Förändringens vindar och en stank av klassklyftor

Valet i USA visar att inställningar och djupt rotade fördomar kan ändras och att allt fortfarande är möjligt. Förändringens vindar blåser starka. Världens mäktigaste man är snart ung och färgad. Plötsligt känns 60-talets rasmotsättningar lite mer fjärran, åtminstone för en stund. Däremot är det skrämmande att vi fortfarande år 2008 ser det som uppseendeväckande att en färgad person (eller för den skull en kvinna) innehar ett högt ämbete. Så uppseendeväckande att vi måste poängtera det.
Så sent som 1918 införde Finland som första europeiska land rösträtt även för kvinnor. Inte långt därefter följde Sverige och övriga Norden. Finland har i dagsläget en kvinnlig president. Vi har alltid varit lite mer jämställda här uppe i norr. Åtminstone på ytan.
Allmän och lika rösträtt är dock fortfarande inte någon självklarhet i stora delar av världen. Man behöver inte gå längre än till världens största ”demokrati” USA för att rösträtten skall bygga på att man är registrerad, vilket inte alla är eller ens kan bli. Detta borgar för klara klassklyftor, då de som inte är registrerade (föga förvånande) oftast är lågutbildade, arbetslösa, långtidssjukskrivna, etc. Många av dessa tillhör dessutom den färgade befolkningen. Trots detta lyckades Barack Obama vinna en närmast överväldigande seger, även i delstater som traditionellt sett varit väldigt konservativa. Han tävlade dessutom, inte att förglömma, mot en före detta krigsveteran.
Reaktionerna från omvärlden lät inte vänta på sig. Obama hade knappt hunnit avsluta sitt segertal innan rysslands president Medvedjev i ett tal meddelade att Ryssland placerar ut kortdistansmissiler längs gränsen till Balticum. En provokation som heter duga, och uppenbart var ämnad att ta pulsen på den tillträdande nya amerikanska presidenten.
Italiens premiärminister Berlusconi sade mycket provokativt i en intervju (i Ryssland) att USA nu får en president som är ”ung, vacker och väldigt solbränd”. Inte direkt förvånande med tanke på att Berlusconi generellt har åsikter som får både general Franco och Mussolini att framstå som vänsterorienterade. Uttalandet verkade dock roa hans ryska värdar, som skrattade rått.
Det kan även påpekas att Medvedjev nu ytterligare underblåser misstankarna om att han endast är tillsatt som en marionett för den verklige makthavaren, Putin. Han har i dagarna lämnat ett lagförslag som innebär att Putin vid nästa val kan omväljas i strid med nuvarande grundlag. Efter det är tanken att Putin igen skall bli rysslands president även officiellt. Säga vad man vill, men Putin framstår onekligen som lika listig och mäktig som Keiser Söze i filmen ”De misstänkta”. Jag är illa rädd att kommande val i Ryssland är ungefär lika fritt och demokratiskt som det senaste.
Det amerikanska valet visade att det inte är för sent att lära en gammal hund sitta. Om bara Hillary Clinton hade valts till vicepresident hade jag nästan vågat hoppas på att fördomar och diskriminering kan gå att utrota helt. Tiden får visa om min naiva förhoppning och barnsliga tro på att rättvisan segrar även kan vara realistisk. Varken du eller jag kommer sannolikt att vara kvar den dagen, men kanske våra barnbarnsbarn.
Förändringens vindar blåser över världen. Dessvärre verkar de dra med sig stanken av fördomar, klassklyftor och ekonomisk osäkerhet.


Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, demokrati, förändring

Spritt språngande galen - En löpares vardag

När man frivilligt går upp vid 5 (efter 6 timmars sömn), äter frukost, dricker morgonkaffe och drar på sig löparkläderna för att ge sig ut på en löprunda vid 7 för att hinna innan jobbet måste man fråga sig om det är riktigt sunt. Råkar det dessutom vara minusgrader, dimma eller spöregn och rejält halt ute känns svaret ganska givet.

Vad är då orsaken till denna uppenbara galenskap? Det hela började med en galen idé som en gammal kompis och jag fick; Vi ska springa Stockholm Marathon. Först var det bara en dum idé, men plötsligt fick jag ett SMS som berättade att han nu anmält sig till loppet. Jag är inte den som är den, så 10 minuter senare var även jag anmäld. Den 30 maj 2009 smäller det!
Varför utsätter sig någon normal människa frivilligt för 42,192 km av fysisk och psykisk smärta? För att inte tala om hundratals timmar av hårdträning i över ett halvår innan. Svaret är ganska enkelt; För att bevisa för sig själv att man faktiskt har vad som krävs för att klara ett maratonlopp.

Jag vill starkt poängtera att jag inte sysslar med ”jogging”. Jogging är ganska mysigt och inte speciellt svettigt ens. Man får heller inte lika mycket skavsår, blåsor eller ömma lår. Jag löptränar. Låt mig klargöra en sak; Löpträning är INTE skönt! Åtminstone inte när man springer intervaller i riktigt pissväder. Däremot ger det resultat. På köpet får man, förutom höjd kondition och minskade oönskade kilon, en adrenalinkick utan dess like när man lyckas förbättra sin tid på en viss distans och en jäkla massa endorfiner efteråt. Träningsvärken blir ett kvitto på att man gjort sitt bästa. Jag har även fått en massa överloppsenergi som gjort mig ruskigt effektiv även på andra områden. Så för att sammanfatta; löpträning ÄR skönt… efteråt!

Ett normalt morgonpass börjar vid 7. De första fem minuterna huttrar jag rejält i snålblåsten och dimman, därefter börjar jag få upp värmen lagom tills den första adrenalinkicken kommer. Dags för första backen, ganska brant och rejält lång är den. Jag hatar verkligen den backen! Jag passerar över gamla E4:an. Mjölksyran brukar göra sig påmind ungefär här. Sen är det plant och ganska tråkigt. Man får se upp med halkan såhär års. Sedan dags för nästa backe. Inte så brant, men seg. Brukar köra en snabb intervall här. Lagom efter det kommer en återhämtningssträcka över en äng. Nästan alltid dimma här. Jag närmar mig nästa backe, den brantaste på sträckan, lagom när solen börjar gå upp. Inte ens djuren i hagen på 4H-gården är vakna såhär dags, så de enda levande varelser man ser är någon enstaka hundägare med sin fyrfota vän. Halvvägs nu. Eftersom jag oftast har en del energi kvar brukar jag öka takten något. Får precis upp flåset när jag passerar Gränby Centrum. Sedan bär det av in bland radhuslängorna lagom till att Akons ”Snitch” börjar spela i lurarna. Jag kommer in i ”andra andningen” och det känns som om jag får ny energi. Varifrån vet jag inte, men skönt är det. Här brukar jag faktiskt möta en del trötta cyklister. Under bron ökar jag takten rejält för en sista rusch fram till rödljuset. jag springer som en galning sista sträckan. Korsar vägen vid Korskyrkan och joggar sista biten till raksträckan hem, sen nedvarvning resten av vägen. Lagom svettig och med mindre flås än veckan innan hoppar jag in i en varm dusch. När jag tvålar in mig påminner mina ömma lår mig om varför jag utsätter mig för detta 4-5 gånger i veckan.

Löpträning är en väldigt billig sport att utöva. Visst, det kostar en del att komma igång. Man måste ju ha bra skor, lämpliga löpkläder för olika väder (mestadels regn i Uppsala), reflexväst, etc. Men när du väl införskaffat din utrustning behöver du bara gå utanför dörren så öppnar sig en hel värld av gratisträning. (Vägarna betalar vi ju redan för genom skatten.)

Jag har även investerat i en Nike+ iPod-sändare som jag har i skon. Denna fantastiska manick mäter upp löpsträcka, hastighet, tidsåtgång, osv. och skickar automatiskt statistiken till en Internetsida varje gång jag synkroniserar min iPod. Snacka om motivator! Dessutom har jag laddat hem speciella ”virtuella träningscoacher” som jag lyssnar på under löpningen. Jag kan t.ex. höra Serena Williams mana mig att springa fortare och orka längre blandat med en lämplig musikmix medan jag springer. På detta sätt får jag fortlöpande statistik över mina framsteg och har en ”personlig coach” även de dagar min fästmö inte orkar eller hinner hänga med på löprundan. Förbannat bra faktiskt!

Målet denna första månad var att springa minst 100 km. Jag är inte riktigt där ännu, men snubblande nära. Irriterande nära faktiskt. Nästa månad höjer jag målet och tänker banne mig klara det också.

Det är i skrivande stund exakt 7 månader kvar till startskottet för Stockholm Marathon. Nedräkningen har startat och jag påminns dagligen om den på min startsida på datorn. Löpningen har blivit en livsstil. Ganska intressant med tanke på att jag hatade löpning tidigare, men vartefter jag blir snabbare, förbättrar min teknik och bygger upp min kondition inser jag att löpning sitter mer i hjärnan än i benen. Dessutom kommer jag att vara i stålmannenform lagom till Beach 2009.


Läs även andra bloggares åsikter om löpning, träning, maraton, Stockholm Marathon

Frihet, jämlikhet och brödraskap - Fast bara för vissa

Nyligen hölls presidentval i Vitryssland. Sittande presidenten Lukasjenko har sedan två år tillbaka, i strid med konstitutionen, skjutit upp valet eftersom han inte velat sätta sin diktatur på spel. Efter att ha hotat, eller i vissa fall rentav röjt potentiella hot i form av journalister och oppositionspolitiker ur vägen, beslöt han till slut att ändå hålla val. Ingen seriös bedömare tror dock att valet har hållits i enlighet med några som helst demokratiska principer. Media kontrolleras i det närmast totalitära Vitryssland helt av staten och således blev valrapporteringen snarast en ensidig propaganda för Lukasjenko.
I Zimbabwe förklarade Robert Mugabe nyligen, efter att ha förlorat presidentvalet att han inte godkände valet. Nyval hölls efter metodisk terror mot oppositionen. Trots detta vann Morgan Tsvangirai valet. Nu har Mugabe gått med på att lämna över en del av makten till, och därmed samregera med, Tsvangirai. Löftena har dock inte varit mycket värda, eftersom förhandlingarna har strandat. Dagen efter att det historiska avtalet undertecknades konstaterades nämligen att man endast kommit överens om hur många ministerposter vartdera partiet skulle få, inte hur de skulle fördelas.
I många öststater har man hävdat att demokrati och fria val råder, trots att det endast funnits ett enda parti, eller i vissa fall endast en kandidat att rösta på. Inte konstigt då att sittande regering fått över 90% av rösterna. Enligt västerländsk uppfattning kan det knappast klassas som demokrati bara för att alla (eller de flesta) medborgare har rösträtt.
En nyare variant av ovanstående modeller är den ryska, där man tillsätter en marionett i form av nye presidenten Dmitrij Medvedev. Det råder knappast några tvivel på att Vladimir Putin fortfarande styr i kulisserna. Även det ryska presidentvalet kan, enligt min mening, klassas som ett skenval och spel för gallerierna. Befolkningen på den ryska landsbygden fick endast propagandaliknande information om den önskade kandidaten. Sedan uppmanades (läs tvingades) de att rösta. Föga förvånande valdes Medvedev till ny rysk president. Därefter fattade han, högst antagligt på inrådan av sin mentor Putin, en rad beslut som förde Ryssland till randen av ett nytt Kalla Kriget. Vapenskramlet ekar åter längs Rysslands gränser och hotar forna ryska lydstater som baltländerna, Polen och Finland. Inte mindre oroväckande är återinförandet av den nygamla policyn att Ryssland kan ingripa militärt i geografiska områden med en rysk befolkning. Detta åskådliggjordes med all önskvärd tydlighet genom händelserna i Georgien och Sydosetsien.
Jag vill inte gå så långt som att påstå att vi i västvärlden har monopol på definitionen av ”demokrati” eller ”fria och demokratiska val”. Däremot vågar jag hävda att en grundförutsättning är någon form av folkrepresentation som speglar majoritetsviljan. Det är även önskvärt med en fri debatt och en opposition som får komma till tals. Jag är även stark anhängare av det parlamentariska systemet med en folkförsamling, eftersom direktdemokrati enligt antik grekisk modell dels förutsätter ett stort politiskt intresse hos befolkningen, dels blir väldigt omständigt i stater större än Vatikanen. Den idealiska lösningen är, återigen enligt min mening, en koalitionsregering sammansatt enligt röstantal. På detta sätt representerar regeringen den breda folkviljan.
Det har sagts att ett folk får den regering de förtjänar. Detta påstående är sant endast under förutsättning att folket de facto har en valmöjlighet. I stora delar av världen kan detta som bäst beskrivas som en utopi. Lösningen stavas upplysning och en outtröttlig kamp för mänskliga fri- och rättigheter. Både en och annan fana kommer att dränkas i oskyldigt blod på vägen. Sann makt kan inte ges, den måste tas. Det är dags att folket tar makten!
Jag förespråkar på inget sätt en världsomspännande blodig revolution eller någon annan marxistisk ideologi. Däremot vill jag uppmana till en intellektuell revolution som ett led i strävan efter en rättvisare och friare värld där alla ges en möjlighet att njuta frukterna av sin fulla potential.
Kanske är jag naiv, men jag tror att det är möjligt. Kanske inte imorgon, men i framtiden. Om vi alla drar åt samma håll.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, frihet, politik, val, revolution

Elitklasser - Ett eko från 1930-talets Tyskland

Sverige har tack vare bland andra Per-Albin Hansson ett av världens bästa skolsystem och tillhör de länder som har lägst procent icke läs- och skrivkunniga vuxna. Detta kan dock fort förändras om borgarna får sin vilja igenom.
Borgarregeringen ser nu över möjligheterna att införa såkallade elitklasser i våra skolor. Folkpartiets förslag med elitklasser i skolan är i sig inget nytt. Redan på 1930-talet hade man i Tyskland såkallade National Politiska Akademier (NaPolA) med det uttalade syftet att utbilda en ”elit” bestående av de mest framstående eleverna i Tyskland. Dessa indoktrinerades med nazistisk propaganda och programmerades till närmast viljelösa och känslokalla mönstermedborgare.
I Hitlers totalitära Tyskland var detta en ganska naturlig utveckling. Att liknande idéer fått stöd i dagens Sverige är däremot mycket oroväckande.
Meningen med grundskolan är att forma landets framtid och ge alla elever oavsett härkomst, föräldrarnas inkomst eller andra förutsättningar en god grund att stå på.
Jag vill starkt poängtera att jag på inget sätt motsätter mig själva grundidén att bygga på och utveckla olika individers speciella talanger och färdigheter. Däremot bör detta ske inom ramarna för det befintliga skolsystemet, vilket är beprövat och fungerar relativt tillfredställande. Den problematik som finns med outbildade ickekvalificerade lärare på kommunala skolor kommer knappast att minska om förslaget går igenom. Snarare kommer en ökad snedrekrytering av mer eller mindre goda pedagoger att ske, eftersom visionen om elitklasser bygger på att ge dessa utvalda elever bästa möjliga förutsättningar att utvecklas till en elit.
Jag är personligen mycket skeptisk till att speciellt många elever med exempelvis utomnordiska eller lågutbildade föräldrar kommer att platsa i Folkpartiets elitklasser. Dessa elever har redan idag svårare att klara av skolan eftersom stödet och hjälpen hemifrån ofta inte är speciellt stor. I kombination med eventuella betyg redan i grundskolan skapar man utmärkta förutsättningar för att varje elev redan där får en stämpel på hur intelligent eller duktig han eller hon är. Denna stämpel kommer dessvärre att följa dom genom livet. Inget utrymme för eller incitament till förändring behövs tydligen i Folkpartiets utopi. Fram för en ökad segregation verkar vara ledordet. En ökad segregation leder dessvärre oundvikligt till diskriminering, ökade klassklyftor och ett ökat utanförskap. Inte direkt min vision av ett drömsamhälle.
Eftersom borgerligheten gärna sätter en stämpel på individen redan på grundskolenivå kanske det är skäl att ytterligare inspireras av den tyska modell man verkar beundra. Varför inte låta mindre begåvade elever bära ett synligt tecken på detta för att undvika beblandning med eliten? Kanske en gul stjärna på bröstet till skoluniformerna (som man säkert snart återinför)? Elever med särskilda koncentrationssvårigheter kanske kan skickas till speciella sommarkolonier eller läger, lämpligen kallade koncentrationsläger? De duktigare eleverna i elitklasserna kan istället lämpligen på sin fritid delta i utvecklande gemensamma aktiviteter. Ett exempel är scoutgrupper som kan kallas Reinfeldt-Jugend.
Ovanstående exempel ser för de flesta lite väl drastiska ut. Dessvärre är de inte i förlängningen så långt ifrån den föreslagna nyordningen. Glöm inte att även i nazityskland började man i liten skala. Likheterna med nazitysklands Napolaskolor ekar som stöveltramp mot asfalt.
Det råder knappast några tvivel om var de redan knappa resurserna inom skolväsendet kommer att satsas om förslaget med elitklasser går igenom. Det är som borgarregeringens politik i övrigt, en omvänd Robin Hood-politik; Ta från de fattiga och ge till de rika!
Jag är av den bestämda åsikten att mer resurser istället bör satsas på att utveckla svagare elever, för att på så sätt istället försöka minska klyftorna och ge alla samma förutsättningar att lyckas i livet. Med det synsättet är förslaget med elitklasser, precis som alla system där människor är olika mycket värda, helt förkastligt.



Läs även andra bloggares åsikter om elitklasser, skolsystem, indoktrinering, segregation, politik

Mors lilla Olle och den ryska Björnen

Finns det ingen hejd på extremvänsterns genomslagskraft och list? Det pågår en sofistikerad socialistisk smygindoktrinering av våra borgerliga barn. Till min stora förskräckelse upptäckte jag att våra barn redan på dagis och lågstadiet indoktrineras med tvättäkta sovjetkommunistisk propaganda. Detta har pågått åtminstone sedan början av 1900-talet. Vänsterorienterade och Sovjetvänliga visor och sagor har redan länge format Sveriges framtid och gett våra barn socialistiska värderingar redan från starten.
Därför ser jag det som min medborgerliga plikt att påvisa detta och varna alla goda borgare, inte minst det borgerliga etablissemanget, för detta försök att undergräva borgerligheten.
Låt mig åskådliggöra med några exempel; Den klassiska barnvisan "Mors lilla Olle". Elsa Beskow gör inte ens ett försök att dölja sina sympatier. Vad säger Olle när han träffar björnen? "Se en kamrat, det var bra. Se goddag!" Detta uttalande från lilla Olle kan vid första anblicken verka relativt harmlöst. Men då glömmer man kontexten. Exakt vem är det Olle träffar i smyg ute i skogen? Jo, en björn, den klassiska symbolen för Ryssland (eller på den tiden Sovjetunionen). Att glatt utropa "kamrat" till en sovjetkommunist lämnar knappast samma gulliga helylleborgerliga intryck. Lilla Olle hade med fog platsat i arkiven som uppdagades vid IB-affären eller de nya listor FRA förmodligen sammanställer för närvarande.
I andra sånger manas Sveriges befolkning att hålla sig neutrala under kalla kriget och undvika vapenskrammel. Ett lysande exempel är en annan gammal klassisk barnvisa; "Björnen sover". Visan klargör på ett tydligt och pedagogiskt sätt för våra barn att (den ryska) björnen är inte farlig, bara man är varlig.
Listan på socialistiska barnvisor och sagor kan göras lång, men jag nöjer mig med ovanstående två exempel.
Indoktrineringen slutar dock inte vid barnvisorna. Nejdå, för att forma våra oskyldiga små borgarbarn använder de socialistiska förskole- och lågstadielärarna (med undantag av privatskolor som till all lycka fortfarande i stor omsträckning värnar om borgerlighetens intressen) ännu mer sofistikerade metoder. Barnen får lära sig att dela med sig av sina leksaker, man har knytkalas där alla får äta av varandras mat oavsett om barnet tagit med sig oxfilé eller hembakta havreflarn, alla behandlas lika utan hänsyn till föräldrarnas inkomst, etc. Man uppmuntrar även till att alla barn skall få vara med och leka.
Är det verkligen ett Sverige där alla har samma rättigheter oberoende av kön, härkomst eller inkomst vi vill ha? I annat fall uppmanar jag den samlade borgerligheten med Herr Statsminister i spetsen att skyndsamt granska våra klassiska barnvisor och sagor, och helt enkelt förbjuda eller redigera de som visar sig innehålla dessa vänstervridna ideal. Varför inte anordna massiva bokbål på dagis- och skolgårdarna där barnen kan grilla korv, lära sig marschera i takt och lyssna på brandtal från regeringspartierna istället? Insamlingen av olämplig litteratur kan med fördel skötas av eleverna i de av Folkpartiet föreslagna elitklasserna.

Jag vill starkt påpeka att ovanstående är skrivet med ironi och på inget sätt speglar mina egna värderingar, vilket återkommande läsare av min blogg nog redan gissat.


Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialism, ironi, barnvisor

Pysseltips för sommarlovslediga - Måsepåsen

Här kommer lite pysseltips för att sysselsätta er sommarlovslediga läsare. Jag vill starkt poängtera att pysslet utförs på egen risk och jag tar inget som helst ansvar för eventuella djur som kommer till skada.
Jag ger er - Hur man gör sin egen "måsepåse".

1. Tag ett valfritt örngott, gärna fint med mönster (Det blir finare då).

2. Lägg en större mängd fiskrens i örngottet.

3. Placera örngottet på en brygga eller direkt på klipporna, helst i solen så att det börjar lukta fort.

4. Invänta att en intet ont anande fiskmås dyker upp och börjar ta för sig av godsakerna.

5. Nu kommer den lite knepiga biten. Kasta dig över måsen och knyt hastigt ihop påsen. (Det kan löna sig att öva på detta moment innan du placerar ut örngottet, så att du är tillräckligt snabb.)

6. Klart! Du har nu en egen måsepåse. Mycket måsljud utlovas.

7. Glöm inte att släppa ut måsen när du pysslat klart (eller åtminstone att mata den dagligen).

Lycka till!

Hör gärna av er för att berätta hur era måsepåsar blev.

Plats i korgen! - ett desperat försök att tysta debatten

Statsminister Fredrik Reinfeldt säger i ett uttalande angående den nya FRA-lagen i tidningen Expressen att ”Alla tjänar på om debatten lägger sig”. Ett, enlig min mening, desperat och klumpigt försök att lägga munkavle på debatten.
Han hävdar vidare att ”alltihop är ett missförstånd”.
- Det handlar inte om att rikta sig mot enskilda personer, eller mot svenska medborgare, eller om den enorma informationsinhämtning som nu påstås. Hur ska vi kunna föra en samhällsdebatt med någon som påstår att det som står i lagstiftningen, det står inte där? säger han till Expressen.
Den massiva kritiken och det faktum att även hans eget partis ungdomsförbund nu vänder sig mot honom tar han lätt på och hävdar att han varit med om detta förr. Han påstår även att man piskar upp stämningen i onödan.
Inget kunde vara längre från sanningen. Bara det faktum att en folkvald regering fullständigt struntar i att beakta ett massivt motstånd hos sin egen väljarkår och istället försöker sopa debatten under mattan liknar snarare Mugabes regim i Zimbabwe. Jag ifrågasätter starkt motiven till lagen. Om det inte är att spana på sina egna medborgare, vilka skall man då spana på eftersom lagen gäller signalspaning mot trafik över Sveriges gränser? Jag är skeptisk till att till exempel Al Quaida väljer att skicka SMS eller e-post över svenska servrar om det inte är riktat till just svenskar. Skulle det av någon outgrundlig anledning vara så att terrornätverken ändå väljer just svenska kanaler för sin informationsspridning vågar jag lova att de idag är tillräckligt tekniskt bevandrade för att kryptera sin trafik. Det har gått ett tag sedan 70-talets Baader-Meinhof liga och Röda Arméfraktion. Dagens hot mots statsapparaten är betydligt mer sofistikerade, vilket bland annat attentaten i USA den 11-september visar med önskvärd tydlighet. USA har sedan länge haft omfattande spaning mot misstänkta terrornätverk. Ändå hände det.
Beträffande befogenheter att avlyssna eller spana på terrormisstänkta har både polis, militär och underrättelsetjänst i Sverige långtgående befogenheter även utan den nya lagen. Motiven bör således vara något som inte täcks in med nuvarande reglering. Jag har svårt att hitta några legitima motiv för ett sådant ingrepp i rättssäkerheten.
Min förhoppning är att regeringen Reinfeldts klavertramp inte hinner glömmas bort innan valet 2010 och att väljarna då tar sitt ansvar. Sedan är det upp till Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet att inte bara modifiera, utan helt avskaffa den lag som uppenbart strider mot både svensk grundlag och den frihet Sverige står för.
Vad gäller att tysta debatten kan jag bara konstatera att så länge det finns orättvisor hoppas jag att det finns människor med tillräckligt civilkurage för att bekämpa dom!




Läs även andra bloggares åsikter om FRA, politik, regering, Reinfeldt, munkavle

Borgerlig magi på hög nivå

Joe Labero har lyckats trolla bort Frihetsstatyn i New York. Vår statsminister Fredrik Reinfeldt vill inte vara sämre, så han trollar istället bort friheten.
FRA-förslaget, som i förra veckan röstades igenom av regeringen måste, med tanke på att de flesta yngre personer i Sverige till övervägande del kommunicerar elektroniskt via mobiltelefoner, SMS och e-post, anses utgöra ett allvarligt ingrepp i den personliga integriteten.
Det mest ironiska är att det verkliga motivet till lagen verkar vara att bevara de ca 700 jobb som Försvarets Radioanstalt erbjuder. Enligt uppgift nyanställer verket dessutom nu, så snart kanske regeringen hävdar att förslaget motverkar arbetslösheten i vårt land. Inget förvånar mig längre.
Lagförslaget hotar även yttrandefriheten och i förlängnigen även meddelarfriheten, vilka båda är grundlagsskyddade. Eller ska jag säga VAR grundlagsskyddade? Det blir en omvänd bevisbörda - Du är skyldig tills motsatsen bevisas.
Risken för åsiktsregistrering eller andra typer av missbruk är överhängande. Å andra sidan krävs det inte att någon smygläser mina SMS för att veta var jag står. Det räcker med att läsa min blogg för att veta att mitt hjärta sitter mer till vänster.
Samtliga borgerliga ungdomsförbunds ordföranden, med undantag av Centerpartiet, har tagit avstånd från sina partiers agerande. Om inte regeringen inser att de missbrukar förtroendet hos åtminstone sina unga väljare och därmed sin framtid har de nog missat hela idén med demokrati.
Det enda glädjande i beslutet är att fler människor nu måste inse att borgarna inte lyssnar på sina väljare, utan istället avlyssnar sina väljare. Om demokratin fungerar som den ska borde detta ge resultat senast vid nästa val.
Jag hoppas innerligt att detta är droppen som får bägaren att rinna över för fler än de ungdomar som Fredrik Reinfeldt försöker placera missnöjet hos när han hävdar att detta är en "generationsfråga" eller "ungdomsrevolt". Jag vill inte se upplopp i stil med 1968-års ungdomsrevolter i Paris, men jag förväntar mig att väljarna avkräver sina folkvalda deras ansvar. Jag hoppas även att ett flertal personer gör verklighet av förslagen från några av mina mer kreativa läsare och skriver ord som "bomb", "terrorism", "al Quaida" osv i sina mail och SMS för att jäklas lite med den "superdator" som tydligen skall skumma igenom all trafik.
För oss inom oppositionen är beslutet således snarast positivt. Åtminstone rent politiskt. En röst på alliansen i valet år 2010 är en röst mot den frihet Sverige traditionellt stått för.
Jag hoppas att Fredrik Reinfeldt, när valet väl kommer, lyckats med konststycket att trolla bort den borgerliga regeringen för gott.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, politik, borgare, ungdomsförbund, integritet, frihet

I Linnés fotspår - Lördagsäventyr i Lunsen

Ledig lördag och dessutom midsommardag. Vad kan man göra då?
Packa ner kaffe, matsäck och regnställ i en ryggsäck, på med gummistövlarna och ut i skogen på en 1,3 mils skogsvandring vid Lunsen. Tur att Kristin är lika galen som jag och uppskattar den sortens nöje.
En kort regnskur tvingade oss att tillfälligt dra på oss våra regnställ, men efter det var vädret perfekt.
Vackrare omgivning får man leta efter. Kring Morga Hage såg det ut som ett orört paradis. Jag förstår att vikingarna en gång valde att bosätta sig i Uppland och att trakten även fascinerade Carl von Linné.
Hela vandringen tog ca 3 timmar inklusive en 15 minuters fikapaus i en mysig glänta. Kaffe och finska lingonrutor kan varmt rekommenderas som färdkost.
Helt underbart skönt!

Rädda Joppe, död eller levande - FRA-förslaget

Idag, eller allra senast imorgon förväntas vår Riksdag rösta igenom ett lagförslag som i praktiken innebär att George Orwells bok "1984" och Karin Boyes "Callocain" plötsligt blir verklighet och kryper in i våra vardagsrum.
Det mest ironiska med förslaget är att det känns lite som den klassiska TV-serien från när jag var barn "Rädda Joppe, död eller levande". Staten vill helt enkelt, av någon outgrundlig sentimental orsak, bevara ett av sina gamla och anrika verk, Försvarets Radioanstalt. Skillnaden är att hotbilden har förändrats. Kalla kriget är över, jakten på internationella terrorister har fått ta över. Därför väljer staten att spionera på och övervaka sina egna medborgares e-post och mobiltrafik.
Man behöver inte vara något geni, eller ens speciellt historiskt bevandrad för att förstå att risken för missbruk är överhängande. Dessutom har historien visat att potentiella terrorister är betydligt smartare och ligger steget före staten.
Enligt min mening rimmar dessutom betoningen av det potentiella hotet illa med att man samtidigt mer eller mindre avskaffar (förlåt kraftigt decimerar) vårt försvar för att bättre motsvara den minskade hotbilden.
Att man lovar tillsätta en oberoende instans för att bevilja tillstånd för signalspaning är endast ett spel för gallerierna. Vad jag vill minnas fanns det en "oberoende" granskningsinstans för Säpos och underrättelsetjänstens verksamhet redan innan IB-affären...
Min förhoppning är att våra politiker vaknar, tar sitt ansvar och röstar nej till förslaget. Dock är chanserna till det mindre än att Sverige vinner fotbolls EM.
De personer som just nu protesterar utanför Rosenbad har mitt fulla stöd. Jag hoppas även att väljarna avkräver våra folkvalda (speciellt de som kommit in genom personval, som ju den borgerliga alliansen understöder), och inte stöder dom i nästa val. Här måste jag ge en eloge till LUF, som faktiskt i ett pressmeddelande öppet förklarat att de inte längre stöder sina riksdagsmän och -kvinnor om de röstar ja till förslaget.
När förslaget väl går igenom (vilket det dessvärre kommer att göra) gör det inte mig personligen speciellt mörkrädd. Jag har inget att dölja. Däremot är risken stor att någon stackars FRA-anställd tjänsteman rodnar rejält när han smygläser mina SMS.

Läs även andra bloggares åsikter om FRA, signalspaning, politik

Underbara Public Service

Ibland undrar jag varför jag betalar TV-avgift.
Zappade mellan kanalerna igårkväll och råkade fastna på någon typ av reseprogram på SVT.
Programmet gick i korthet ut på att två killar reste runt i forna Jugoslavien och kollade om det gick att få tag på Langos, som de uttalade Langosch.
Sinsemellan pratade de bruten svenska. Med ortsbefolkningen pratade den ene något jugoslaviskt språk (jag tror att det kan ha varit kroatiska) och den andra knagglig engelska med kraftig brytning.
Killarna körde runt i en gammal bil, filmade varann med handhållna videokameror och pratade om allt och inget. Av någon konstig anledning var programmet ändå tillräckligt fascinerande i all sin enfald för att jag inte skulle byta kanal.
Vi fick se killarna jaga rätt på någon äldre dam på gatan, fråga om hon visste var man kunde få tag på Langos och sedan försöka beställa det av någon oförstående tjej i en liten vagn eller butik. Oftast fick de någon lokal variant, som de inte gillade.
Vi fick även se en split-screen där man ser båda killarna med videokamera i ena handen smälla i sig flottigt friterat bröd medan de pratade oavbrutet om vilken Langos som är bäst. Det enda ställe där de fick tag på Langos (som för övrigt egentligen kommer från Ungern) var i en liten by Serbien. Denna Langos fick dock underkänt av våra langosexperter.
Vid ett tillfälle liknade programmet faktiskt ett reseprogram och vi fick veta att en liten kroatisk stad blivit belägrad av hela jugoslaviska armén och skjuten i småbitar, medan 4000 rebeller försökte hålla stånd. Sedan gick samtalet snabbt över på Langos igen...
Efter närmare en timme var min flickvän och jag småirriterade på killarna, uttråkade, rejält trötta och dessutom jävligt sugna på Langos. Vi drack upp en flaska rödvin och gick och lade oss. Dessvärre utan att ha fått Langos. På det viset var vi rätt lika killarna i programmet.
Jag är helt övertygad om att programmet, utöver min och miljoner andra hederliga svenskars TV-avgifter, har fått en massa bidrag från mer eller mindre skumma kulturfonder och organisationer. Sanningen att säga var det rätt charmigt, men jag lovar att släpper man loss mig och en kompis med varsin videokamera och en rejäl budget att köpa finska "karelska piroger med äggsmör" för kommer vi att göra ett minst lika bra program. Efterproduktion hade de tydligen inte fått bidrag för...
Public Service i all ära, men kom igen!!! Satsa på åtminstone lite kvalitet i programutbudet.

Om inte du heller vill missa detta fantastiska program om Langos finns det på; http://svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/player.jsp?a=1137194&d=20813

Läs även andra bloggares åsikter om Reseprogram, public service, TV-avgift, Langos

Politiska slogans

Vi lever i en värld där de flesta ungdomar blir allt mindre politiskt intresserade och aktiva. De politiska partierna har svårt att locka nya medlemmar och många "vaneröstar", dvs röstar som exempelvis deras föräldrar alltid gjort utan att egentligen veta vad partiet står för eller vill uppnå. Eller som förra valet, enligt min mening, visar tydligt. Många "proteströstar" för att man är missnöjda med det politiska läget och vill få till en förändring. Därför får t.o.m. vissa ganska skumma och ljusskygga oppositionspartier platser i kommunalfullmäktige. Jag tänker på partier som exempelvis Sverigedemokraterna...
Detta har flera orsaker. Kanske tror man att en enda röst inte kan påverka så mycket. Dessvärre glömmer vi att många små röster lätt får övertaget. Därför är det dags att vässa vapnen inför det stundande valet 2010. Mitt förslag är lika enkelt som det är genialt. Partierna bör satsa på bättre politiska slogans! Detta ger bevisad effekt inom annan typ av marknadsföring, så varför inte även inom politiken?
Det ska villigt erkännas att vissa partier gjort tappra försök, men dessvärre är deras slogans inte direkt slagkraftiga. Vi är trötta på klyschor som "Alla ska med" eller "Jag älskar att äga", även om den senare var rätt träffande. Därför borde partierna ta hjälp av professionella marknadsförare för att skapa (eller travestera på) bra slogans. Jag tänkte ge några exempel nedan för att hjälpa våra partier lite på traven. Det kan eventuellt hända att jag travesterat lite på (läs stulit) några befintliga slogans.
Vi börjar med Socialdemokraterna.
Här tycker jag att man bör späda på det faktum att partiet är överrepresenterat bland vaneröstare, låna lite från kända varumärken och satsa på slogans som "Ska det smaka som det gjorde förr finns det inga genvägar" (Önos), "Connecting People" (Nokia), "Quality never goes out of style" (Levi's) eller "Probably the best party in the world" (Carlsberg). Göran Persson kan även satsa på en personlig slogan; "Fet och dryg" (Nivea) och Mona Sahlin; "Du-Är-Så-Fin, Mona Sahlin" (Ibumetin) eller efter Toblerone-affären; "Kraftigt chokladig" (Riesen).
Vad gäller Miljöpartiet funkar slogans som "Miljöpartiet - Det tycker JAG är bra för framtiden..." (Grumme Tvättsåpa).
FI kan satsa på den närmast fenomenala "Lita på rosa" (Vanish). Inte minst med tanke på att de inte är helt röda, men ändå har liknande värderingar. Annars funkar även "Makes people talk" (Läkerol).
Moderaterna har enligt min mening inte lyckats så bra med att hålla vad de lovade i förra valet. Därför föreslår jag att de satsar på något i stil med "Because first impressions last" (Axe), "The (bad) feeling lasts longer" (Durex), "Varför betala mer?" (Tele2) eller "Because you're worth it" (L'Oreal). Sittande regering kan dessutom komplettera med "Inte lika lågt som Glocalnet" (Glocalnet) eller "Just do it" (Nike).
Sedan Ulrica Schenström avgick behöver hon nog ingen politisk slogan, men ifall hon vill göra comeback föreslår jag "Please drink responsibly" (Allmän alkoholreklam).
Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kan satsa på "En svensk kyckling behöver du aldrig banka gul och blå" (Svensk kyckling) eller med tanke på Sverigedemokraterna flyktingpolitik "Ger dig vingar" (Red Bull) eller "Håll sverige rent".
Inför valet 2010 föreslår jag "Skiftesbyte i Bregottfabriken". Jag hoppas nämligen på att en massa kossor flyttar på sig och att det blir en hel del råmande.
Nu är min förhoppning att de politiska partierna tar sitt ansvar, läser min blogg och tar till sig dessa råd. Exemplen ovan skall ses som just exempel. Självklart finns det utrymme för lite egen kreativitet också, men skulle idéerna sina finns det som ovan visats en hel del bra och träffande slogans att låna ifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, slogans, val, partier, varumärken

Sport på finska

Sport är ett samlingsbegrepp för olika aktiviteter med tävlingsmoment. Sport kan utövas individuellt eller i lag. Den sport som antingen är störst i antalet utövare eller drar mest publik brukar kallas nationalsport. Nästan varje större sport har ett eget förbund. I de flesta sporter tävlar damer och herrar i olika indelningsklasser.
Sport och tävlingar fanns redan i människornas äldre civilisationer, till exempel antas det ha pågått sportaktiviteter i Kina kring 4 000 före Kristus. Andra äldre civilisationer där man antar att sport utövats är det gamla Egypten och Grekland.
Under 1800-talet industrialiserades stora delar av världen, och förutsättningarna för sport förbättrades, bland annat genom järnväg och ångbåt. Då man snabbare kunde ta sig dit man ville banade det iväg för mer internationell tävlan. (Källa Wikipedia)

Människan har sedan urminnes tider velat mäta sig med varandra. Även uppe i den kalla Norden utvecklades tidigt olika sporter. I Sverige och Finland är i dagsläget en av de främsta nationalsporterna ishockey. Energin och kampviljan påminner bitvis om vikingarnas mjödberusade bärsärkagång när Sverige och Finland spelar landslagsmatch i hockey. Denna blogg kommer dock att fokusera på lite mindre publikintensiva sporter i Finland.

Under vikingatiden var en vanlig sport i Finland (och för den delen även övriga Norden) tvekamp eller holmgång. Det fanns vissa regionala avvikelser i själva utförandet. Själva idén var dock enkel; att så effektivt som möjligt ha ihjäl motståndaren. En av de vanligaste varianterna i Finland gick ut på att kombattanterna band ihop sina vänsterhänder vid handlederna, gick in i en ring i sanden (eller oftast snön) utrustade med varsin kniv. Den som överlevde och kunde gå ur ringen var vinnaren. En ganska enkel sport som ofta användes för att lösa eventuella konflikter. Självklart har även finnarna utvecklats en del sedan vikingatiden, och numera utövas sporten oftast mindre organiserat utanför krogen en lördagkväll.

Med tiden utvecklades mer raffinerade sportformer även i Finland. En av dessa är den i Östra Karelen årligen förekommande tävlingen som går ut på att sitta naken i Finlands största myrstack så länge som möjligt. Myrorna, myggen och den finska kylan brukar relativt fort ta knäcken även på den mest härdade finska mannen. Och då vill jag starkt poängtera att Finland inte har en enda mesig man som t.ex. Peter Siepen. Mark Levengood exporterade vi ju till Sverige för länge sen. Vinnaren i tävlingen får, förutom gränslös ära och berömmelse, sin egen vikt i öl.

En annan lite mer utbredd sport kallas akankanto och går helt enkelt ut på att bära sin fru eller sambo genom en hinderbana eller ett kärr. Eftersom vinnaren belönas med sin kvinnas vikt i öl är det oftast inte männen med de spädaste kvinnorna som ställer upp. Denna sport är relativt utbredd och brukar dra en ansenlig publik. Få av dessa är dock på plats för att ta sig en titt på de medverkande kvinnorna, som trots att Finland generellt kan stoltsera med de vackraste kvinnorna i världen, oftast ser ut som östtyska brotterskor.

En mycket vanlig sport på amatörnivå är bastubad, ofta förenad med bad i isvak, piskande med björkris och ölhävning alternativt tävling i att sätta i sig kopiösa mängder starksprit (oftast hembränt). Sporten dra sällan någon större publik, men ser man till antalet utövare kan den med fog betraktas som nationalsport. I vissa fall har även rapporterats att utövarna av sporten har slagit varandra på magen och vrålat "ONDARE!!!". Detta leder oss osökt vidare till nästa typiskt finska sport; huutaminen.

Sporten huutaminen går ut på att skrika. Närmare bestämt gäller det att ge ifrån sig det mest högljudda avgrundsvrålet. Detta uppmäts i sportens moderna form med hjälp av decibelmätare. Sporten utövas oftast på någon krog på en mindre ort. Vinnaren får, föga förvånande, sin egen vikt i öl. Just detta pris verkar vara genomgående i de flesta finska sporter, möjligen med undantag för Formel 1 som ju i huvudsak utövas på utländska banor.

En betydligt modernare sport som nått stor utbredning i Finland är mobiltelefonkastning. Sporten liknar delvis den svenska varianten stövelkastning, men är modernare och mer utvecklad. Reglerna är relativt enkla; Det gäller att kasta en fungerande mobiltelefon (oftast av märket Nokia) så långt som möjligt. Alla kasttekniker är tillåtna, men kast över axeln brukar fungera bäst. Sporten utmärker sig på så vis att vinnaren (i nationella mästerskap), förutom det obligatoriska sin egen vikt i öl, även vinner den senaste modellen av Nokias mobiltelefoner.
(Det förtjänar att nämnas att en icke namngiven ledande mobiltelefontillverkare brukar sponsra evenemanget.)
Det anordnas numera även världsmästerskap i mobilkastning. Dessa hålls i Savonlinna i Finland och man tävlar i herr- och damklass. Finländaren Mikko Lampi innehar sedan 2005 världsrekordet i grenen med imponerande 94,97 meter.

Finska sporter som sitta naken i myrstack, bastumästerskap, badande i isvak och akankanto påminner lite om grundtanken inom buddhismen; Allt är lidande. Kanske ligger det djupt rotat i den finska folksjälen att utstå plågor utan gnäll. Hursomhelst har aldrig mer "mesiga" sporter som fotboll (Vem vill spela fotboll i snö eller i ett kärr?) eller curling vunnit lika många hjärtan och skapat lika många odödliga finska hjältar som dessa sporter. Sport på finska är synonymt med smärta, blod, svett, sveda och påföljande bakfylla.

Finnarna är och förblir ett aningen konstigt, men väldigt charmigt folk.


Läs även andra bloggares åsikter om sport, idrott, mobilkastning, myrstack, öl

Rika barn leka bäst - Om biståndsfrågor

Det har ju nyligen varit jultider och man ska vara sådär sentimentalt givmild igen. Överallt står frälsningsarmén, Rädda Barnen, Röda Korset och andra hjäporganisationer och tävlar om ditt bidrag. Jag gav 20 kronor till Röda Korsets biståndsarbete häromveckan. Enligt tjejen på stan skulle det räcka till mat för en hel familj i en vecka. Livsmedel måste vara sjukt mycket billigare i Afrika än här. Jag får inte ens en "lilla menyn" på McDonald's för 20 kronor...
Problemet är bara att av mina 20 kronor är det kanske (med lite tur och ännu mindre korruption) 5 kronor som kommer fram till de behövande. Resten går åt till löner för högt uppsatta chefer i hjälporganisationerna, korrupta regeringar, skumma transportföretag, korrupta tulltjänstemän, regeringssoldater eller rebeller i det aktuella området och så vidare.
DN:s ledarskribent Niklas Ekdal skrev den 25 augusti 2007 följande angående svenskt bistånd; Istället för ett mekaniskt skvättande av pengar behövs en osentimental fokusering där hjälpbehovet är störst, där vi kan göra skillnad eller där svenska intressen är inblandade. Om Sverige ska bidra - ekonomiskt och militärt - med humanitära insatser måste vi också ha diplomatisk representation. Kort sagt anser Ekdal att svenskt bistånd skall vara en investering med syfte att gynna svenska ekonomiska intressen. Glöm allt vad solidaritet heter! Fram för fri marknadsekonomi i tredje världen! Hoppas Ekdal inte plågas alltför mycket över världens orättvisor när han sätter sig vid julbordet med sin familj och hugger in på överflödet av mat. Personligen höll jag på att sätta kaffet i halsen när jag läste hans åsikter...
Enligt SIDA är det övergripande målet för svenskt bistånd att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Genom att minska orättvisor och fattigdom i hela världen skapas bättre förutsättningar för utveckling, fred och säkerhet för alla folk och nationer. I en allt mer globaliserad värld är vi alla beroende av och påverkas av varandra.
SIDA arbetar på uppdrag av Sveriges Riksdag och Regering för att minska fattigdomen i världen. År 2006 stod organisationen för ca 54% av Sveriges bistånd.
Som kuriosa kan nämnas att SIDA även lyckats med några rätt pinsamma missar gällande bistånd till fattiga länder i Afrika. För att hjälparbetarna skulle bli igenkända av ortsbefolkningen i ett nordafrikanskt land tryckte man upp T-shirts med texten "SIDA" i feta bokstäver över bröstet. Dessvärre tänkte de mindre språkbegåvade svenskarna inte på att det aktuella landet är en föredetta fransk koloni och att "SIDA" är den franska förkortningen för "AIDS". Ortsbefolkningen, som behärskade franska betydligt bättre, höll sig således på behörigt avstånd.
Ett lika stort fiasko blev en vaccinationskampanj i ett annat afrikanskt land. Svenskarna visste att den fattiga befolkningen inte var läs och skrivkunniga, så man satsade på stora affischer med bilder istället för text; Först en bild på ett sjukt barn med koppvirus, sedan en bild på barnet som får en spruta och slutligen en bild på ett skrattande friskt barn. Detta till trots ville ingen vaccinera sina barn utan var istället livrädda för de svenska hjälparbetarna som försökte övertyga dom att göra det. Efter ett tag insåg någon lite mer kulturellt bevandrad hjälparbetare varför. Ortsbefolkningen kunde mycket riktigt inte läsa, men de var arabisktalande och visste däremot att man skriver från höger till vänster. De såg alltså ett friskt barn få en spruta och bli dödligt sjukt. Inte konstigt att de vägrade vaccinera sina barn.
Bortser man från smärre missöden som dessa gör SIDA ett bra arbete.
De centrala frågorna är dock; Bistånd - Till vilket pris? Vad är välstånd och lycka?
Ett av de stora problemen gällande bistånd är att västvärlden och I-länderna alltid anser att DERAS syn på välstånd är det allmänrådande. Behöver verkligen urinvånarna i Amazonas Playstation? Självklart! Om någon visar dom ett och förklarar att det gör dom lyckligare.
Folkslagen i de fattigare delarna av världen har existerat längre än de flesta I-länder. Innan vi kom dit och påtvingade dom vår syn på välstånd och lycka levde de en ganska lycklig tillvaro. De var självförsörjande och saknade utlandsskulder. Västvärldens jakt på ekonomiska tillgångar som olja och andra naturresurser är orsaken till deras fattigdom. Det är vi som säljer vår "lycka" till dom och kräver överpris för den utan att betala skäliga löner.
Mänskligheten är som en korsning mellan gräshoppor och kackerlackor. Den tar död på allt och överlever vad som helst. Faktum är att jorden inom loppet av några generationer kommer att vara överbefolkad till följd av att vi ständigt hittar nya botemedel mot sjukdomar som tidigare reglerade befolkningsmängden och strävar efter nya sätt att leva längre och därigenom konsumera mera. Allting handlar om ekonomi. Ju längre vi lever desto mer konsumerar vi och desto rikare blir de redan rika länderna som producerar "lycka".
Jag är och förblir en idealist, som tror på att det goda ännu inte är helt besegrat. Därför försöker jag bidra åtminstone lite grann. Jag väljer ekologiskt odlad mat och om möjligt även Fairtrade-produkter. Det kanske kostar några kronor extra, men på så vis kan iallafall några jordbrukare i U-länderna få skäligt betalt för sitt arbete. Ju fler som är villiga att kräva skäligare produktionsvillkor för varorna de köper desto större chans att något faktiskt händer. Korrupta regeringar och kriminella mellanhänder kommer alltid att existera men tillsammans kan vi försvåra för dom, göra deras verksamhet mindre lönsam och gynna de som verkligen gör arbetet.
Bistånd är inte att skicka ner en massa pengar till Afrika. Verkligt bistånd är att se till att de som arbetar har skäligt betalt och skäliga arbetsförhållanden. Målet med bistånd bör vara att utrota fattigdomen i världen och jämna ut klasskillnader, utan hänsyn till nationella gränser, etnisk härkomst eller kulturella skillnader. Bistånd börjar med DIG vid kaffe-, choklad- eller bananhyllan i affären eller på fiket i stan. Genom att välja Fairtrade-produkter motverkar du den moderna slavhandeln, barnarbete och sociala orättvisor och stöder en hållbar utveckling i tredje världen och skäliga löner för arbetarna där. Solidaritet måste bli mer än ett bortglömt modeord från Per-Albin Hanssons tid.


Läs även andra bloggares åsikter om bistånd, SIDA, Fairtrade, korruption, fattigdom