Trosfrågor

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
Så börjar första Moseboken i Bibeln. Sex dagar senare skapade Gud människan till sin avbild och uppmanade Adam och Eva att föröka sig och befolka Jorden. Därefter var han klar, lutade sig tillbaka och författaren konstaterar att ...Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.
I samma boks andra kapitel vers 25 kan vi läsa att ...mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra.
Lite senare träffade Adam och Eva en orm som bjöd på äpplen. Efter det blev de medvetna om sin nakenhet, lite förlägna, men lyckades detta till trots producera två söner; Kain och Abel. Kain slog sedermera ihjäl Abel. Med tanke på att det efter detta endast fanns två män och en kvinna i Paradiset ter det sig märkligt att mänskligheten kunde utvecklas, men incest kanske var mer OK på den tiden...
Några miljoner år senare skapade människan sexiga underkläder, vilket starkt bidrar till att uppfylla uppdraget att föröka sig...
Det var först under 1800-talet som det blev vanligt med underkläder. Både män och kvinnor använde kalsonger, ofta i bomull som nu blivit billigare. Speciella "damkalsonger" utvecklades som var öppna i grenen och bars under korsetten.
Under början av 1900-talet minskade användandet av underkläder i takt med att uppvärmningen av hemmen blev mer effektiv. Sedan dess har mängden tyg i speciellt kvinnors underkläder minskat successivt. Principen verkar vara enkel; Ju dyrare trosa desto mindre tyg.
Under 1930- och 40-talet använde kvinnor ganska heltäckande mamelucker. Dessa ersattes under 50- och 60-talet av lite kortare trosor, liknande dagens tjejboxer.
1970-talets fria hippie-era kan ses som ett smärre bakslag för underklädesindustrin. Frihet var ledordet, både i livet och underlivet. Man blev även mer miljömedveten, och som det heter "buske som buske"...
På 80-talet blev det sedan populärt med ännu kortare Tai-trosor. Dessa fick under 90-talet hård konkurrens av minimala stringtrosor. Under 2000-talet börjar trenden åter att vända mot lite mer täckande tjejboxers. Dessa "hipsters" eller tjejboxers som täcker ungefär halva skinkan är enligt min mening det överlägset sexigaste en tjej kan ha i underklädesväg. ...och Oscar såg på allt som Calvin Klein och Björn Borg hade gjort, och se, det var mycket gott. ;)
Jag uppmärksammade häromdagen att en ledande, icke namngiven, klädvarukedja säljer camouflagemönstrade underkläder för både män och kvinnor. Camouflagemönster är visserligen snyggt, men just på underkläder är jag lite mer skeptisk. Syftet med camouflage är ju att dölja eller gömma något. Ur sexuell synpunkt måste väl camouflagemönstrade underkläder vara en aning kontraproduktivt? Om man inte hittar vare sig bröst eller andra intima delar blir inte många barn gjorda. Hellre gömma sig bakom en buske än gömma busken bakom camouflage. Dessutom har jag sällan sett en man som vill dölja att han är välutrustad. Men som man säger; "En stor penis är en klen tröst i ett fattigt hem"...
På tal om klädbutiker minns jag med glädje skylten utanför en klädaffär i Uppsala under REA:n för några år sedan som meddelade att man hade 70% rabatt på kläder som avdrages i kassan. Undrar hur många personer som strippade för kassörskan i hopp om rabatt innan skylten ändrades.

Andra bloggar om: trosfrågor, trosor, underkläder

Envisa babyn – Vecka 41 + noll

Regnmolnen ligger tjocka över ett grått Uppsala och vräker ner mängder med vatten. Det är äkta uppländsk högsommar… Nåja, synd att klaga. Varmt är det i alla fall, närmare bestämt 21 grader, och det finns ju regnkläder.
På babyfronten inget nytt, i alla fall inte vad beträffar födsel. Beräknad nedkomst var för exakt en vecka sedan. Babyn, antagligen en flicka, verkar brås på sina föräldrar och är extremt envis.
Jag jobbar på som vanligt, men kastar mig på mobilen så fort den ringer. Varje gång hoppas jag att det ska vara min flickvän som berättar att vattnet gått och värkarbetet börjat. Men icke… Sällan har så många ringt, och sällan har någon händelse i mitt snart 30 åriga liv ådragit sig så stort intresse. Snart har nog alla våra vänner och hela våra släkter ringt oss ett dussin gånger för att fråga om det blivit någon baby. Varje gång får de samma svar; ”Nej hon har inte kommit än. Vi väntar med spänning. Ja, självklart hör vi av oss när det är dags.” På jobbet är svaret kort och gott; ”Tror du jag hade suttit här i så fall?”
Det känns som om vi har försökt med allt. Redan för några veckor sedan började vi försöka prata ut barnet. Vid det här laget skulle vi båda garanterat få jobb som gisslanförhandlare hos FBI eller polisen. Dessvärre är babyn mer envis än Svartenbrandt och mer beslutsam än Al Quaida, så framgången har låtit vänta på sig.
Steg två var att försiktigt men bestämt börja klämma på magen. Det önskade ploppet uteblev dock även med denna taktik.
Vi har även försökt med stark mat. Resultatet blev en orolig mage och halsbränna. Babyn var lika orubblig ändå.
Jag har läst att vitt vin och räkor kan fungera. Jag misstänker dock att det är en fin omskrivning för sex, eftersom måltiden i fråga brukar syfta till det. Oskyddat sex påstås de facto kunna sätta igång barnafödandet, så tanken är inte speciellt långsökt. Den rejält stora magen utgör dock ett hinder, och den blivande modern är inte så sugen heller. Däremot kan jag garantera att om jag personligen hade sett en penis stor som min arm sticka in i MITT sovrum hade jag garanterat gjort vad som helst för att ta mig ut därifrån och det snabbare än kvickt.
Vin i allmänhet brukar i och för sig kunna leda till oskyddat sex, så för barnlösa par kan det garanterat rekommenderas att supa tjejen full. Några av mina tjejpolare har med stor framgång lyckats bli gravida både en och två gånger efter att ha supit sig aspackade, men det är en parentes.
Vi har även försökt att locka ut henne med mat. Antingen gillar inte babyn lammfärsbiffar (hon kanske är vegetarian) eller så ställde vi inte maten tillräckligt nära ”ingången”.
Varma bad är visserligen väldigt sköna och avkopplande, men någon större effekt för att få igång födseln har de inte. Det verkar snarare som om hon slappnar av rejält och njuter av värmen. Listiga som vi är försökte vi därför med motsatsen; Äta isbitar. Effekten av detta lät inte vänta på sig. Babyn satte igång att sparka så vi trodde att hon skulle komma ut genom magen, därefter gav hon sig på revbenen. Rejält mörbultad fick den blivande modern erkänna sig besegrad än en gång.
Vår senaste taktik är lika enkel som den är genial. Vi väntar helt enkelt ut henne. Funkar inte det är det ”bara” en vecka tills barnmorskan sätter igång förlossningen. Jag räknar med några sömnlösa nätter innan det.
Jag kan lugnt konstatera att det går betydligt enklare och snabbare att placera barnet i magen än att få ut det. Det är dessutom betydligt mindre smärtsamt.

Andra bloggar om: födsel, baby, envis, föräldrar, graviditet

HIV-mannen - En modern häxjakt

På senaste tiden har det stormat kring HIV-positiva i media. Rubriker som "HIV-mannen gripen i Iran" och "HIV-mannen raggade upp 12 åring" har avlöst varandra. Några av de största tidningarna har till och med gått så långt som till att utpeka den såkallade HIV-mannen.
Nyhetsmedia har ett stort ansvar, inte minst som opinionsbildare, och brukar ofta kallas den tredje statsmakten. Enligt den samling "Pressetiska regler" som branschen skall följa skall media skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.

Här är några utdrag ur de pressetiska regler nyhetsbranschen skall följa;

Ge korrekta nyheter

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

Respektera den personliga integriteten

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Var försiktig med namn

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.


Enligt Brottsbalken 5 kap 1 § är det förtal att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämna uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Enligt 2§ samma lag skall vid bedömande huruvida brottet är grovt särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada. Noteras bör även att det inte spelar någon som helst roll enligt svensk rätt om yttrandet eller uppgifterna är sanna.

Självklart föreligger ett visst allmänintresse i att förhindra ytterligare spridning av en obotlig sjukdom som HIV. Som ett led i detta bör man försöka identifiera och spåra upp eventuella smittade. Detta ansvar åligger dock enligt min mening sjukvården och under inga omständigheter pressen.
Om uppgifterna att "HIV-mannen" medvetet smittat ett flertal kvinnor är sanna är detta självklart både beklagligt och brottsligt. Han bör självklart åtalas och dömas till en lämplig påföljd, men detta är inte medias uppgift. Vi har ett utmärkt domstollssystem i Sverige och medias hantering av det inträffade bidrar på inget sätt till att underlätta en rättvis dom. Snarare kan den överdrivna mediabevakningen försvåra utredningsarbetet, och då särskilt underminera eventuella vittnens trovärdighet.
Jag ser det som mycket oroande att någon penningkåt person inom vården lämnat ut personuppgifter och utdrag ur journaler till pressen. Om möjligt ännu värre är att pressen därefter, i uppenbar strid med sina pressetiska regler, valt att publicera detta material och dessutom peka ut enskilda personer och därtill utpeka dessa som brottslingar innan de ens är dömda.
Jag ställer mig frågan om de berörda journalisterna skulle uppskatta att deras 15 åriga son pekas ut med namn och bild efter att ha snattat ett sexpack folköl eller åkt fast för fortkörning med sin moped.
Utgör då utpekandet av "HIV-männen" förtal enligt svensk rätt? Tveklöst. Att utpeka en ännu inte dömd person för att medvetet ha smittat ett flertal personer, varav några minderåriga, med en dödlig sjukdom är onekligen att utpeka dessa som brottsliga och klandervärda. Att dessutom göra det i rikstäckande press gör tveklöst brottet synnerligen grovt.
I december 2005 stämde skådespelaren Mikael Persbrandt tidningen Expressen för grovt förtal efter att de skrivit att han varit alkoholförgiftad, kört bil onykter och intagits på vårdhem för avgiftning. Resultatet blev en ettårig rättsprocess där Expressens chefsredaktör fälldes för grovt förtal och dömdes till 80 dagsböter á 1000 kronor. Därtill utdömdes ett skadestånd på 75000 kronor till Persbrandt. I detta fall rörde det sig dessutom om en offentlig person, som normalt sett får tåla lite mer när det gäller publicitet i pressen.
Finns det då ett övervägande allmänintresse som motiverar att man totalt frångår de pressetiska reglerna för att hänga ut "HIV-mannen"? Jag ser personligen inga motiv till detta. Dessvärre verkar sensationslystnaden och ekonomiska intressen i form av fler sålda lösnummer få avgöra var gränserna går.
Resultatet av denna hetsjakt, som närmast kan beskrivas som en modern häxprocess är, beklagligt nog, att samtliga HIV-smittade i Sverige indirekt pekas ut som potentiella smittspridare och mördare. Majoriteten av landets HIV-patienter lever förhållandevis vanliga liv och utgör ingen som helst risk. Det är skrämmande att se att 80-talets överdrivna AIDS-skräck verkar vara på väg tillbaka. Med vanligt sunt förnuft och en kondom är risken för medelsvensson att smittas av HIV försvinnade liten.

Andra bloggar om: HIV-mannen, AIDS, pressen, pressetiska regler, förtal, vården

Socialt ättestupa - Äldreomsorgen i fokus

Häromdagen gjorde jag ett fatalt misstag genom att besöka ICA under lunchtid. Till mitt stora förträt visade det sig att varenda pensionär inom några mils radie bestämt sig för att göra detsamma. Dessutom uppvisade de en häpnadsväckande samarbets- och organisationsförmåga; Ungefär hälften av dem blockerade med hjälp av rollatorer eller kundvagnar effektivt varenda varugång medan resterande köade till de enda två öppna kassorna.
Till råga på allt verkade de ha all tid i världen att stå och diskutera sina barnbarns studentmottagningar, helgvädret, veckans kortvaror etc. Själv har jag endast 45 minuters lunch och vill gärna hinna värma och äta maten jag handlat också. De stackars tjejerna i kassorna såg måttligt roade ut när de gång efter annan tvingades lämna sin kassa (med en ansenlig kö) för att springa och dubbelkolla om det faktiskt inte kunde råka vara så att falukorven Greta 85 hade i sin korg var på extrapris, för det hade Greta minsann noggrannt kollat upp i reklambladet hon fick hem i tisdags.
Efter en kvarts köande gav jag upp, lade tillbaka varorna och gick tillbaka till jobbet utan lunch. På vägen tillbaka passerade jag Svensk Kassaservice och kunde notera att även denna plats var totalt ockuperad av äldre damer och herrar med rollatorer och all tid i världen.
Smått irriterad och rejält hungrig med begynnande migrän satte jag mig ner i fikarummet på jobbet och funderade på äldrevårdsfrågor över en kopp automatkaffe.
Så länge sossarna hade makten låtsades regering och riksdag iallafall bry sig om de äldre i samhället. Den sittande regeringen är ärliga nog att inte ens låtsas...
Jag vill starkt poängtera att jag anser att vi har våra pensionärer att tacka för vår välfärd. Det är deras insatser och hårda arbete som har byggt upp samhället vi lever i. Jag kommer ursprungligen från Finland, vilket innebär att vi har mina far- och morföräldrars generation att tacka för att vi kan hissa den finska flaggan, tala vårt eget språk och bo i ett fritt land. Tyvärr avspeglas inte detta alltid i den vård och omsorg vi ger de äldre i samhället på ålderns höst. Snarare behandlar vi dem som någon form av social paria och gömmer undan dem på diverse institutioner.
Under medeltiden fanns det i Norden något som kallades Ättestupa. Helt enkelt en brant klippa där åldringar, handikappade, sjuka och andra som blivit en belastning för sina anhöriga antingen hoppade själv eller fick en behjälplig knuff utför stupet. Resultatet var oavsett metod detsamma; Personen störtade mot en säker död mot klipporna ett hundratal meter ner.
Jag föreställer mig hur Johan, svärson till Elsa 87 år står i köket och muttrar över diskhon; "Snart du kärring blir det ättestupa". Elsa som använder hörapparat, men har synnerligen selektiv hörsel, ropar med gäll röst "Jag hörde det där".
Följande dag har Johan skruvat ur batterierna ur Elsas hörapparat och sitter vid fikabordet och smider planer med sin fru Annette. Efter kaffet säger de till Elsa att de har en trevlig överraskning till henne. Hon behöver bara lämna alla sina värdesaker hemma, kolla att inte kaffebruggaren eller strykjärnet står på och följa med i bilen... Hon har väl skrivit testamente? Nejdå, hon behöver inte ta med sin rollator.
När de åkt en stund anar Elsa oråd och börjar skruva på sig i baksätet. Vart är de på väg egentligen? Johan och Annette svarar ju inte när hon frågar... Plötsligt ser hon skylten "ÄTTESTUPA 3 KM". Panikartat börjar hon skrika "Nej, jag vill inte!!! Inte ättestupa. Jag lovar att inte vara så jobbig mera."
Äldreboenden har med några få undantag ganska ödesmättade namn som Lugnet, Höstgläntan, Tallåsen eller Midskogen. Många av dessa fungerar som "långtidsförvaring" av mer eller mindre dementa åldringar, ett ställe där man kan gömma undan och glömma bort sina äldre anhöriga. Att tala om "äldrevård" är i många fall närmast ett skämt, eftersom hyfsat friska äldre tvingas dela rum med fullkomligt okända gravt dementa personer. Detta bidrar knappast till att upprätthålla ett fungerande socialt liv. Många äldreboenden erbjuder inte ens delat boende för par. Ytterligare ett flertal liknar sjukvårdens långvårdsavdelningar med sovsalar, matsal och ett gemensamt utrymme där de boende efter bästa förmåga får samsas om huruvida de vill se på Bingolotto eller Allsång på Skansen. För att ytterligare förvärra situationen finns det många äldre som, av olika orsaker, sällan eller aldrig får besök av anhöriga. Jag vågar nästan gå så långt som till att kalla äldreomsorgen för ett socialt ättestupa.
Med ovanstående i åtanke klarnar plötsligt bilden något; De köande rollatorförsedda pensionärerna som jag irriterade mig på när jag skulle handla har faktiskt en orsak att vara där. Den dagliga promenaden till kvartersbutiken fyller ett socialt behov. Även äldre har ett behov av gemenskap och diskussion. Är man inte aktiv inom kyrkan, syjuntor eller liknande får ICA eller Konsum fungera som en mötesplats med andra människor.
Att sedan pensionärerna alltid lyckas pricka in exakt den tidpunkt när alla andra har som mest bråttom förblir ett mysterium.

Andra bloggar om: pensionärer, äldrevård, ättestupa, omsorg, institutioner

Storebror ser dig...

Jag reste nyligen till Finland i jobbet. Resan började i Uppsala med att jag köpte en biljett med Upptåget till Arlanda. Jag betalade med mitt betalkort. Sedan satte jag mig på Upptåget och upptäckte att de installerat övervakningskameror vid varje ingång och även i kupéerna. Jag minns att jag tänkte att det säkert gör att det blir lite lugnare på nätterna för tågpersonalen.
Väl framme vid Arlanda åkte jag upp för rulltrapporna förbi ett flertal övervakningskameror, passerade spärrvakten och uppmanades att visa upp min tågbiljett innan inpassering.
På Arlanda gick jag förbi ytterligare några övervakningskameror och fram till en självincheckningsterminal, eftersom jag reste i jobbet och bara hade handbagage med mig. Jag fick ange mitt bokningsnummer och datorn spottade ut en biljett med mina personuppgifter. Sedan passerade jag genom säkerhetskontrollen.
På grund av nyligen införda EU-regler fick jag bara ta med så mycket "vätskor" som rymdes i en relativt liten minigrip-påse. I denna skulle hårvax, tandkräm, ansiktsrengöring, eau de toilette, deodorant och eventuella mediciner plockas ner. Dessutom skulle påsen tas ur necessären innan bagaget skickades på bandet för scanning. Till min stora lycka använder jag inte Viagra eller några andra pinsamma preparat, vilket vissa andra passagerare snällt fick visa upp till allmän beskådan. Jag hade heller inte med mig någon bärbar dator, vilket flera andra passagerare hade och därför tvingades slå på och av samt plocka ur batteriet på för att visa att det inte var någon bomb. Min lycka över detta blev dock relativt kortvarig. Jag hann precis gå igenom metalldetektorn så tjöt den och levde om och en biffig vakt med mer muskler än hår vinkade mig åt sidan. Efter att han kollat mig med en mindre metalldetektor och dragit i mitt bältesspänne muttrade han något som jag tolkade som att det var OK att ta mina saker och gå.
Övervakad av ett flertal kameror drack jag en kopp alldeles för dyrt och smaklöst kaffe innan jag gick till gaten. Passade även på att smyglyssna på en konversation mellan några av mina medpassagerare. Vid resor till USA krävs tydligen numera att passet även innehåller en DNA-profil, samt att ickeamerikaner lämnar sina fingeravtryck vid inresa. Jag funderade en stund på vad DNA-profil i passet kunde innebära i förlängningen. I framtiden kanske ditt DNA påverkar dina möjligheter att få jobb eller teckna en försäkring. Jag kan tänka mig att både potentiella arbetsgivare och försäkringsbolag vore mycket intresserade av information om exempelvis genetiska sjukdomar, cancerrisk eller personliga egenskaper. Eftersom jag är blodgivare finns mitt DNA redan nu lagrat i något som kallas BioBanken. En skrämmande tanke...
Framme vid min gate uppmanades vi att hålla giltig legitimation framme för SAS kontrollerade identiteten på samtliga passagerare vid incheckning. Hörde även att de planerar att införa incheckning med fingeravtryck på inrikesflygen...
Framme på Helsingfors-Vanda flygplats passade jag på att ta ut lite pengar (för att undvika växlingsavgiften) och detta loggades självklart både i min egen och den finska bankens system. Jag hann knappt slå på min mobil innan två SMS tillkännagav att jag nu var i Finland och uppmanade mig att byta till annan operatörs nät för att kunna ringa till samma pris som hemma.
Jag stegade ut ur terminalen följd av ett flertal övervakningskameror och ställde mig i taxikön. Efter en stunds väntan rullade en taxi fram och min kollega och jag steg in. Medan jag förklarade vart vi skulle uppmärksammade jag att bilen var utrustad med GPS och en kamera som registrerade vilka som steg i och ur bilen.
Vi åkte förbi några fartkameror på vägen in mot Helsingfors Centrum. Eftersom det var rusningstrafik blev nog inga bilder tagna just då.
Framme vid kontoret ringde vi på porttelefonen och efter en titt i den tillhörande kameran bestämde sig någon vänlig själ för att släppa in oss. Kort därefter loggade jag in på nätverket och samtidigt som jag fick tillgång till både mitt fasta jobbtelefonnummer och min e-post loggade företagets system min närvaro på helsingforskontoret.
Under lunchen betalade jag med mitt betalkort och lämnade därmed även mitt digitala fotspår även på ett av stadens lunchställen.
Efter en hektisk dag på kontoret loggade jag ut ur nätverket. Det var äntligen dags att söka sig till hotellet för några timmars välförtjänt vila. I receptionen stirrade tre stycken övervakningskameror ner på mig medan jag checkade in genom att lämna mina fullständiga personuppgifter, tydligen för statistiken... Jag åkte upp med hissen som aktiverades genom att visa upp min digitala rumsnyckel framför en kortläsare. Även hissen var försedd med övervakningskamera, så jag roade mig med att vinka till den.
Jag öppnade min rumsdörr med nyckelkortet och steg in i ett mycket snyggt hotellrum. Lamporna aktiverades genom att sticka in nyckelkortet i en kortläsare som satt innanför dörren. Efter en lång dusch bestämde jag mig för att gå ner och äta middag. Jag tog hissen ner efter att ha aktiverat den med mitt nyckelkort och passerade fem övervakningskameror på väg till hotellrestaurangen. En oxfilé och en stor iskall öl loggades av min bank. Därefter registrerade kamerorna i hotellobbyn hur jag sade godnatt till min väninna som bor i Helsingfors och blivit jätteglad över mitt förslag att äta middag ihop. Jag aktiverade än en gång hissen med mitt nyckelkort och hotellets system noterade att jag öppnade min rumsdörr några minuter senare.
Nästa morgon åt jag frukost och sedan promenerade jag till kontoret. Väl framme använde jag inpasseringsbrickan jag kvitterat ut dagen innan. Min ankomst till kontoret registrerades i datasystemet, dörren öppnades och jag kunde ta hissen upp. Jag jobbade på kontoret tills det var dags att åka ut mot flygplatsen. När jag kollade min e-post noterade jag att jag fick förslag på länkar i min webbläsare, baserat på innehållet i mina meddelanden. Riktad marknadsföring i all ära, men ge fan i mina privata e-postkonversationer, tänkte jag. Jag loggade ut och tog en förbeställd taxi till flygplatsen.
Väl framme på Vanda flygplats passerade jag säkerhetskontrollen. Denna gång visste jag hur mina "vätskor" skulle hanteras, så den biten gick relativt fort. Jag hade dessutom sparat påsen sedan jag åkte till Finland, så jag använde samma. Även här tjöt metalldetektorn och en bister finsk väktarkvinna säkerhetsvisiterade mig inför de andra passagerarna innan hon släppte igenom mig. Finska staten kanske inte har råd med handhållna metalldetektorer?
Sedan registrerades jag av flertalet kameror när jag betalade en torr pizza och en iskall öl med mitt betalkort.
Även på den finska sidan skulle legitimation uppvisas innan incheckning vid gaten.
Jag landade på Arlanda och gick trött genom tullen i filen för resande inom EU utan varor att deklarera. Några personer med utländskt utseende stoppades och fick följa med in i ett angränsande rum för kontroll. Själv såg jag tydligen svensk ut i ordningsmaktens ögon och fick passera.
Jag gick in på Pressbyrån och köpte en dricka och en tidning på mitt betalkort. Min hemkomst registrerades således av min bank. Därefter köpte jag en tågbiljett i automaten och Arlanda-Uppsala Lågtrafik registrades digitalt och trycktes ut på min biljett. Jag passerade spärrvakten, visade upp min biljett och åkte ner till spåren varifrån Upptåget går. Övervakningskamerornas kalla ögon stirrade på mig hela vägen ner för rulltrapporna. Nere vid perrongen bevakades jag av ytterligare kameror tills tåget rullade in och dess kameror tog över.
När jag satt i TV soffan med min flickvän på kvällen lade jag märke till en notis på text-TV; Regeringen väntas utfärda en ny lag som ger polisen ökade befogenheter att bugga telefonsamtal i förebyggande syfte. Det slog mig än en gång att George Orwells bok 1984 nog var mer aktuell än han själv anade när han skrev den. Undrar hur många system som registrerar att jag skriver detta just nu?

Andra bloggar om: kamera, övervakning, kontroll, polis, staten, storebror