Det var en gång en liten bäver, som hette Mats och bodde i en stor damm i den stora skogen bortom bergen. En dag när han skulle gå och hälsa på sin goda vän råttan Sture, som bodde i en rutten stubbe, hände något spännande.
Mats strosade genom en skogsdunge i allsköns ro när plötsligt någon svingade sig ner från ett träd och stal hans fina röda toppluva som hans mormor Elsa Bäver hade stickat till honom julen innan. Mats blev mycket upprörd och yttrade en hel del uttryck, som inte lämpar sig i text, i synnerhet inte i en gemytlig saga som den här. Nåväl, efter att chocken släppt bestämde sig Mats för att ställa den förtretlige förövaren till svars för sina handlingar. Han påbörjade därför efterforskningar för att fastställa dennes identitet, en uppgift som sedermera skulle visa sig honom övermäktig.
Evert Ekorre hade nämligen begåvats med den för mösstjuvar värdefulla egenskapen att han var såväl snabb som listig. Eftersom han dessutom var en hejare på att svinga sig mellan trädkronorna var det ytterst sällan någon som såg honom länge nog för en säker identifikation. Så var dessvärre fallet även denna gång. Lägg därtill att Evert hade en stor släkt och alla hade vassa framtänder, så förstår du snart att efterforskningar ofta stötte på hinder i form av hot och trakasserier. Detta faktum att släkten var odontologiskt välutvecklad hade kommit väl till pass även under Everts uppväxt. Han hade aldrig behövt ta med sig egen mat till skolan eftersom han helt sonika stal mat från de andra små barnen.
Mats insåg snart hopplösheten i situationen och bestämde sig för att inte låta sig nedslås av en förhållandevis lindrig motgång. Han fortsatte därför sin promenad mot Stures stubbe.Väl framme berättade han för råttan Sture om den fräcke mösstjuven. Till Mats förvåning sade sig Sture ana vem som låg bakom detta fräcka tilltag, nämligen Evert Ekorre. De beslöt sig således att uppsöka denne i syfte att återskaffa vad Mats tillhörde.
Vad som därefter utspelade sig vid Everts ekorrbo råder stor osäkerhet om, men klart är att Mats Bäver alltjämt syns till iklädd sin röda toppluva och Evert Ekorre döljer sin svans var gång han syns till. Han ler heller aldrig så att framtänderna syns. Det sägs också att råttan Sture har en trofé i form av en ekorrsvans hängande över sin öppna spis, men huruvida det ligger någon sanning i detta lämnar vi osagt.
Så sänker sig den blodröda solen över bäverdammen och den stora skogen och ramar in denna lilla historia. Bär med dig att brott aldrig lönar sig i längden och sanna vänner biter din fiende i svansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar