Småstadsliv

Denna historia tar sin början för länge sedan. Så länge sedan att jag ännu trodde på storken. Åtminstone tills jag en dag bokstavligt talat tog mina föräldrar på sängen. Jag tyckte att de påminde om två strandade valrossar som försökte komma loss och kunde nästan höra Arne Weise i bakgrunden ända tills hans röst ersattes av min bestörte faders, som frågade vad fan jag gjorde hemma den här tiden och om inte ungarna gick i skola nuförtiden.

Platsen där denna historia utspelar sig är en liten stad, som ligger så långt borta att man måste resa tre varv runt jorden för att komma dit. Stadens invånare var trevliga människor, som steg upp, gick till jobbet, åt lunch, satt på förberedande möten inför förberedelsemötet för själva mötet, drack kaffe och ägnade kvällarna åt att titta på TV med familjen. Kort sagt en ganska normal liten stad där alla kände alla.

En dag när jag som vanligt lekte med barkbåtar i diket på vägen hem från skolan märkte jag en konstig sak. Några av människorna som gick förbi mig hade alldeles tomma ögon, eller rättare sagt, deras blick var tom. Precis som om de stirrade ut i tomma intet utan att för den skull se någonting. Som barn brukar ägnade jag det ungefär tio sekunders tankeverksamhet innan jag återgick till mina betydligt intressantare barkbåtar. På den tiden fanns det ännu friska träd, rent vatten i dikena och barnen lekte med barkbåtar och klättrade i träd. Mikrovågsugnar var spännande och hela familjen samlades kring vår mikrovågsugn varje gång vi skulle poppa popcorn. Man fick inte stå för nära för då kunde man bli utsatt för strålning och få cancer.

Tiden gick och jag såg fler och fler med tomma ögon. Jag började till och med så småningom fundera på vad det kunde bero på och bestämde mig för att fråga min pappa. Han satt i vår slitna gröna soffa och såg på nyheterna, så han mumlade något om att vuxna ofta har mycket att tänka på och inte hinner se sig omkring. Dessa konstiga människor verkade inte se någonting alls och det var konstigt att de inte gick rakt ner i den lilla ån som rinner genom staden. Det var precis som om de gick i sin egen lilla värld, totalt ovetande om världen runt omkring dem. Oftast var de män i övre medelåldern med kostym och portfölj och de såg alltid väldigt viktiga ut. Senare fick jag reda på att de kallades direktörer, politiker och ekonomer. De med glasögon och fotvänliga skor var ekonomer.

Jag började betrakta dem mera intresserat och kunde rätt snart konstatera att på morgonen när de jäktade iväg till jobbet verkade de rätt normala, men när de återvände på eftermiddagen hade de alltid samma tomma blick.

En dag när jag var inne i kiosken för att panta veckans skörd av tomburkar och köpa godis kom en man till kiosken. Han skulle köpa en skraplott. Plötsligt hörde jag hur han flämtade till, såg väldigt glad ut och sedan kom det verkligt konstiga; när han vände sig om upptäckte jag att han hade fått den där tomma blicken jag tidigare bara sett hos direktörer, politiker och ekonomer. Sedan rusade han iväg.

Följande eftermiddag när jag kom från skolan såg jag mannen igen. Till min förvåning upptäckte jag att han nu var klädd i kostym hade portfölj och den där konstiga tomheten i sina ögon. Jag undrade om han kanske ändå var en direktör, för han hade välputsade svarta skor som inte såg särskilt bekväma ut, så någon ekonom kunde han inte vara. Sedan slog det mig att pappa någon gång hade sagt att mannen jobbade på samma fabrik som han. Jag förstod ingenting.

Vi var en rätt vild klass i lågstadiet. Varje gång vi skulle ha musik grät vår musiklärarinna och sade "Jag har en liten baby i min mage, har försökt att planera och göra det så bra och vad får jag?" Vad hon fick var ett nervöst sammanbrott och vi fick tala med rektorn. Som vanligt var han "inte arg, bara ledsen ? och besviken". Sedan fick vi en ny lärarinna i musik. Hon var religiös och borde ha gått i pension för länge sedan. Vi fick sjunga psalmer som hon spelade på den enormt falska gamla tramporgeln. Ibland kunde vi få sjunga andra sånger, men för det mesta var det psalmer. Om någon viskade på lektionerna sade hon "Är det någonting av allmänt intresse som dryftas?" Det var det inte. Nästa termin hade hela klassen valt teckning.

Min barndoms somrar tillbringade hela familjen på vår sommarstuga i skärgården. Min mormor brukade kolla på grannarna med kikare. En gång upptäckte hon till sin bestörtning att en av grannarna tvärs över viken satt och iakttog henne, också han utrustad med en kikare. Hon ifrågasatte genast högt hur oförskämda vissa kan vara, som tittar på sina grannar med kikare. Efter det användes hennes kikare mestadels till att titta på måsar.

Ibland hände det att någon av grannarna åkte vattenskidor i viken. Min far, som på den tiden ännu var ganska sportig av sig, ville gärna visa att han minsann också kunde åka. Han och hans kompisar hade åkt vattenskidor som unga, fast då hade skidorna bestått av en gammal dörr med ett par fastspikade gummistövlar att trä fötterna i. Nu knallade han istället iväg till en av våra grannar, som hade ett par vattenskidor i vedskjulet och bad att få låna dem.

Min syster och jag satt i båten iklädda våra orange flytvästar och pappa satt på bryggkanten och gjorde tummen upp och så bar det iväg. Vi hade hunnit halvvägs ut ur viken innan min syster tittade bakåt och upptäckte att vår pappa var försvunnen. Jag drog ner på gasen och vi spanade ängsligt bakåt. Det tog en stund, men sedan tittade ett välbekant svartlockigt huvud upp. Frustande, fullständigt inslingrad i sjögräs och med benen utspända för att hålla kvar badbyxorna vid knäna meddelade pappa att det nog inte räckte med en fyra hästkrafters Evinrude för att uppnå tillräcklig fart för att åka vattenskidor. Efter det kallades pappa Näcken av alla i viken. En stor fördel med försöket var i alla fall att vi inte hade något sjögräs i hela viken den sommaren.

Jag hade min första sexuella erfarenhet när jag gick i femman. Vår klass skulle ha luciaprogram, och jag upptäckte till mitt stora intresse att under flickornas vita skjortor skymtade konturerna av början till bröst. Någonting konstigt hände i mig; det började puta i mina byxor och jag kände mig konstig. Dessutom var jag säker på att det syntes tydligt på mig. Jag blev generad och sjöng fel i andra versen av Staffan var en stalledräng.

Efter det följde en tid med porrtidningar under madrassen, som jag läste under täcket med en ficklampa. Jag fattade ingenting när min mamma en dag hittade dem och blev arg, så jag sade att de var Manges. Hon trodde mig inte och slängde allihop.

I högstadiet skulle vi ha sexualundervisning. Alla killar i klassen tyckte att det var enormt spännande och tjejerna rodnade. När det äntligen var dags harklade vår biologilärare sig och sade att vi själva kunde läsa avsnittet hemma. Så blev det med den undervisningen.

Första gången det verkligen gällde var jag sexton. Hon var sjutton, och som jag såg det mycket mer erfaren. Hon hade nämligen gjort det en gång förut med en två år äldre kille. Jag var jättenervös och lyckades få kondomen fel väg, så när jag försökte rulla på den flög den som en raket tvärs över rummet. När jag försökte trä på den andra kondomen gick det för mig och så var den kvällen förstörd. Sedan undvek jag tjejen i en vecka.

Under högstadietiden var tjejerna mest intresserade av smink, frisyrer och liknande. De läste Frida och Veckorevyn och gick alltid på toaletten två och två. För killarna var det mopeder som gällde. Helst trimmade sådana. Frans hade den snabbaste och nyaste mopeden, vilket han gärna och ofta påpekade. Han var inte speciellt populär?

Vi hade en nervös och osäker lärarinna i engelska. En del av killarna provocerade henne alltid och när Tommy en dag kallade henne hora fick alla killar sitta kvar och tala med hennes man. Han var mycket upprörd och skrek: "Denice är faktiskt min fru!", så att spottet yrde. Sedan berättade han att han hade minsann varit fångvaktare på ett brittiskt ungdomsfängelse och var van vid att handskas med värre typer än vi. Efter det lugnade killarna ner sig lite. Åtminstone på hennes lektioner.

Under högstadietiden blev jag bästa vän med en ett år äldre tjej som hette Hanna och så småningom utvecklades mina känslor för henne till mycket mer än bara vänskap. Problemet var bara att Hanna hade en pojkvän, som till råga på allt var allt annat än förtjust i mig. När hon och jag skulle gå på skoldisco tillsammans var min plan därför självskriven. Jag skulle bli ihop med en annan tjej för att på så sätt få Hanna att bli svartsjuk och falla för mig. Planen fungerade över mina förväntningar och när sista låten spelades satt jag i ett hörn och hånglade med en tjej och låtsades att hon var Hanna. Förhållandet varade självklart inte så länge och slutade med att Hanna och jag inledde ett förhållande, som tyvärr blev nästan lika kort. Saken var nämligen den att hon hade glömt att tala om för mig att hon fortfarande var ihop med sin pojkvän. Jag fick en blåtira som påminnelse om den saken, men det var det värt.

Som sextonåring hade jag några kompisar som rökte hasch ibland. En tråkig sommarkväll bestämde jag mig för att testa, eftersom de påstod att det var som en rejäl fylla, fast utan baksmälla. Vi satt allesammans hemma i vår gröna soffa och lyssnade på Bob Marley och skickade runt vår hemrullade joint. När den nådde mig tog jag ett ordentligt bloss och drog röken ända ner i lungorna. Effekten på mig, som annars inte röker ens vanlig tobak, var ungefär som en rejäl spark i huvudet. Sedan övergick det i något som kändes farligt likt en orgasm. Jag kunde höra Bob Marley sjunga Exodus och upptäckte att hela rummet snurrade och allting var vackert.

Efter en stund kände jag att jag behövde gå på toaletten och steg upp. Korridoren kändes ovanligt bred och det kändes som om jag gick på mjuka moln av bomull. Jag öppnade badrumsdörren och upptäckte till min förvåning fem stycken Ninja Turtles som stod i olika stridspositioner inne i vårt badrum. Den som stod uppe på badkarskanten sade "Vi är Ninja Turtles" och jag svarade "Kan ni gå och vara det någon annanstans för jag måste pissa". Det kändes som det logiska svaret i den något ovanliga situationen och fungerade tydligen för de tågade mycket riktigt ut ur badrummet. Efter det provade jag aldrig hasch igen. Det var väl inte direkt någon obehaglig upplevelse, men jag föredrar i alla fall en normal fylla, med eller utan baksmälla.

Vår granne, farbror Helmer, var rätt speciell. Han var övertygad om att det bodde småmänniskor i hans källare. Varje kväll klockan nio kopplade de in sig på hans säkringar och stal hans ström, sade han. Konstigt nog kunde han ändå se på TV. Den hördes väldigt tydligt inne hos oss eftersom farbror Helmer var nästan döv.

Helmer var också övertygad om att hans svärson försökte mörda honom. Han drack aldrig kranvatten och ibland på nätterna kunde han låsa in sig på toaletten och täta dörrspringorna med vått toalettpapper. Sedan satt han där i timmar med lampan släckt. Han trodde nämligen att svärsonen använde sig av gas för att försöka ta livet av honom. Farbror Helmer var nog en aning senil.

Farbror Helmers barn kom nästan aldrig och hälsade på honom. Speciellt inte dottern, eftersom farbror Helmer en gång hade kört ut hennes man och ropat att han minsann skulle polisanmäla det kräket om han visade sig igen. Han hotade också att göra sin dotter arvlös om hon inte lämnade "gangstern", som han kallade sin svärson. Det gjorde hon inte. Däremot bröt hon nästan all kontakt med sin far, som sökte tröst i alkoholen och ägnade dagarna åt konversationer med sin sedan länge avlidna hustru. Han rökte tillräckligt med starka, filterlösa cigaretter för att ta kål på en häst, så det var konstigt att han levde så länge som han gjorde.

När farbror Helmer slutligen dog en kall vinterdag tog det ett bra tag för polisen att ta sig igenom den ansenliga uppsättningen lås han hade på sin dörr för att hindra småfolk och svärsöner från att ta sig in. Det var hemtjänsten som ringde polisen då han inte öppnade. De hittade honom i soffan med en överfull askkopp och en halv flaska finsk vodka på soffbordet. Han dog i alla fall lycklig.

En av bönderna i utkanten av staden hade en pappa som hette Erik och började vara till åren kommen, men ändå alltid ville hjälpa till med jordbruket. Vila hinner man göra när man ligger i kistan, brukade han säga och dessutom hade han minsann deltagit i arbetet ända sedan barnsben så ingen skulle försöka stoppa honom nu heller. Problemet med gammelbonden Erik, som i övrigt var frisk som en nötkärna och stark som en oxe, var att hans uppfattningsförmåga och reaktioner inte längre var vad de en gång varit. Det var därför ingen som blev förvånad när gammelbonden lyckades köra ner en sommarstuga från sina pelare när han skulle jämna ut marken åt stugägaren. Med ett brak störtade stugan ner i vattnet och i sin bestörtning backade gammelbonden ner bakhjulet på traktorn i brunnen så att drivaxeln gick av. När dammet hade lagt sig över förödelsen kunde gammelbonden konstatera att traktorn var obrukbar. Senare samma sommar trillade han från höskullen ner genom en lucka i golvet och fick en höbal över sig så han bröt benet. Sin envishet till trots kunde gammelbonden därför inte delta i arbetet mera den sommaren.

Varje höst höjdes stämningen betydligt bland stadens gubbar. I så gott som varje hus putsades bössorna och staden förberedde sig på den årliga älgjakten. Den som någon gång deltagit i en älgjakt vet att själva jagandet inte alls är huvudsaken. Framförallt rör det sig om en ursäkt för gubbarna att få samlas i skogen för att umgås och skryta om vem som fällt den största älgtjuren.

Det dricks också en hel del öl och hembränt under älgjakten, speciellt på jaktlagsfesterna. Det var på hemvägen efter en sådan fest som en av gubbarna upptäckte att det stod en enorm älgtjur på en åker. Han smög närmare och drog försiktigt upp sin älgstudsare ur fodralet. Då han avlossat två skott mot besten såg han att ett mindre djur lösgjorde sig och började springa längs åkern. Han tänkte att det nog var en kalv och skulle just till att fälla den också då han hörde att det mindre djuret lät nästan som om det ropade något till honom. Gubben trodde i sitt berusade tillstånd att det var Gud Fader själv som talade till honom, men förundrades över att vår skapare använde ett språk som skulle ha fått till och med de mest härdade gubbarna i jaktlaget att rodna. Han begav sig därför skyndsamt hemåt och slapp på så vis förklara för den rasande bonden varför han just skjutit sönder en splitterny traktor.

Jag gjorde min värnplikt som adertonåring. Det var en minst sagt karaktärsdanande upplevelse. Aldrig hade jag väl trott att man kunde samla så många inkompetenta idioter på ett och samma ställe, och än mindre att samtliga kännetecknades av gradbeteckningar i form av vinklar och tillämpade principen "slicka uppåt och sparka neråt". Det tog inte länge innan jag förstod; Ju fler vinklar, desto mindre kompetens och folkvett. Ett enkelt system.

I armén är det meningen att man ska "göra män av pojkarna". Det fick vi höra till lust och leda. Sanningen är att om man inte är man när man rycker in lär man knappast vara varken mer eller mindre man när man hemförlovas. Däremot lärde vi oss många nyttiga saker i armén; äta ärtsoppa och pannkaka på två minuter, vakna och bädda sängen på två minuter, duscha och klä på sig på två minuter, osv. Såhär i efterhand framstår hela armétiden som en samling av mer eller mindre obetydliga tvåminuter. Men roligt var det i alla fall. Det vet varje man som någon gång gjort sin värnplikt och sedan ägnat otaliga timmar i bastun åt att berätta för sina yngre vänner om hur mycket tyngre och tuffare allting var på hans tid. För varje öl som dricks brukar marscherna bli några mil längre och packningen betydligt tyngre, tills det är ett mirakel att man överhuvudtaget överlevt armén. Ändå överlever de flesta, vilket får ses som ett mirakel om man ska tro på alla arméhistorier som berättas män emellan över några öl.

Det var under en sådan bastukväll i slutet på september som Peter råkade ut för ett missöde. Han hade druckit sin ranson av öl med en fart som skulle göra en kamel avundsjuk och började fyllna till ordentligt. Därför ville han inte hänga med ut när resten av gänget skulle ta sig ett dopp. När vi stod där på bryggan skakande av köld och torkade oss hördes ett fasligt ylande från bastun. De av oss som var mest berusade var övertygade om att nu hade en varg tagit sig in i bastun och höll som bäst på att sluka Peter, vilket garanterat skulle leda till alkoholförgiftning för den stackars vargen. Efter att ha kommit fram till att så nog inte var fallet, men för säkerhets skull beväpnade med en yxa, närmade vi oss försiktigt bastun iklädda endast våra handdukar och huttrande av kylan. Ylandet hade upphört och ersatts med svaga snyftningar och ett försiktigt dunkande.

Synen som mötte oss när vi öppnade dörren kan inte ens med bästa vilja beskrivas som annat än komisk. Peter hade lyckats få sin pung att slinka mellan två brädor i bastulaven och fastna, och där satt han nu och försökte bända loss brädan med bastuskopan för att komma loss. Med gemensamma krafter lyckades vi slutligen bända isär de lömska brädorna tillräckligt för att befria vår närapå kastrerade kamrat. Efter det badade Peter aldrig mer bastu.

Den som växt upp i en småstad känner säkerligen igen sig. Det är något speciellt med dessa små samhällen där alla vet allt om alla. Flera år har nu gått sedan jag flyttade från vår lilla stad till en betydligt större och anonymare stad för att studera. Jag trivs väldigt bra med mitt nya liv, men det händer ofta att jag tänker tillbaka på min uppväxt, och jag skrattar alltid när jag gör det. Det är klart att jag längtar tillbaka ibland. Minst två gånger om året åker jag därför den långa vägen hem för att hälsa på släkt och vänner och återigen få uppleva småstadsliv. Jag köpte ett par fotriktiga skor idag.

”Inte direkt någon Garbo”

”Hon var ju inte direkt någon Garbo… så hon måste antas ha varit med på det.” Uttalandet gjordes av en känd försvarsadvokat i de såkallade Södertäljemålen där några killar åtalades för en gruppvåldtäkt. Orden visar på en skrämmande syn. En tjej som klär sig i kort kjol skulle alltså per definition vara villig att ligga med inte bara en utan flera okända män. Åtminstone om hon ”inte direkt är någon Garbo”.
Personligen gillar jag inte ordet "feminist", så därför tänker jag inte påstå att jag är en. Det som dessvärre oftast förknippas med feminism är några arga tjejer i 20-årsåldern i armyjackor och palestinasjalar som skriker slagord, tillhör ung vänster, lyssnar på punk och hatar män. Däremot anser jag absolut att jämlikhet är något vi alla måste sträva efter. Tyvärr brukar genusdiskussioner och feministiska dito oftast sträva till att förbättra kvinnors villkor på bekostnad av männens. Något tillspetsat kan temat sägas vara; "Nu ska dom jävlarna få igen." Det är väl ganska självklart att alla ska ha samma rättigheter, och inte minst förutsättningar, oavsett kön, härkomst eller sexualitet. Tyvärr ser inte verkligheten ut så. Jag tänkte belysa frågan ur en något annorlunda synvinkel för att visa att frågan är betydligt bredare än man vid första anblicken kan tro.
Det som ofta glöms bort i debatten om detta minst sagt heta ämne är den syn man omedvetet har på mannen. Om man anlägger ovan synsätt på mannen framstår alla män som översexuella djur, som saknar förmåga att kontrollera sin könsdrift och därför, med eller utan samtycke, sätter på första bästa tjej. En ganska deprimerande människosyn enligt min mening.
Vad gäller sexuella trakasserier är det anmärkningsvärt att det endast finns ett fåtal fall i Sverige där en kvinna blivit fälld för att sexuellt ha trakasserat en man. Jag tänker inte ge mig in i någon längre utredning av vad det beror på, men jag vågar påstå att såväl åklagare som domstolar generellt inte tar den typen av åtal på allvar. Om ett gäng killar står och skrattar rått medan de kommenterar en kvinnlig kollegas rumpa i fikarummet är det få av oss som inte skulle klassa det som sexuella trakasserier. Jag har personligen fått ett antal kommentarer av kvinnliga kolleger angående hur min rumpa ser ut i vissa byxor. Borde inte det rent logiskt ses som lika kränkande om vi vänder på myntet?
Detta kan jämföras med att procenten kvinnor som fälls för misshandel av sina män är försvinnande liten. Enligt en undersökning från Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) beror detta till stor del på att polismyndigheten och åklagare oftast ifrågasätter att en ”liten och späd kvinna” kan åsamka en ”stor stark karl” några betydande skador, vilket tyvärr är en ganska vanlig stereotyp. Därför är mörkertalet också väldigt stort, eftersom väldigt få män vågar anmäla en sådan händelse av rädsla för att inte bli tagna på allvar, eller rentav bli gjorda till åtlöje. Jag hävdar absolut inte att det inte ligger någon sanning i att män generellt, åtminstone statistiskt, begår fler våldsbrott än kvinnor. Däremot är jag av den bestämda åsikten att systematisk och långvarig psykisk misshandel kan vara lika allvarligt som fysisk dito.
Jag är personligen både man och har invandrarbakgrund. Om man får tro kvällspressen har jag därför särskild fallenhet för kvinnomisshandel. (Det finns dock inga statistiska belägg för detta.) Konstigt! Jag känner mig inte det minsta våldsam faktiskt…
Om vi då för diskussionens skull leker med tanken att det ligger åtminstone ett korn av sanning i ovanstående bild. Hur är det då med bögar? Brottet grov kvinnofridskränkning infördes relativt nyligen i svensk strafflagstiftning. Om vi män generellt är så pass våldsamma mot vår partner, men denna partner råkar vara en annan man. Är det isåfall inte straffbart? Eller är bögar kanske mindre våldsamma? Den synen är minst sagt diskriminerande och saknar alla former av belägg.
Jag vill starkt poängtera att ovanstående på inga sätt berättigar mäns våld mot kvinnor eller sexuella trakasserier. Däremot får man inte glömma att, i jämlikhetens namn, se till båda sidorna.
Dagens samhälle är inte på långt när könsneutralt. Vi formas både medvetet och omedvetet för att passa in i normerna och stereotyperna av hur respektive kön "bör" agera och uppföra sig. Redan i dagis vill pojkarna bli poliser eller brandmän, medan flickorna oftast vill bli prinsessor, hemmafruar eller hästskötare. Om en tjej tar lite mer plats eller hörs och syns mer än vanligt i skolan eller på dagis betraktas hon oftast som stökig av personalen. Om en kille gör samma sak konstaterar man bara att "killar är sådana". (Jag vet att jag generaliserar en aning.) För att bevisa min poäng; Hade du, med handen på hjärtat, köpt rosa kläder till din lille son?!
Frågan är – Vad tänker DU göra åt det?

Andra bloggar om: feminism, kön, våld, våldtäckt, trakasserier, jämlikhet

Mirakelpåsen® - Osorterade tankar om miljöfrågor

I helgen råkade jag läsa på baksidan av en påse hallonbåtar att förpackningen är "miljöneutral". Nu vet jag inte hur det ser ut i tyska skogar, men för min egen del anser jag att en färgglad plastpåse som ligger och skräpar i skogen är allt annat än neutral. Även om den är biologiskt nedbrytbar (förmodligen genom förbränning) så ser det ändå rent ut sagt för jävligt ut om den ligger i naturen.
Eftersom min hjärna ibland fungerar lite konstigt och spinner vidare på de mest ologiska spår kom jag på en lysande idé. Varför inte skapa förpackningar som inte bara är miljöneutrala (åtminstone i teorin) utan rentav har en positiv effekt på naturen. Man borde med dagens teknologi kunna tillverka plastpåsar som innehåller en liten mängd hönsgödsel. När dessa påsar bryts ner frigörs hönsgödseln och påsen har därmed en positiv effekt på miljön.
En ytterligare fördel med min idé är att dylika påsar antagligen skulle ha en svag lukt av just hönsgödsel. Dagens armanidoftande och modemedvetna barn och ungdomar vill garanterat inte lukta gödsel. Därför kommer de inte att snatta dessa godispåsar, eftersom ett gömmande av påsen under eller i kläderna skulle medföra att gödsellukten "smittar av sig" på märkeskläderna. Följaktligen kan denna Mirakelpåse® även bidra till att minska svinnet i våra butiker och därmed även på sikt sänka kriminaliteten bland ungdomar. Detta i sin tur leder till en tryggare miljö för alla.
Ett problem som diskuteras flitigt i dagspressen är den ökande fettman i Sverige. Även detta problem minskar (om också med ganska liten marginal) till följd av Mirakelpåsen®. Hur många barn hade inte avstått från lördagsgodis om godiset har en svag doft, och kanske även smak, av hönsgödsel? Mindre godis ger naturligt minskad fettma och friskare barn.
Vartefter miljön blir bättre tack vare min föreslagna Mirakelpåse® kan vi även avskaffa det läskigaste institutet i svensk historia; sopspionen. Sedan jag läst diverse artiklar, främst i kvällspressen, om sopspioner vågar jag knappt gå ut med soporna längre. Det hade aldrig fallit mig in att skicka min flickvän eller eventuella barn att göra det heller. Någonstans där i mörkret i soprummet kanske det lurar en illvillig sopspion som hoppar fram och skriker något i stil med "Ahaaaa... Du har minsann slängt en glödlampa i brännbart!!!". Där har du ett lysande ämne för en skräckfilm; "Jag vet vad du slängde förra sommaren". Till all tur och lycka verkar sopspionerna trivas bäst i och omkring "Den Kungliga Hufvudstaden" och jag har hittills blivit besparad någon närmare granskning av mina soppåsar.
Min förhoppning är att inom snar framtid kunna ta emot någon form av miljöpris för mina revolutionerande idéer om Mirakelpåsen® - biologiskt positiva godispåsar. Under tiden vill jag starkt påpeka att miljöfrågor ÄR viktiga, men det finns fler sätt att påverka (eller undvika att påverka) miljön. Själv sträcker jag mig så långt som till att åka kommunalt och (oftast) sortera åtminstone delar av mina sopor.

Andra bloggar om: miljö, natur, sopor, sopspion, gödsel, returförpackning, kriminalitet

Grundkurs i businessgrammatik

Företagsledare och andra personer inom management beskylls ofta för att använda sig av ett uttryckssätt, som för oss vanliga dödliga framstår som främmande och i ärlighetens namn lite stroppigt. Syftet med denna s.k. mangementsvenska är att skapa en "vi och dom-känsla", stänga ute de som inte ingår i "kretsen" och stärka sammanhållningen. På så vis uppvisar denna dialekt inga större olikheter från någon annan dialekt. Typiskt flockbeteende, men å andra sidan är människan ett typiskt flockdjur. Business-språket i Sverige bygger huvudsakligen på ord och uttryck som är lånade från engelskan och nästan alltid är liknelser lånade från idrotten, det militära eller liknande.
Målet med mangementsvenskan går, enligt min mening, att förkorta 3I - Informera, imponera och irritera.
Jag tänker inte sticka under stol med att jag själv ibland använder mig av managementsvenska i min yrkesroll. Man får ju ta seden dit man kommer. Genom att ”talk the talk” visar man att man är nytänkande, insatt och ”on the edge”. För att ge alla en rättvis chans tänkte jag nu försöka redogöra för huvuddragen i detta managementspråk. Kalla det grundkurs i businessgrammatik om du vill.
Typiskt för mangementsvenskan är att man gärna använder försvenskade engelska uttryck. Ett lysande exempel på detta är förklaringar som "Vi har valt att outsourca de delar av vår verksamhet som inte ingår i vår core-business". I klarspråk betyder detta att avdelningen läggs ner med åtföljande uppsägningar. Vi kan alltså dra slutsatsen att managementsvenska är ett utmärkt sätt att försköna och undvika direkt ansvar för obehagliga beslut.
Managementfolk slänger även gärna in engelska titlar som teamleader, CEO, Art Director, Key Account och liknande. Vill man verkligen glänsa kombinerar man de två ovanstående ("svengelska" uttryck och skumma titlar) så att resultatet knappt går att förstå ens om man är insatt i verksamheten; "Pan-Nordic Customer Relations Management Supervisor". Målet uppnått; titeln informerar, imponerar och inte minst irriterar. Huvudregeln är att ju större organisation desto fler och desto mer invecklade titlar.
Den intressantaste av dessa titlar är konsult. Låt oss dröja kvar lite här och granska fenomenet konsult. Vad är egentligen en konsult? Om man skrapar lite på ytan upptäcker man snart att definitionen på "konsult" måste vara följande; En person som sitter inne med en nyckelkompetens, men inte är tillräckligt duktig eller värdefull för att anställas. Därför väljer man att hyra in hans eller hennes tjänster till överpris istället. Jag kan tänka mig att det finns storföretag där städpersonalen kallas renhållningskonsulter.
Vanligt förekommande i managementsvenskan är även liknelser i stil med "detta får inte falla mellan stolarna", "någon måste sätta ner foten och våga peka med hela armen" och min personliga favorit "jag vill vifta med en liten flagga". Jag hade velat se den VD som verkligen viftade med en liten flagga under styrelsemötet.
Förkortningar, gärna även de lånade från engelskan, är ytterligare ett viktigt redskap för att verka viktigare än man egentligen är. Logiken är solklar; Har man tillräckligt mycket att göra hinner man inte skriva ut hela ord, för att inte tala om hela meningar. Eller rättare sagt; Som CEO för ett ledande CRM-företag är man för busy med att ge respons på customer complaints och föra in key issues i CAT:en innan E.T.A. för att hinna bemöda sig med att skriva tydligt.
Snygga omskrivningar för att dölja budskapet är snarare regel än undantag. Varför erkänna att resultatet gått ner när man kan säga att tillväxten tillfälligt stagnerat eller ännu hellre att man är inne i en konsolideringsfas?
För att undvika ansvar för obekväma beslut kan man alltid hänvisa till en odefinierad högre ledning; ”De” vill att vi gör såhär. En lysande taktik som fungerat för kyrkan i alla tider. Så länge ”de” inte definieras närmare är det svårt att utröna huruvida beslutet verkligen kommer från högre ort eller vad motiven till beslutet är.
Skulle ovanstående taktik genomskådas eller misslyckas kan man alltid förhala ansvaret genom tomma löften som ”vi tittar på det” eller ”vi ska utvärdera kritiken och ta till oss den”. Det viktigaste vid användningen av förhalningstaktiken är att aldrig under några som helst omständigheter lova en specifik tidsram. Själva idén är nämligen självklart att bara glömma och gå vidare.
Den självklara lösningen om inget annat fungerar är att ta till det ultimata vapnet; Powerpoint-presentationen, gärna med en mängd flash-animationer, statistiska uppgifter och grafer som ingen förstår. Denna taktik bör dock användas sparsamt och endast i yttersta nödfall, eftersom den är en garanti för irriterade medarbetare.
Nu har du förhoppningsvis fått tillräckliga kunskaper i mangementsvenska för att överleva nästa ledningsgruppsmöte, eller åtminstone genomskåda företagsledningen när de försöker ursäkta nedskärningar på just din avdelning. Lycka till!

Andra bloggar om: jobb, arbetsplats, konflikt, management, företag

Den fria viljan - Eller ju fler kockar desto större soppa

Jag har hittat den. Min professionella akilleshäl. Det som irriterar mig mer än all världens strul med kaffeautomater, hårddiskcrasher och likande.
Det överlägset mest irriterande i arbetslivet är vuxna människor som beter sig som bortskämda barnungar och tror att bara man gnäller, klagar och gråter tillräckligt mycket, samtidigt som man är fullständigt osaklig, så får man göra vad man vill, var och när man själv vill det. Funkar inte det far man runt som en skållad bäver och fortsätter med samma taktik på nästa person, och nästa in i det oändliga. Får du ett nej av mamma - fråga pappa istället.
När argumenten inte längre räcker till slår dessa personer vilt omkring sig mot allt och alla som råkar komma i deras väg. Femåringen rent fysiskt, den yrkesverksamme oftast verbalt. Principen är; Om ingen lyssnar på dig - Skrik!
Dessa personer verkar dessutom vara utrustade med en unik verbal förmåga, med hjälp av vilken de lyckas dribbla bort de berörda personerna likt Zlatan, och spela ut dom mot varandra för att på så sätt skapa splittring i "motståndarsidan". Därefter använder man detta faktum för att försöka påvisa en "inkompetens" hos dessa.
Läste i Metro häromdagen att dagisbarnen i Malmö märker ut hundbajs med små lappar. Deras motsvarigheter i arbetslivet märker ord istället. Det är för fan lägre än Glocalnet!!!
Jag vill också få bestämma själv exakt vad jag vill göra på jobbet. Idag tror jag att jag vill vara VD... eller glassförsäljare. Jag kanske ska skita fullständigt i att gå till jobbet överhuvudtaget och "jobba hemifrån" idag? Har inte riktigt bestämt mig än. Men å andra sidan börjar jag inte jobba förrän om fem minuter.

Andra bloggar om: jobb, arbetsplats, konflikt, management, företag

Skattar bäst som skattar sist

Sverige har en av världens högsta skatter. Och, inte att förglömma, ett av de bästa sociala skyddsnäten i världen. Välfärd kostar, och jag är gärna med och delar på den notan. Som hårt arbetande skattebetalare jobbar jag i snitt ”gratis” 2,5 timmar om dagen, eftersom ca 30% av min lön går till skatt. Väl värt det om man tänker på vad dessa pengar bekostar. Vård, skola och omsorg är viktiga. Jag delar inte direkt Mona Sahlins entusiasm när hon uttalade sig om att ”det är sexigt att betala skatt”. Jag anser inte heller att skattedeklaration är att jämställa med förspel, men skatter är ett nödvändigt ont om man vill leva i en välfärdsstat.
Det som irriterar mig är det fåtal personer som drar nytta av systemet för sin egen vinning och snyltar på oss hederliga skattebetalare. Jag pratar om bidragsfuskare.
Bidragsfusket har enligt uppgift ökat rejält de senaste åren. Dessa parasiters snyltande drabbar oss vanliga hederliga människor ekonomiskt, eftersom det då krävs högre skatter för att kunna täcka de ökade kostnaderna. Dessutom leder fusket till ökad byråkrati för att kunna kontrollera att utbetalda bidrag verkligen går till de som behöver, eller har rätt till, dom.
Sverige har som bekant en av de högsta sjukskrivningsprocenterna i världen. Räknar man även in långtidssjukskrivna och förtidspensionerade är antalet arbetsoförmögna i arbetsför ålder närmast gigantiskt. En stor del av dessa tillhör antagligen gruppen bidragsfuskare och parasiterar därmed på samhället.
Jag bodde tidigare i ett mindre samhälle i Norduppland. Vår granne där var förtidspensionerad på grund av ryggproblem. Han klarade helt enkelt inte av ens ett vanligt kontorsarbete. Detta till trots kunde han med stor framgång tjäna en ansenlig sidoinkomst genom att bära, såga, hugga och sälja ved. På sin fritid reparerade han även sitt garagetak, och klättrade tämligen galant upp och ner för en stege med famnen full av taktegel.
Som långtidssjukskriven får man ut 80% av sin tidigare lön. För en normal låg- eller medelinkomsttagare är skillnaden inte enorm. Lägg därtill att personen i fråga är ”ledig” och kan ägna all sin tid och energi åt sidoinkomster, som min grannes, så kan dessa bidragsfuskare få ut mer pengar i handen än du och jag. Det är den kategorin av personer som får mig att se rött och vilja lyncha dom på stället.
Ett annat fenomen som ökat lavinartat de senaste åren är diagnosen ”utbrändhet” eller ”burnout”. Det bör noteras att begreppet ”utbrändhet” bara existerar i de Nordiska länderna. Man kan fråga sig om folk i Norden har märkbart stressigare och tyngre arbeten än i resten av världen, eller om det beror på andra orsaker.
Jag vill inte under några som helst omständigheter gå så långt som att hävda att alla de som har diagnosen utbränd simulerar. Däremot vågar jag sticka ut hakan och påstå att med tanke på den byråkratiska cirkus och omfattande pappersexercis det innebär att bli beviljad sjukersättning från Försäkringskassan så kunde man lika gärna avslå ansökan för alla de som faktiskt orkar genomgå den. Om personen mot förmodan lyckas vinna, efter sedvanliga upprepade överklaganden, kan han eller hon i alla fall inte lida av utbrändhet. I annat fall hade personen i fråga aldrig orkat processa så länge.
Det är inte lätt att få bidrag ens om man verkligen behöver det eller enligt lag är berättigad till det. Försäkringskassan skall enligt gällande lagar bedöma liknande fall på samma sätt oavsett var ansökan lämnas in eller behandlas. Det är då anmärkningsvärt att två personer, som arbetar på samma ställe och har identiska arbetsuppgifter, får helt olika utslag på en ansökan om exempelvis havandeskapspenning. Skall man tolka besluten är det tydligen tyngre och mer såväl fysiskt som psykiskt påfrestande att bo i Stockholm och pendla 30 minuter om dagen till Solna än att bo i Uppsala och pendla 90 minuter om dagen till samma arbetsplats. Eller kan det vara så att Försäkringskassan på den ena orten konsekvent bara beviljar dylika ansökningar till en viss grad eller helt avslår dom? Det senare förefaller högst sannolikt, eftersom det inte rör sig om en isolerad företeelse.
I nuläget planerar AMS att slopa villkoret om geografisk närhet vid sökande av jobb. Detta skulle få till följd att en arbetslös person i Skåne som är kompetent för ett jobb i Norrland är tvungen att flytta eller förlora rätten till arbetslöshetsersättning. Alternativt kan en person bli tvungen att pendla hur långt som helst till arbetet, vilket med dagens bensinpriser (varav ca 60% utgör skatt) medför att det inte blir mycket kvar av lönen. Samtidigt planerar man att höja trafikförsäkringspremien för att bilisterna skall betala hela summan för trafikskador. Med tanke på fordonsskatt, bränsleskatt och så vidare innebär det rent faktiskt att vi bilister betalar den summan flera gånger om. Vart går resten av pengarna?
Har någon någonsin hört talas om ”svensk effektivitet”? Svenskar är erkänt duktiga på många saker. Effektivitet är inte en av dom. Ett lysande exempel på detta är att svenska staten härom året anslog ett antal miljarder till AMS för att de skulle skapa nya arbetsplatser för nyutexaminerade akademiker. Resultatet av jättesatsningen blev sammanlagt fyra nya jobb, varav de flesta på just Arbetsförmedlingen. Det hade således lönat sig bättre att helt enkelt dela ut anslagen till arbetslösa akademiker medan de själva sökte jobb. Inte undra på att det kostar skattepengar.
Jag kommer osökt att tänka på en gammal historia som jag hörde för ett tag sedan. Det var en klar, men kall vårmorgon. På en äng satt en liten fågel och huttrade i snålblåsten. Dess vingar hade frusit till is, så den kunde inte flyga iväg. Den bleka vårsolen lyckades inte tina vingarna, eftersom kvicksilvret inte lyckades leta sig upp över nollan. Om ingen räddade honom skulle han frysa ihjäl, eller svälta ihjäl. Då kom en ko, som nyligen släppts ut på grönbete, förbi. Kon släppte en rejäl mocka rakt på den lilla fågeln. Den varma gödseln tinade den lilla fågelns vingar. Dessvärre blev fågelns glädje över detta kortvarig. Till sin förskräckelse upptäckte han nämligen att han nu satt fast i koskit och sakta men säkert höll på att drunkna. Medan han begrundade sin olyckliga situation kom en katt förbi. Katten drog upp fågeln ur skiten, men innan fågeln hann tacka honom åt katten upp fågeln. Vad kan vi då lära av denna historia? Jo, sensmoralen är följande; De som ger oss skit är inte alltid våra fiender och de som drar upp oss ur skiten är inte alltid våra vänner.

Andra bloggar om: ams, försäkringskassan, bidragsfusk, bidrag, havandeskapspenning, utbrändhet, skatt, välfärd, staten

Det som gömts i snö…

Det finns ett gammalt talesätt som säger att det som gömts i snö kommer upp i tö. Jag tänkte skriva några rader om detta, vilket jag upptäckt är en absolut och solklar sanning.
Förra söndagen ställde vi om klockan till sommartid. Vårdagjämningen är här och med den kom även vårvädret. Uppsala har (peppar peppar) haft soligt, härligt vårväder flera dagar i sträck nu. Av snön finns inte mycket kvar. På sin höjd kan man hitta någon liten, smältande snöhög på ett skuggigt ställe i någon skogsglänta.
I takt med att snön smälter och solen sänder sina första bleka vårsolstrålar mot jorden kan den uppmärksamme upptäcka ett flertal saker som tittar upp.
För det första; Hundbajs... Jag är fascinerad och smått chockad över hur mycket hundbajs det ligger kvar på gräsmattor och trottoarer när snön smälter. Antingen måste någon synnerligen ond person ha tvångsmatat Uppsalas alla hundar med katrinplommon och lakrits under hösten och vintern, eller så är bara Uppsalas hundägare synnerligen dåliga på att plocka upp efter sina små älsklingar när de uträttat sina behov. Hursomhelst; Äckligt och under all kritik!
En annan, om möjligt ännu mer irriterande, sak som uppträder varje vår är övningsförare, pensionärer med rollator och cyklister. Jag väljer att behandla alla tre grupperna gemensamt eftersom de har rätt många likheter. Samtliga grupper saknar nämligen fullständigt både trafikvett, sunt förnuft och kunskap om trafikregler. De svänger ut framför oss, hederliga och laglydiga, vanliga bilister utan förvarning. De verkar alltid ha förkörsrätt, oavsett om de kommer från vänster eller höger. Slutligen rör de sig i trafiken med en fart som medför kilometerlånga köer med irriterande, hårt arbetande, chaufförer på väg till eller från arbetet vid rusningstid. Jag anser att det borde införas egna filer (och för den delen tunnlar eller överfarter stället för övergångsställen) för nämnda grupper. På så sätt hade man kunnat spara både tid och nerver för oss vanliga trafikanter.
Det mest positiva med våren är, åtminstone enligt min mening, ändå alla vackra flickor i 20 årsåldern som plötsligt ploppar upp som svampar efter regn. Var är alla vackra och söta flickor under vintern? Jag har två hypoteser; antingen är de som flyttfåglar och letar sig till varmare breddgrader under vintern, eller så ser man dem bara inte under alla tjocka vinterkläder. Hursomhelst verkar staden snarast myllra av vackra människor så fort det blir vår. (För jämställdhetens skull bör påpekas att även männen verkar stiligare och snyggare så fort det blir vår.) En promenad längs med Fyrisån en solig vårdag bjuder på ett veritabelt smörgåsbord av skönhet. Ån formligen kantas av nyförälskade par med lika mycket vårkänslor och svallande hormoner som en kalv som släpps ut på grönbete, söta tjejer vars ben är vackert gyllenbruna av brun utan sol eller en tripp till ”solarieöarna” i shorts, minimala toppar och flip-flopsandaler och ungdomar som, i väntan på att de första uteserveringarna skall öppna för året, sitter och dricker en öl på bryggan i kvällssolen.
En annan vacker sak som tittar upp på våren är krokusar, blåsippor och andra vårblommor. Dessa i kombination med citronfjärilar bidrar tveklöst till att förgylla våren. Pollen, fästingar och myggjävlar klarar jag mig däremot utan.
Jag har hängt in alla tunga vinterkläder och köpt ett par nya solglasögon. Våren är äntligen här och jag tänker banne mig njuta av den, om jag så skall få lunginflammation på kuppen!
Trevlig vår på dig!

Andra bloggar om: cyklister, vår, ironi, bilism, blommor, årstid, pensionärer, ungdomar, bryggan, Uppsala