Detta är historien om hur vår son Lucas kom till. Inte hur vi gjorde honom (det lämnar jag till läsarens fantasi) men hur han slutligen, efter många om och men kom till världen.
Söndagen den 1 juli 2007 började som vilken annan söndag som helst, regnigt och lite småtrögt. Vid klockan 9 på morgonen hade vi tid på förlossningen vid Akademiska, eftersom Specialistmödravården är stängd på helgerna. Meningen var att vi skulle göra en såkallad överburenhetskontroll, eftersom vårt barn fortfarande inte behagat födas trots att det nu var vecka 42 + noll. Vi räknade med att förhoppningsvis få en tid för "igångsättning" redan i början av den kommande veckan.
Väl inne på förlossningen kopplade man på en CTG-apparat, som mätte barnets puls och frekvensen på värkarna. Därefter gjordes en gynekologundersökning på min flickvän Johanna, som vid dethär laget redan hade ganska täta värkar, och barnmorskan konstaterade även att hon hade relativt lite fostervatten kvar. Därför togs beslutet att sätta igång förlossningen redan då. Vid 11 fick hon därför en propess, en liten tampong med ett ämne som heter prostaglandin, som skulle mjuka upp livmodertappen. Denna skulle med lite tur ge effekt inom 12 timmar. Vi blev även inskrivna på förlossningen.
För att fördriva tiden och bidra till att sätta igång värkarbetet beslöt vi oss för att ta en promenad inne på sjukhuset. (Det regnade, så utomhus ville vi inte vara.) Vi gick till 70-huset, åt en bit mat och köpte lite godis och några tidningar. Sedan gick vi tillbaka till vårt rum. Vid dethär laget började redan värkarna komma tätare och bli starkare. Propessen såg ut att ge effekt efter bara några timmar.
Därefter följde några tråkiga timmar av väntan och mobilsamtal till oroliga släktingar.
Vartefter värkarna blev tätare och kraftigare började även smärtan bli alltmer påtaglig för Johanna. Hon fick tre ackupunkturnålar i huvudet och såg ut som en insekt med sin stora mage och små "känselspröt" på huvudet. I samband med detta sattes även en nål i hennes hand för att förbereda för en eventuell epiduralbedövning. Hon fick även ett gåbord som hon vankade omkring med för att försöka lindra smärtan. Vi testade även att använda TENS-apparaten som vi fått låna från Mödravårdscentralen. (För den oinvigde är en TENS-apparat en liten dosa med fyra elektroder som kopplas på mage och rygg, inte helt olika de som används för tortyr av diverse suspekta organisationer världen över. Dessa skall, när det gäller TENS, sedan ge små elchocker som stimulerar kroppens egen smärtlindring.)
Ackupunkturen och TENS:en fungerade ett tag, men så småningom blev smärtan närmast olidlig. Jag försökte stötta henne så mycket jag kunde, men som blivande pappa är man ganska hjälplös. Efteråt har hon dock berättat att bara det att man finns där som stöd hjälper väldigt mycket. Just där och då känner man sig dock mest i vägen. Barnmorskan gav slutligen henne en spruta morfin, vilket gjorde henne rejält yr men inte hjälpte nämnvärt mot smärtan. Däremot log hon brett nog för att platsa i vilken tandkrämsreklam som helst. Smått lättade fick vi byta rum till en förlossningssal. Målet verkade vara i sikte.
Vid 23 tiden, mellan två värkar, passade jag på att gå på toaletten för att tömma min minst sagt välfyllda blåsa. När jag kom ut stod hon vid sitt gåbord i en liten pöl bredvid sängen och meddelade "Jag tror att vattnet precis gick". Äntligen lite framsteg! En ny gynekologundersökning gjordes. Hon var var öppen 2 cm och vi räknade med barn inom 12 timmar.
Under natten blev värkarna allt kraftigare och i takt med att trötthetsgraden steg och morfinets effekt avtog tilltog även smärtan. Vid tolvslaget gratulerade jag Johanna på födelsedagen med en kyss och en dos lustgas. Hon lyckades klämma fram en antydan till leende.
Vid tretiden hade Johanna så pass ont att barnmorskorna beslutade att förbarma sig över henne och en narkosläkare tillkallades.
Narkosläkaren som sent omsider dök upp var tysk, talade med kraftig brytning och skulle få den ökände doktor Mengele att framstå som sympatisk i jämförelse. Han suckade, märkbart irriterad över att ha blivit avbruten i sitt fikande, och började förbereda för att sätta en EDA (Epiduralbedövning, vanligen felaktigt kallad ryggmärgsbedövning). Johanna försågs med tre elektroder på bröstet kopplade till en EKG-monitor, en intern värkmätare som fördes upp i ”allra heligaste” tillsammans med en skalpelektrod som fästes i huden på barnets huvud för att mäta barnets puls. I kombination med lustgasslangarna och slangen till bedövningsdroppet blev det sladdar och slangar överallt, och Johanna såg ut som något ur the Matrix.
Att sätta en EDA på en person som krampar på grund av kraftiga värkar är inte någon lätt uppgift. Man måste träffa rätt mellan två ryggkotor, så två barnmorskor och jag hjälptes åt att försöka lugna/hålla fast Johanna under tiden.
Den första EDA:n gav liten eller ingen effekt, så narkosläkaren fick göra ett nytt försök. Denna gång gick det bättre och smärtan, både Johannas och den i min hand som hon krampaktigt klämde blå och känslolös, avtog något åtminstone för några timmar.
Eftersom Johanna fick epiduralbedövning satte man även in ett värkstimulerande dropp med något som hette Syntocinon, för att värkarbetet inte skulle avstanna. Effekten lät inte vänta på sig. Hon hade kraftiga värkar i 4 timmar, därefter avtog värkarna och ersattes med en kraftig tryckande smärta. Jag kände mig ännu mer hjälplös än tidigare.
Vid 8.30, nästan ett dygn efter att vi kommit in, var hon öppen 10 cm och hade kraftiga värkar. Hennes kropp var redo att föda. Ett nytt ultraljud gjordes och man kunde konstatera att barnets huvud var för högt uppe, för stort för Johannas bäcken och dessutom felställt. Efter att ha övervägt möjligheterna och beaktat ytterligare ett antal timmar av extrem smärta beslöt vi i samråd med barnmorskorna att ett akut kejsarsnitt (sectio) var den bästa lösningen. Hon försågs med ett brikanyldropp för att avbryta värkarbetet. Man satte även in en kateter för att förbereda för operation.
Vid 9.30 körde vi upp Johannas säng till operationsavdelningen och jag fick byta till operationskläder medan hon förbereddes för operation. Meningen var att jag skulle få vara med under hela operationen, som skulle utföras under epiduralbedövning. Vid 10 låg hon på operationsbordet med slangar och sladdar överallt och narkospersonalen ökade dosen i hennes EDA. Inte heller denna gång verkade EDA:n fungera som den skall. Den gav effekt i ben, armar och uppe i bröstet. Effekten blev att Johanna inte kände sina ben, upplevde att hon inte kunde andas men trots detta hade ordentlig smärta i bukområdet där smärtlindringen egentligen skulle ge effekt.
Jag kan inte med ord beskriva den panik man känner när en person man älskar skall opereras och det sista man hör innan man blir utkörd ur operationssalen för att hon skall sövas och ”det kan se ganska brutalt ut” är att hon flämtar i andningsmasken; ”Hjälp mig! Jag kan inte andas…” Till all tur och lycka fanns en alldeles underbar kvinnlig narkosläkare från Island på plats och lyckades lugna både mig och Johanna betydligt. Johanna fick 100% syrgas och enligt satrationsmätaren andades hon helt normalt. Jag kunde märkbart lättad sätta mig utanför operationssalen och invänta vårt barns något dramatiska födelse.
En barnläkare hade tillkallats och förklarade att han fanns på plats eftersom kejsarsnittet skulle ske under narkos och det därför fanns risk att barnet fått i sig narkosgas och behövde återupplivas. Mycket längre hann han inte förklara innan det hördes ett skrik inifrån operationssalen. Det var det underbaraste ljudet i världen. Mitt barns första skrik. Jag noterade tiden; 10.38.
När barnmorskan bar ut den lilla var min första tanke ”Det där var INTE navelsträngen!!!” Det var inte alls en liten Julia, som två barnmorskor nästan kunnat gå ed på. Istället var det en helt underbar liten Lucas, 50,5 cm lång och 3550 g. Barnläkaren undersökte honom, konstaterade att han hade 10, 9 i Apgar och noterade i hans journal; ”Ser fin ut”. Lucas föddes på Johannas födelsedag. Vilken födelsedagspresent!
Känslan av att för första gången hålla sitt nyfödda barn går inte att jämföra med något annat. Det närmaste jag kommer är att beskriva det som en religiös upplevelse. Jag var mäktigast i världen och samtidigt så otroligt sårbar. Jag grät som en tecknad figur; lyckotårarna formligen sprutade medan jag log brett och upprepade gång efter annan, som ett mantra "Han är ju helt perfekt".
Eftersom Johanna var sövd och enligt uppgift mådde bra men måste ligga på uppvaket några timmar tog vi två bilder på vår nyfödda son. Dessutom lade barnmorskan honom hud mot hud med den sovande modern och strök lite fosterfett på hennes kind så hon skulle känna hans doft och få se bilder på honom när hon vaknade. Lucas och jag fick gå upp på familje-BB så länge. Där satte jag på honom en blöja för första gången. Jag måste vara en naturbegåvning, för den satt bra och läckte inte ens.
Vår nya favorit, den isländska narkosläkaren besökte tydligen Johanna flera gånger på uppvaket för att titta till henne och se att allt var OK. Det är personer som hon som gör vården i Sverige till en av de bästa i världen. Hennes tyska kollega lämnar däremot en hel del att önska...
Eftersom Johanna låg på uppvaket fick jag en unik chans att tillbringa de första timmarna i Lucas liv med honom på mitt bara bröst. Vi somnade i Återbesöksrummet och vaknade efter några timmar av att sköterskorna kom in och meddelade att vi fått ett rum. Mina tankar gick till Johanna på uppvaket och med hjälp av lite övertalningsförmåga, lite charm och det faktum att hon tidigare jobbat på just familje-BB lyckades vi få undantagstillstånd att besöka henne på uppvaket. Lucas blev därmed enligt uppgift den första baby som fått komma ner på uppvaket. Lagom när Johanna börjat kvickna till fick hon sin nyfödda son på bröstet och kunde amma honom för första gången. Familjen var äntligen samlad efter 22 timmar värkarbete, operation, narkos, smärta plus allt det vanliga kring en förlossning.
Johanna hade fått någon okänd infektion i samband med operationen, så vi blev tvungna att stanna på familje-BB några dagar extra. Det första rummet vi fick vätte mot landningsplattan för MediHeli. Det var oavbrutna landningar och takeoffs dygnet runt. På grund av smärtan fick Johanna en morfinpump som kontinuerligt gav henne smärtlindring. Vid behov kunde hon även trycka på en knapp och få en extrados. Morfinet gjorde henne illamående och gav ganska liten lindring, så det byttes snart mot syntetiskt morfin, Ketogan. Detta fungerade bättre och vi kunde äntligen njuta av vårt nytillskott i familjen.
Några dagar senare fick Johanna diagnosen Endometrit, vilket är latin för ”elak infektion som gör förbannat ont och medför att man måste isoleras”. Vi tillbringade de närmaste dagarna på vårt andra, enskilda rum med egen dusch och toalett. Johanna fick äntligen duscha, bara hon aktade nålen som satt i hennes arm. Äta kunde hon däremot inte, så det blev Skogaholmslimpa med vakuumförpackad Wästgöta klosterost till varje mål. Själv gav jag sjukhusmaten en chans. Den var fullständigt smaklös, så jag skrev på beställningslistan för specialkost ”plus kryddor”. Jag fick två små påsar salt.
Natten till Lucas tredje levnadsdag förvandlades vår lilla ängel plötsligt till ett skrikande monster. Inte ens mammas bröst kunde lugna honom och mjölken räckte inte till. Jag letade halva natten efter en nappflaska eller ens en napp, men familje-BB hade inga eftersom de anser att de kan förstöra barnets naturliga sugförmåga. Vi gav extramat med kopp, vilket heller inte hjälpte. Slutligen kom vi fram till att han nog hade ont i magen, masserade magen och lät honom snutta på mitt lillfinger tills han lugnade sig och somnade utmattade alla tre.
Folk får klaga hur mycket de vill på vården i Sverige. I viss fall har de säkert rätt också. Personalen på familje-BB vid Akademiska i Uppsala var däremot helt fantastisk under hela tiden och underlättade vår vistelse där betydligt. Det kändes nästan som hemma.
På fredagen fick vi äntligen det efterlängtade beskedet; Vi skulle få åka hem. Sköterskorna berättade även att Thailands prinsessa med ett följe på ca 40 personer, bestående av säkerhetsvakter och thailändsk TV skulle besöka familje-BB. Prinsessan är tydligen mycket intresserad av att dra igång ett amningsprojekt i Thailand och hade bett om ett besök. Tacksamma för publiciteten hade Akademiska piffat upp rummet bredvid vårt lite extra, bäddat rent med nya sängkläder och kallat in en mamma på återbesök efter tre veckor. Prinsessan skulle således få se en fräsch mamma med ett piggt barn och amning som fungerar. Varför inte visa upp en trött mamma i sjukhuskläder med en skrikande unge och trasiga bröstvårtor, men som ändå ammar? Det hade gett en betydligt mer sanningsenlig bild. Att föda barn gör ont. Att amma gör också ont, förbannat ont! Varför måste alla ljuga om att det inte alls gör ont?!
Vi har nu varit hemma i nästan en vecka. Lucas är för det mesta jättesnäll, charmar alla och sover oftast ganska bra på nätterna. Vi börjar sakta men säkert hitta nya rutiner och anpassa oss till vårt liv som småbarnsföräldrar. Johanna vill aldrig mer se Skogaholmslimpa eller Wästgöta klosterost. Barn är underbara! Åtminstone när de sover…
Andra bloggar om: födsel, förlossning, kejsarsnitt, baby, prinsessa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar