Jag reste nyligen till Finland i jobbet. Resan började i Uppsala med att jag köpte en biljett med Upptåget till Arlanda. Jag betalade med mitt betalkort. Sedan satte jag mig på Upptåget och upptäckte att de installerat övervakningskameror vid varje ingång och även i kupéerna. Jag minns att jag tänkte att det säkert gör att det blir lite lugnare på nätterna för tågpersonalen.
Väl framme vid Arlanda åkte jag upp för rulltrapporna förbi ett flertal övervakningskameror, passerade spärrvakten och uppmanades att visa upp min tågbiljett innan inpassering.
På Arlanda gick jag förbi ytterligare några övervakningskameror och fram till en självincheckningsterminal, eftersom jag reste i jobbet och bara hade handbagage med mig. Jag fick ange mitt bokningsnummer och datorn spottade ut en biljett med mina personuppgifter. Sedan passerade jag genom säkerhetskontrollen.
På grund av nyligen införda EU-regler fick jag bara ta med så mycket "vätskor" som rymdes i en relativt liten minigrip-påse. I denna skulle hårvax, tandkräm, ansiktsrengöring, eau de toilette, deodorant och eventuella mediciner plockas ner. Dessutom skulle påsen tas ur necessären innan bagaget skickades på bandet för scanning. Till min stora lycka använder jag inte Viagra eller några andra pinsamma preparat, vilket vissa andra passagerare snällt fick visa upp till allmän beskådan. Jag hade heller inte med mig någon bärbar dator, vilket flera andra passagerare hade och därför tvingades slå på och av samt plocka ur batteriet på för att visa att det inte var någon bomb. Min lycka över detta blev dock relativt kortvarig. Jag hann precis gå igenom metalldetektorn så tjöt den och levde om och en biffig vakt med mer muskler än hår vinkade mig åt sidan. Efter att han kollat mig med en mindre metalldetektor och dragit i mitt bältesspänne muttrade han något som jag tolkade som att det var OK att ta mina saker och gå.
Övervakad av ett flertal kameror drack jag en kopp alldeles för dyrt och smaklöst kaffe innan jag gick till gaten. Passade även på att smyglyssna på en konversation mellan några av mina medpassagerare. Vid resor till USA krävs tydligen numera att passet även innehåller en DNA-profil, samt att ickeamerikaner lämnar sina fingeravtryck vid inresa. Jag funderade en stund på vad DNA-profil i passet kunde innebära i förlängningen. I framtiden kanske ditt DNA påverkar dina möjligheter att få jobb eller teckna en försäkring. Jag kan tänka mig att både potentiella arbetsgivare och försäkringsbolag vore mycket intresserade av information om exempelvis genetiska sjukdomar, cancerrisk eller personliga egenskaper. Eftersom jag är blodgivare finns mitt DNA redan nu lagrat i något som kallas BioBanken. En skrämmande tanke...
Framme vid min gate uppmanades vi att hålla giltig legitimation framme för SAS kontrollerade identiteten på samtliga passagerare vid incheckning. Hörde även att de planerar att införa incheckning med fingeravtryck på inrikesflygen...
Framme på Helsingfors-Vanda flygplats passade jag på att ta ut lite pengar (för att undvika växlingsavgiften) och detta loggades självklart både i min egen och den finska bankens system. Jag hann knappt slå på min mobil innan två SMS tillkännagav att jag nu var i Finland och uppmanade mig att byta till annan operatörs nät för att kunna ringa till samma pris som hemma.
Jag stegade ut ur terminalen följd av ett flertal övervakningskameror och ställde mig i taxikön. Efter en stunds väntan rullade en taxi fram och min kollega och jag steg in. Medan jag förklarade vart vi skulle uppmärksammade jag att bilen var utrustad med GPS och en kamera som registrerade vilka som steg i och ur bilen.
Vi åkte förbi några fartkameror på vägen in mot Helsingfors Centrum. Eftersom det var rusningstrafik blev nog inga bilder tagna just då.
Framme vid kontoret ringde vi på porttelefonen och efter en titt i den tillhörande kameran bestämde sig någon vänlig själ för att släppa in oss. Kort därefter loggade jag in på nätverket och samtidigt som jag fick tillgång till både mitt fasta jobbtelefonnummer och min e-post loggade företagets system min närvaro på helsingforskontoret.
Under lunchen betalade jag med mitt betalkort och lämnade därmed även mitt digitala fotspår även på ett av stadens lunchställen.
Efter en hektisk dag på kontoret loggade jag ut ur nätverket. Det var äntligen dags att söka sig till hotellet för några timmars välförtjänt vila. I receptionen stirrade tre stycken övervakningskameror ner på mig medan jag checkade in genom att lämna mina fullständiga personuppgifter, tydligen för statistiken... Jag åkte upp med hissen som aktiverades genom att visa upp min digitala rumsnyckel framför en kortläsare. Även hissen var försedd med övervakningskamera, så jag roade mig med att vinka till den.
Jag öppnade min rumsdörr med nyckelkortet och steg in i ett mycket snyggt hotellrum. Lamporna aktiverades genom att sticka in nyckelkortet i en kortläsare som satt innanför dörren. Efter en lång dusch bestämde jag mig för att gå ner och äta middag. Jag tog hissen ner efter att ha aktiverat den med mitt nyckelkort och passerade fem övervakningskameror på väg till hotellrestaurangen. En oxfilé och en stor iskall öl loggades av min bank. Därefter registrerade kamerorna i hotellobbyn hur jag sade godnatt till min väninna som bor i Helsingfors och blivit jätteglad över mitt förslag att äta middag ihop. Jag aktiverade än en gång hissen med mitt nyckelkort och hotellets system noterade att jag öppnade min rumsdörr några minuter senare.
Nästa morgon åt jag frukost och sedan promenerade jag till kontoret. Väl framme använde jag inpasseringsbrickan jag kvitterat ut dagen innan. Min ankomst till kontoret registrerades i datasystemet, dörren öppnades och jag kunde ta hissen upp. Jag jobbade på kontoret tills det var dags att åka ut mot flygplatsen. När jag kollade min e-post noterade jag att jag fick förslag på länkar i min webbläsare, baserat på innehållet i mina meddelanden. Riktad marknadsföring i all ära, men ge fan i mina privata e-postkonversationer, tänkte jag. Jag loggade ut och tog en förbeställd taxi till flygplatsen.
Väl framme på Vanda flygplats passerade jag säkerhetskontrollen. Denna gång visste jag hur mina "vätskor" skulle hanteras, så den biten gick relativt fort. Jag hade dessutom sparat påsen sedan jag åkte till Finland, så jag använde samma. Även här tjöt metalldetektorn och en bister finsk väktarkvinna säkerhetsvisiterade mig inför de andra passagerarna innan hon släppte igenom mig. Finska staten kanske inte har råd med handhållna metalldetektorer?
Sedan registrerades jag av flertalet kameror när jag betalade en torr pizza och en iskall öl med mitt betalkort.
Även på den finska sidan skulle legitimation uppvisas innan incheckning vid gaten.
Jag landade på Arlanda och gick trött genom tullen i filen för resande inom EU utan varor att deklarera. Några personer med utländskt utseende stoppades och fick följa med in i ett angränsande rum för kontroll. Själv såg jag tydligen svensk ut i ordningsmaktens ögon och fick passera.
Jag gick in på Pressbyrån och köpte en dricka och en tidning på mitt betalkort. Min hemkomst registrerades således av min bank. Därefter köpte jag en tågbiljett i automaten och Arlanda-Uppsala Lågtrafik registrades digitalt och trycktes ut på min biljett. Jag passerade spärrvakten, visade upp min biljett och åkte ner till spåren varifrån Upptåget går. Övervakningskamerornas kalla ögon stirrade på mig hela vägen ner för rulltrapporna. Nere vid perrongen bevakades jag av ytterligare kameror tills tåget rullade in och dess kameror tog över.
När jag satt i TV soffan med min flickvän på kvällen lade jag märke till en notis på text-TV; Regeringen väntas utfärda en ny lag som ger polisen ökade befogenheter att bugga telefonsamtal i förebyggande syfte. Det slog mig än en gång att George Orwells bok 1984 nog var mer aktuell än han själv anade när han skrev den. Undrar hur många system som registrerar att jag skriver detta just nu?
Andra bloggar om: kamera, övervakning, kontroll, polis, staten, storebror
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar