Häromdagen gjorde jag ett fatalt misstag genom att besöka ICA under lunchtid. Till mitt stora förträt visade det sig att varenda pensionär inom några mils radie bestämt sig för att göra detsamma. Dessutom uppvisade de en häpnadsväckande samarbets- och organisationsförmåga; Ungefär hälften av dem blockerade med hjälp av rollatorer eller kundvagnar effektivt varenda varugång medan resterande köade till de enda två öppna kassorna.
Till råga på allt verkade de ha all tid i världen att stå och diskutera sina barnbarns studentmottagningar, helgvädret, veckans kortvaror etc. Själv har jag endast 45 minuters lunch och vill gärna hinna värma och äta maten jag handlat också. De stackars tjejerna i kassorna såg måttligt roade ut när de gång efter annan tvingades lämna sin kassa (med en ansenlig kö) för att springa och dubbelkolla om det faktiskt inte kunde råka vara så att falukorven Greta 85 hade i sin korg var på extrapris, för det hade Greta minsann noggrannt kollat upp i reklambladet hon fick hem i tisdags.
Efter en kvarts köande gav jag upp, lade tillbaka varorna och gick tillbaka till jobbet utan lunch. På vägen tillbaka passerade jag Svensk Kassaservice och kunde notera att även denna plats var totalt ockuperad av äldre damer och herrar med rollatorer och all tid i världen.
Smått irriterad och rejält hungrig med begynnande migrän satte jag mig ner i fikarummet på jobbet och funderade på äldrevårdsfrågor över en kopp automatkaffe.
Så länge sossarna hade makten låtsades regering och riksdag iallafall bry sig om de äldre i samhället. Den sittande regeringen är ärliga nog att inte ens låtsas...
Jag vill starkt poängtera att jag anser att vi har våra pensionärer att tacka för vår välfärd. Det är deras insatser och hårda arbete som har byggt upp samhället vi lever i. Jag kommer ursprungligen från Finland, vilket innebär att vi har mina far- och morföräldrars generation att tacka för att vi kan hissa den finska flaggan, tala vårt eget språk och bo i ett fritt land. Tyvärr avspeglas inte detta alltid i den vård och omsorg vi ger de äldre i samhället på ålderns höst. Snarare behandlar vi dem som någon form av social paria och gömmer undan dem på diverse institutioner.
Under medeltiden fanns det i Norden något som kallades Ättestupa. Helt enkelt en brant klippa där åldringar, handikappade, sjuka och andra som blivit en belastning för sina anhöriga antingen hoppade själv eller fick en behjälplig knuff utför stupet. Resultatet var oavsett metod detsamma; Personen störtade mot en säker död mot klipporna ett hundratal meter ner.
Jag föreställer mig hur Johan, svärson till Elsa 87 år står i köket och muttrar över diskhon; "Snart du kärring blir det ättestupa". Elsa som använder hörapparat, men har synnerligen selektiv hörsel, ropar med gäll röst "Jag hörde det där".
Följande dag har Johan skruvat ur batterierna ur Elsas hörapparat och sitter vid fikabordet och smider planer med sin fru Annette. Efter kaffet säger de till Elsa att de har en trevlig överraskning till henne. Hon behöver bara lämna alla sina värdesaker hemma, kolla att inte kaffebruggaren eller strykjärnet står på och följa med i bilen... Hon har väl skrivit testamente? Nejdå, hon behöver inte ta med sin rollator.
När de åkt en stund anar Elsa oråd och börjar skruva på sig i baksätet. Vart är de på väg egentligen? Johan och Annette svarar ju inte när hon frågar... Plötsligt ser hon skylten "ÄTTESTUPA 3 KM". Panikartat börjar hon skrika "Nej, jag vill inte!!! Inte ättestupa. Jag lovar att inte vara så jobbig mera."
Äldreboenden har med några få undantag ganska ödesmättade namn som Lugnet, Höstgläntan, Tallåsen eller Midskogen. Många av dessa fungerar som "långtidsförvaring" av mer eller mindre dementa åldringar, ett ställe där man kan gömma undan och glömma bort sina äldre anhöriga. Att tala om "äldrevård" är i många fall närmast ett skämt, eftersom hyfsat friska äldre tvingas dela rum med fullkomligt okända gravt dementa personer. Detta bidrar knappast till att upprätthålla ett fungerande socialt liv. Många äldreboenden erbjuder inte ens delat boende för par. Ytterligare ett flertal liknar sjukvårdens långvårdsavdelningar med sovsalar, matsal och ett gemensamt utrymme där de boende efter bästa förmåga får samsas om huruvida de vill se på Bingolotto eller Allsång på Skansen. För att ytterligare förvärra situationen finns det många äldre som, av olika orsaker, sällan eller aldrig får besök av anhöriga. Jag vågar nästan gå så långt som till att kalla äldreomsorgen för ett socialt ättestupa.
Med ovanstående i åtanke klarnar plötsligt bilden något; De köande rollatorförsedda pensionärerna som jag irriterade mig på när jag skulle handla har faktiskt en orsak att vara där. Den dagliga promenaden till kvartersbutiken fyller ett socialt behov. Även äldre har ett behov av gemenskap och diskussion. Är man inte aktiv inom kyrkan, syjuntor eller liknande får ICA eller Konsum fungera som en mötesplats med andra människor.
Att sedan pensionärerna alltid lyckas pricka in exakt den tidpunkt när alla andra har som mest bråttom förblir ett mysterium.
Andra bloggar om: pensionärer, äldrevård, ättestupa, omsorg, institutioner
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar