Storebror ser dig...

Jag reste nyligen till Finland i jobbet. Resan började i Uppsala med att jag köpte en biljett med Upptåget till Arlanda. Jag betalade med mitt betalkort. Sedan satte jag mig på Upptåget och upptäckte att de installerat övervakningskameror vid varje ingång och även i kupéerna. Jag minns att jag tänkte att det säkert gör att det blir lite lugnare på nätterna för tågpersonalen.
Väl framme vid Arlanda åkte jag upp för rulltrapporna förbi ett flertal övervakningskameror, passerade spärrvakten och uppmanades att visa upp min tågbiljett innan inpassering.
På Arlanda gick jag förbi ytterligare några övervakningskameror och fram till en självincheckningsterminal, eftersom jag reste i jobbet och bara hade handbagage med mig. Jag fick ange mitt bokningsnummer och datorn spottade ut en biljett med mina personuppgifter. Sedan passerade jag genom säkerhetskontrollen.
På grund av nyligen införda EU-regler fick jag bara ta med så mycket "vätskor" som rymdes i en relativt liten minigrip-påse. I denna skulle hårvax, tandkräm, ansiktsrengöring, eau de toilette, deodorant och eventuella mediciner plockas ner. Dessutom skulle påsen tas ur necessären innan bagaget skickades på bandet för scanning. Till min stora lycka använder jag inte Viagra eller några andra pinsamma preparat, vilket vissa andra passagerare snällt fick visa upp till allmän beskådan. Jag hade heller inte med mig någon bärbar dator, vilket flera andra passagerare hade och därför tvingades slå på och av samt plocka ur batteriet på för att visa att det inte var någon bomb. Min lycka över detta blev dock relativt kortvarig. Jag hann precis gå igenom metalldetektorn så tjöt den och levde om och en biffig vakt med mer muskler än hår vinkade mig åt sidan. Efter att han kollat mig med en mindre metalldetektor och dragit i mitt bältesspänne muttrade han något som jag tolkade som att det var OK att ta mina saker och gå.
Övervakad av ett flertal kameror drack jag en kopp alldeles för dyrt och smaklöst kaffe innan jag gick till gaten. Passade även på att smyglyssna på en konversation mellan några av mina medpassagerare. Vid resor till USA krävs tydligen numera att passet även innehåller en DNA-profil, samt att ickeamerikaner lämnar sina fingeravtryck vid inresa. Jag funderade en stund på vad DNA-profil i passet kunde innebära i förlängningen. I framtiden kanske ditt DNA påverkar dina möjligheter att få jobb eller teckna en försäkring. Jag kan tänka mig att både potentiella arbetsgivare och försäkringsbolag vore mycket intresserade av information om exempelvis genetiska sjukdomar, cancerrisk eller personliga egenskaper. Eftersom jag är blodgivare finns mitt DNA redan nu lagrat i något som kallas BioBanken. En skrämmande tanke...
Framme vid min gate uppmanades vi att hålla giltig legitimation framme för SAS kontrollerade identiteten på samtliga passagerare vid incheckning. Hörde även att de planerar att införa incheckning med fingeravtryck på inrikesflygen...
Framme på Helsingfors-Vanda flygplats passade jag på att ta ut lite pengar (för att undvika växlingsavgiften) och detta loggades självklart både i min egen och den finska bankens system. Jag hann knappt slå på min mobil innan två SMS tillkännagav att jag nu var i Finland och uppmanade mig att byta till annan operatörs nät för att kunna ringa till samma pris som hemma.
Jag stegade ut ur terminalen följd av ett flertal övervakningskameror och ställde mig i taxikön. Efter en stunds väntan rullade en taxi fram och min kollega och jag steg in. Medan jag förklarade vart vi skulle uppmärksammade jag att bilen var utrustad med GPS och en kamera som registrerade vilka som steg i och ur bilen.
Vi åkte förbi några fartkameror på vägen in mot Helsingfors Centrum. Eftersom det var rusningstrafik blev nog inga bilder tagna just då.
Framme vid kontoret ringde vi på porttelefonen och efter en titt i den tillhörande kameran bestämde sig någon vänlig själ för att släppa in oss. Kort därefter loggade jag in på nätverket och samtidigt som jag fick tillgång till både mitt fasta jobbtelefonnummer och min e-post loggade företagets system min närvaro på helsingforskontoret.
Under lunchen betalade jag med mitt betalkort och lämnade därmed även mitt digitala fotspår även på ett av stadens lunchställen.
Efter en hektisk dag på kontoret loggade jag ut ur nätverket. Det var äntligen dags att söka sig till hotellet för några timmars välförtjänt vila. I receptionen stirrade tre stycken övervakningskameror ner på mig medan jag checkade in genom att lämna mina fullständiga personuppgifter, tydligen för statistiken... Jag åkte upp med hissen som aktiverades genom att visa upp min digitala rumsnyckel framför en kortläsare. Även hissen var försedd med övervakningskamera, så jag roade mig med att vinka till den.
Jag öppnade min rumsdörr med nyckelkortet och steg in i ett mycket snyggt hotellrum. Lamporna aktiverades genom att sticka in nyckelkortet i en kortläsare som satt innanför dörren. Efter en lång dusch bestämde jag mig för att gå ner och äta middag. Jag tog hissen ner efter att ha aktiverat den med mitt nyckelkort och passerade fem övervakningskameror på väg till hotellrestaurangen. En oxfilé och en stor iskall öl loggades av min bank. Därefter registrerade kamerorna i hotellobbyn hur jag sade godnatt till min väninna som bor i Helsingfors och blivit jätteglad över mitt förslag att äta middag ihop. Jag aktiverade än en gång hissen med mitt nyckelkort och hotellets system noterade att jag öppnade min rumsdörr några minuter senare.
Nästa morgon åt jag frukost och sedan promenerade jag till kontoret. Väl framme använde jag inpasseringsbrickan jag kvitterat ut dagen innan. Min ankomst till kontoret registrerades i datasystemet, dörren öppnades och jag kunde ta hissen upp. Jag jobbade på kontoret tills det var dags att åka ut mot flygplatsen. När jag kollade min e-post noterade jag att jag fick förslag på länkar i min webbläsare, baserat på innehållet i mina meddelanden. Riktad marknadsföring i all ära, men ge fan i mina privata e-postkonversationer, tänkte jag. Jag loggade ut och tog en förbeställd taxi till flygplatsen.
Väl framme på Vanda flygplats passerade jag säkerhetskontrollen. Denna gång visste jag hur mina "vätskor" skulle hanteras, så den biten gick relativt fort. Jag hade dessutom sparat påsen sedan jag åkte till Finland, så jag använde samma. Även här tjöt metalldetektorn och en bister finsk väktarkvinna säkerhetsvisiterade mig inför de andra passagerarna innan hon släppte igenom mig. Finska staten kanske inte har råd med handhållna metalldetektorer?
Sedan registrerades jag av flertalet kameror när jag betalade en torr pizza och en iskall öl med mitt betalkort.
Även på den finska sidan skulle legitimation uppvisas innan incheckning vid gaten.
Jag landade på Arlanda och gick trött genom tullen i filen för resande inom EU utan varor att deklarera. Några personer med utländskt utseende stoppades och fick följa med in i ett angränsande rum för kontroll. Själv såg jag tydligen svensk ut i ordningsmaktens ögon och fick passera.
Jag gick in på Pressbyrån och köpte en dricka och en tidning på mitt betalkort. Min hemkomst registrerades således av min bank. Därefter köpte jag en tågbiljett i automaten och Arlanda-Uppsala Lågtrafik registrades digitalt och trycktes ut på min biljett. Jag passerade spärrvakten, visade upp min biljett och åkte ner till spåren varifrån Upptåget går. Övervakningskamerornas kalla ögon stirrade på mig hela vägen ner för rulltrapporna. Nere vid perrongen bevakades jag av ytterligare kameror tills tåget rullade in och dess kameror tog över.
När jag satt i TV soffan med min flickvän på kvällen lade jag märke till en notis på text-TV; Regeringen väntas utfärda en ny lag som ger polisen ökade befogenheter att bugga telefonsamtal i förebyggande syfte. Det slog mig än en gång att George Orwells bok 1984 nog var mer aktuell än han själv anade när han skrev den. Undrar hur många system som registrerar att jag skriver detta just nu?

Andra bloggar om: kamera, övervakning, kontroll, polis, staten, storebror

Skattar bäst som skattar sist

Sverige har en av världens högsta skatter. Och, inte att förglömma, ett av de bästa sociala skyddsnäten i världen. Välfärd kostar, och jag är gärna med och delar på den notan. Som hårt arbetande skattebetalare jobbar jag i snitt ”gratis” 2,5 timmar om dagen, eftersom ca 30% av min lön går till skatt. Väl värt det om man tänker på vad dessa pengar bekostar. Vård, skola och omsorg är viktiga. Jag delar inte direkt Mona Sahlins entusiasm när hon uttalade sig om att ”det är sexigt att betala skatt”. Jag anser inte heller att skattedeklaration är att jämställa med förspel, men skatter är ett nödvändigt ont om man vill leva i en välfärdsstat.
Det som irriterar mig är det fåtal personer som drar nytta av systemet för sin egen vinning och snyltar på oss hederliga skattebetalare. Jag pratar om bidragsfuskare.
Bidragsfusket har enligt uppgift ökat rejält de senaste åren. Dessa parasiters snyltande drabbar oss vanliga hederliga människor ekonomiskt, eftersom det då krävs högre skatter för att kunna täcka de ökade kostnaderna. Dessutom leder fusket till ökad byråkrati för att kunna kontrollera att utbetalda bidrag verkligen går till de som behöver, eller har rätt till, dom.
Sverige har som bekant en av de högsta sjukskrivningsprocenterna i världen. Räknar man även in långtidssjukskrivna och förtidspensionerade är antalet arbetsoförmögna i arbetsför ålder närmast gigantiskt. En stor del av dessa tillhör antagligen gruppen bidragsfuskare och parasiterar därmed på samhället.
Jag bodde tidigare i ett mindre samhälle i Norduppland. Vår granne där var förtidspensionerad på grund av ryggproblem. Han klarade helt enkelt inte av ens ett vanligt kontorsarbete. Detta till trots kunde han med stor framgång tjäna en ansenlig sidoinkomst genom att bära, såga, hugga och sälja ved. På sin fritid reparerade han även sitt garagetak, och klättrade tämligen galant upp och ner för en stege med famnen full av taktegel.
Som långtidssjukskriven får man ut 80% av sin tidigare lön. För en normal låg- eller medelinkomsttagare är skillnaden inte enorm. Lägg därtill att personen i fråga är ”ledig” och kan ägna all sin tid och energi åt sidoinkomster, som min grannes, så kan dessa bidragsfuskare få ut mer pengar i handen än du och jag. Det är den kategorin av personer som får mig att se rött och vilja lyncha dom på stället.
Ett annat fenomen som ökat lavinartat de senaste åren är diagnosen ”utbrändhet” eller ”burnout”. Det bör noteras att begreppet ”utbrändhet” bara existerar i de Nordiska länderna. Man kan fråga sig om folk i Norden har märkbart stressigare och tyngre arbeten än i resten av världen, eller om det beror på andra orsaker.
Jag vill inte under några som helst omständigheter gå så långt som att hävda att alla de som har diagnosen utbränd simulerar. Däremot vågar jag sticka ut hakan och påstå att med tanke på den byråkratiska cirkus och omfattande pappersexercis det innebär att bli beviljad sjukersättning från Försäkringskassan så kunde man lika gärna avslå ansökan för alla de som faktiskt orkar genomgå den. Om personen mot förmodan lyckas vinna, efter sedvanliga upprepade överklaganden, kan han eller hon i alla fall inte lida av utbrändhet. I annat fall hade personen i fråga aldrig orkat processa så länge.
Det är inte lätt att få bidrag ens om man verkligen behöver det eller enligt lag är berättigad till det. Försäkringskassan skall enligt gällande lagar bedöma liknande fall på samma sätt oavsett var ansökan lämnas in eller behandlas. Det är då anmärkningsvärt att två personer, som arbetar på samma ställe och har identiska arbetsuppgifter, får helt olika utslag på en ansökan om exempelvis havandeskapspenning. Skall man tolka besluten är det tydligen tyngre och mer såväl fysiskt som psykiskt påfrestande att bo i Stockholm och pendla 30 minuter om dagen till Solna än att bo i Uppsala och pendla 90 minuter om dagen till samma arbetsplats. Eller kan det vara så att Försäkringskassan på den ena orten konsekvent bara beviljar dylika ansökningar till en viss grad eller helt avslår dom? Det senare förefaller högst sannolikt, eftersom det inte rör sig om en isolerad företeelse.
I nuläget planerar AMS att slopa villkoret om geografisk närhet vid sökande av jobb. Detta skulle få till följd att en arbetslös person i Skåne som är kompetent för ett jobb i Norrland är tvungen att flytta eller förlora rätten till arbetslöshetsersättning. Alternativt kan en person bli tvungen att pendla hur långt som helst till arbetet, vilket med dagens bensinpriser (varav ca 60% utgör skatt) medför att det inte blir mycket kvar av lönen. Samtidigt planerar man att höja trafikförsäkringspremien för att bilisterna skall betala hela summan för trafikskador. Med tanke på fordonsskatt, bränsleskatt och så vidare innebär det rent faktiskt att vi bilister betalar den summan flera gånger om. Vart går resten av pengarna?
Har någon någonsin hört talas om ”svensk effektivitet”? Svenskar är erkänt duktiga på många saker. Effektivitet är inte en av dom. Ett lysande exempel på detta är att svenska staten härom året anslog ett antal miljarder till AMS för att de skulle skapa nya arbetsplatser för nyutexaminerade akademiker. Resultatet av jättesatsningen blev sammanlagt fyra nya jobb, varav de flesta på just Arbetsförmedlingen. Det hade således lönat sig bättre att helt enkelt dela ut anslagen till arbetslösa akademiker medan de själva sökte jobb. Inte undra på att det kostar skattepengar.
Jag kommer osökt att tänka på en gammal historia som jag hörde för ett tag sedan. Det var en klar, men kall vårmorgon. På en äng satt en liten fågel och huttrade i snålblåsten. Dess vingar hade frusit till is, så den kunde inte flyga iväg. Den bleka vårsolen lyckades inte tina vingarna, eftersom kvicksilvret inte lyckades leta sig upp över nollan. Om ingen räddade honom skulle han frysa ihjäl, eller svälta ihjäl. Då kom en ko, som nyligen släppts ut på grönbete, förbi. Kon släppte en rejäl mocka rakt på den lilla fågeln. Den varma gödseln tinade den lilla fågelns vingar. Dessvärre blev fågelns glädje över detta kortvarig. Till sin förskräckelse upptäckte han nämligen att han nu satt fast i koskit och sakta men säkert höll på att drunkna. Medan han begrundade sin olyckliga situation kom en katt förbi. Katten drog upp fågeln ur skiten, men innan fågeln hann tacka honom åt katten upp fågeln. Vad kan vi då lära av denna historia? Jo, sensmoralen är följande; De som ger oss skit är inte alltid våra fiender och de som drar upp oss ur skiten är inte alltid våra vänner.

Andra bloggar om: ams, försäkringskassan, bidragsfusk, bidrag, havandeskapspenning, utbrändhet, skatt, välfärd, staten