HIV-mannen - En modern häxjakt

På senaste tiden har det stormat kring HIV-positiva i media. Rubriker som "HIV-mannen gripen i Iran" och "HIV-mannen raggade upp 12 åring" har avlöst varandra. Några av de största tidningarna har till och med gått så långt som till att utpeka den såkallade HIV-mannen.
Nyhetsmedia har ett stort ansvar, inte minst som opinionsbildare, och brukar ofta kallas den tredje statsmakten. Enligt den samling "Pressetiska regler" som branschen skall följa skall media skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.

Här är några utdrag ur de pressetiska regler nyhetsbranschen skall följa;

Ge korrekta nyheter

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

Respektera den personliga integriteten

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Var försiktig med namn

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.


Enligt Brottsbalken 5 kap 1 § är det förtal att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämna uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Enligt 2§ samma lag skall vid bedömande huruvida brottet är grovt särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada. Noteras bör även att det inte spelar någon som helst roll enligt svensk rätt om yttrandet eller uppgifterna är sanna.

Självklart föreligger ett visst allmänintresse i att förhindra ytterligare spridning av en obotlig sjukdom som HIV. Som ett led i detta bör man försöka identifiera och spåra upp eventuella smittade. Detta ansvar åligger dock enligt min mening sjukvården och under inga omständigheter pressen.
Om uppgifterna att "HIV-mannen" medvetet smittat ett flertal kvinnor är sanna är detta självklart både beklagligt och brottsligt. Han bör självklart åtalas och dömas till en lämplig påföljd, men detta är inte medias uppgift. Vi har ett utmärkt domstollssystem i Sverige och medias hantering av det inträffade bidrar på inget sätt till att underlätta en rättvis dom. Snarare kan den överdrivna mediabevakningen försvåra utredningsarbetet, och då särskilt underminera eventuella vittnens trovärdighet.
Jag ser det som mycket oroande att någon penningkåt person inom vården lämnat ut personuppgifter och utdrag ur journaler till pressen. Om möjligt ännu värre är att pressen därefter, i uppenbar strid med sina pressetiska regler, valt att publicera detta material och dessutom peka ut enskilda personer och därtill utpeka dessa som brottslingar innan de ens är dömda.
Jag ställer mig frågan om de berörda journalisterna skulle uppskatta att deras 15 åriga son pekas ut med namn och bild efter att ha snattat ett sexpack folköl eller åkt fast för fortkörning med sin moped.
Utgör då utpekandet av "HIV-männen" förtal enligt svensk rätt? Tveklöst. Att utpeka en ännu inte dömd person för att medvetet ha smittat ett flertal personer, varav några minderåriga, med en dödlig sjukdom är onekligen att utpeka dessa som brottsliga och klandervärda. Att dessutom göra det i rikstäckande press gör tveklöst brottet synnerligen grovt.
I december 2005 stämde skådespelaren Mikael Persbrandt tidningen Expressen för grovt förtal efter att de skrivit att han varit alkoholförgiftad, kört bil onykter och intagits på vårdhem för avgiftning. Resultatet blev en ettårig rättsprocess där Expressens chefsredaktör fälldes för grovt förtal och dömdes till 80 dagsböter á 1000 kronor. Därtill utdömdes ett skadestånd på 75000 kronor till Persbrandt. I detta fall rörde det sig dessutom om en offentlig person, som normalt sett får tåla lite mer när det gäller publicitet i pressen.
Finns det då ett övervägande allmänintresse som motiverar att man totalt frångår de pressetiska reglerna för att hänga ut "HIV-mannen"? Jag ser personligen inga motiv till detta. Dessvärre verkar sensationslystnaden och ekonomiska intressen i form av fler sålda lösnummer få avgöra var gränserna går.
Resultatet av denna hetsjakt, som närmast kan beskrivas som en modern häxprocess är, beklagligt nog, att samtliga HIV-smittade i Sverige indirekt pekas ut som potentiella smittspridare och mördare. Majoriteten av landets HIV-patienter lever förhållandevis vanliga liv och utgör ingen som helst risk. Det är skrämmande att se att 80-talets överdrivna AIDS-skräck verkar vara på väg tillbaka. Med vanligt sunt förnuft och en kondom är risken för medelsvensson att smittas av HIV försvinnade liten.

Andra bloggar om: HIV-mannen, AIDS, pressen, pressetiska regler, förtal, vården