaden" och jag har hittills blivit besparad någon närmare granskning av mina soppåsar.
Min förhoppning är att inom snar framtid kunna ta emot någon form av miljöpris för mina revolutionerande idéer om Mirakelpåsen® - biologiskt positiva godispåsar. Under tiden vill jag starkt påpeka att miljöfrågor ÄR viktiga, men det finns fler sätt att påverka (eller undvika att påverka) miljön. Själv sträcker jag mig så långt som till att åka kommunalt och (oftast) sortera åtminstone delar av mina sopor.

Andra bloggar om: , , , , , ,
Creeper