Sverige har en av världens högsta skatter. Och, inte att förglömma, ett av de bästa sociala skyddsnäten i världen. Välfärd kostar, och jag är gärna med och delar på den notan. Som hårt arbetande skattebetalare jobbar jag i snitt ”gratis” 2,5 timmar om dagen, eftersom ca 30% av min lön går till skatt. Väl värt det om man tänker på vad dessa pengar bekostar. Vård, skola och omsorg är viktiga. Jag delar inte direkt Mona Sahlins entusiasm när hon uttalade sig om att ”det är sexigt att betala skatt”. Jag anser inte heller att skattedeklaration är att jämställa med förspel, men skatter är ett nödvändigt ont om man vill leva i en välfärdsstat.
Det som irriterar mig är det fåtal personer som drar nytta av systemet för sin egen vinning och snyltar på oss hederliga skattebetalare. Jag pratar om bidragsfuskare.
Bidragsfusket har enligt uppgift ökat rejält de senaste åren. Dessa parasiters snyltande drabbar oss vanliga hederliga människor ekonomiskt, eftersom det då krävs högre skatter för att kunna täcka de ökade kostnaderna. Dessutom leder fusket till ökad byråkrati för att kunna kontrollera att utbetalda bidrag verkligen går till de som behöver, eller har rätt till, dom.
Sverige har som bekant en av de högsta sjukskrivningsprocenterna i världen. Räknar man även in långtidssjukskrivna och förtidspensionerade är antalet arbetsoförmögna i arbetsför ålder närmast gigantiskt. En stor del av dessa tillhör antagligen gruppen bidragsfuskare och parasiterar därmed på samhället.
Jag bodde tidigare i ett mindre samhälle i Norduppland. Vår granne där var förtidspensionerad på grund av ryggproblem. Han klarade helt enkelt inte av ens ett vanligt kontorsarbete. Detta till trots kunde han med stor framgång tjäna en ansenlig sidoinkomst genom att bära, såga, hugga och sälja ved. På sin fritid reparerade han även sitt garagetak, och klättrade tämligen galant upp och ner för en stege med famnen full av taktegel.
Som långtidssjukskriven får man ut 80% av sin tidigare lön. För en normal låg- eller medelinkomsttagare är skillnaden inte enorm. Lägg därtill att personen i fråga är ”ledig” och kan ägna all sin tid och energi åt sidoinkomster, som min grannes, så kan dessa bidragsfuskare få ut mer pengar i handen än du och jag. Det är den kategorin av personer som får mig att se rött och vilja lyncha dom på stället.
Ett annat fenomen som ökat lavinartat de senaste åren är diagnosen ”utbrändhet” eller ”burnout”. Det bör noteras att begreppet ”utbrändhet” bara existerar i de Nordiska länderna. Man kan fråga sig om folk i Norden har märkbart stressigare och tyngre arbeten än i resten av världen, eller om det beror på andra orsaker.
Jag vill inte under några som helst omständigheter gå så långt som att hävda att alla de som har diagnosen utbränd simulerar. Däremot vågar jag sticka ut hakan och påstå att med tanke på den byråkratiska cirkus och omfattande pappersexercis det innebär att bli beviljad sjukersättning från Försäkringskassan så kunde man lika gärna avslå ansökan för alla de som faktiskt orkar genomgå den. Om personen mot förmodan lyckas vinna, efter sedvanliga upprepade överklaganden, kan han eller hon i alla fall inte lida av utbrändhet. I annat fall hade personen i fråga aldrig orkat processa så länge.
Det är inte lätt att få bidrag ens om man verkligen behöver det eller enligt lag är berättigad till det. Försäkringskassan skall enligt gällande lagar bedöma liknande fall på samma sätt oavsett var ansökan lämnas in eller behandlas. Det är då anmärkningsvärt att två personer, som arbetar på samma ställe och har identiska arbetsuppgifter, får helt olika utslag på en ansökan om exempelvis havandeskapspenning. Skall man tolka besluten är det tydligen tyngre och mer såväl fysiskt som psykiskt påfrestande att bo i Stockholm och pendla 30 minuter om dagen till Solna än att bo i Uppsala och pendla 90 minuter om dagen till samma arbetsplats. Eller kan det vara så att Försäkringskassan på den ena orten konsekvent bara beviljar dylika ansökningar till en viss grad eller helt avslår dom? Det senare förefaller högst sannolikt, eftersom det inte rör sig om en isolerad företeelse.
I nuläget planerar AMS att slopa villkoret om geografisk närhet vid sökande av jobb. Detta skulle få till följd att en arbetslös person i Skåne som är kompetent för ett jobb i Norrland är tvungen att flytta eller förlora rätten till arbetslöshetsersättning. Alternativt kan en person bli tvungen att pendla hur långt som helst till arbetet, vilket med dagens bensinpriser (varav ca 60% utgör skatt) medför att det inte blir mycket kvar av lönen. Samtidigt planerar man att höja trafikförsäkringspremien för att bilisterna skall betala hela summan för trafikskador. Med tanke på fordonsskatt, bränsleskatt och så vidare innebär det rent faktiskt att vi bilister betalar den summan flera gånger om. Vart går resten av pengarna?
Har någon någonsin hört talas om ”svensk effektivitet”? Svenskar är erkänt duktiga på många saker. Effektivitet är inte en av dom. Ett lysande exempel på detta är att svenska staten härom året anslog ett antal miljarder till AMS för att de skulle skapa nya arbetsplatser för nyutexaminerade akademiker. Resultatet av jättesatsningen blev sammanlagt fyra nya jobb, varav de flesta på just Arbetsförmedlingen. Det hade således lönat sig bättre att helt enkelt dela ut anslagen till arbetslösa akademiker medan de själva sökte jobb. Inte undra på att det kostar skattepengar.
Jag kommer osökt att tänka på en gammal historia som jag hörde för ett tag sedan. Det var en klar, men kall vårmorgon. På en äng satt en liten fågel och huttrade i snålblåsten. Dess vingar hade frusit till is, så den kunde inte flyga iväg. Den bleka vårsolen lyckades inte tina vingarna, eftersom kvicksilvret inte lyckades leta sig upp över nollan. Om ingen räddade honom skulle han frysa ihjäl, eller svälta ihjäl. Då kom en ko, som nyligen släppts ut på grönbete, förbi. Kon släppte en rejäl mocka rakt på den lilla fågeln. Den varma gödseln tinade den lilla fågelns vingar. Dessvärre blev fågelns glädje över detta kortvarig. Till sin förskräckelse upptäckte han nämligen att han nu satt fast i koskit och sakta men säkert höll på att drunkna. Medan han begrundade sin olyckliga situation kom en katt förbi. Katten drog upp fågeln ur skiten, men innan fågeln hann tacka honom åt katten upp fågeln. Vad kan vi då lära av denna historia? Jo, sensmoralen är följande; De som ger oss skit är inte alltid våra fiender och de som drar upp oss ur skiten är inte alltid våra vänner.
Andra bloggar om: ams, försäkringskassan, bidragsfusk, bidrag, havandeskapspenning, utbrändhet, skatt, välfärd, staten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar