Bloggande, graviditet och annat kul...

Jag har alltid tyckt att bloggar är skittöntigt. Jag menar; vem vill skriva dagbok och publicera sina innersta tankar så att alla kan läsa dom? Extremt nördigt och fruktansvärt töntigt! Nu är jag en av dom…

Var och handlade mammakläder med flickvännen häromdagen. Lyckades till och med få henne att posera inne på HM så jag fick ta några bilder på magen. Normalt sett flyr hon direkt hon ser en kamera och hade nog lyckats undkomma även den envisaste paparazzifotograf.

Graviditet är nog den enda perioden när en tjej stolt visar upp sin mage, glatt konstaterar att den är jättestor och struntar i om kläderna får magen att se större ut. Underbart! Lägg till det att fotbollsmatcher i magen så att det både syns och känns hör till de dagliga rutinerna, samt att ultraljud är det coolaste jag varit med om i hela mitt snart 30 åriga liv, så har du ett vinnande koncept.

Graviditet rockar!!!

Satelliter kommunicerar inte

Nattbussen hem. Gatlyktornas kalla sken blinkar förbi. Oseende ögon stirrar på mig och verkar säga "Jag ger väl fan i dig". Damen i bänkraden bredvid mig skulle antagligen aldrig erkänna att hon tänker det, men hennes ögon skriker det.
En främling i en värld som stinker av ingrodd tobaksrök. Reklamskyltarna susar förbi och avlöser varandra. De vill få mig att köpa Nokias nya GSM-telefon. Vem behöver telefoner i en värld där ingen kommunicerar? På nattbussen pratar ingen. Främlingar kommunicerar inte. De stirrar oseende ut i oändligheten. På nattbussen är alla främlingar. Ensamma som satelliter, vilse i livet.
Världen är en kall plats för en främling på nattbussen. Det regnar där ute.
Mormor dog på en vintermorgon. Hon såg på fåglarna. Jag tror hon var lycklig. Jag tyckte mycket om min mormor. Hon skämde alltid bort min syster och mig. Vi brukade läsa serier tillsammans. Jag kan ännu känna smaken på mormors plättar. Det var de godaste plättar jag någonsin ätit. Hon var snäll, min mormor.
Om man hade något viktigt att säga till min mormor skulle man göra det i telefon. Annars hörde hon inte. Hon använde hörapparat. Mormor stickade alltid. Ifall det kom något opassande i TV, som till exempel att ett par kysstes, klirrade mormors stickor snabbare. Hennes grannfru stickade också. Jag tror att de stickade ikapp. Mormor stickade grå sockor. Alltid grå sockor. Jag älskade mina grå sockor. Mormor är död nu. Hennes hjärta stannade. Också tiden stannade.
Jag har hängt min teddybjörn. Jag vet inte varför. Kanske för att han log. Det var nog därför, tror jag. Nej, förresten, han log inte. Han hånskrattade åt mig. Jag förstår varför. Jag är en patetisk liten varelse.
En dag kommer jag kanske att skriva mina memoarer. Jag föddes gråtande, levde lycklig. Åtminstone ibland. Sedan dog jag. Jag ångrar ingenting. Lärde mig knappast något alls.
Gud skapade världen, befolkade den. Insåg för sent sitt misstag. Det är svårt att skrika i en hermetiskt tillsluten burk, så ingen opponerar sig. Den närmar sig långsamt och hasande, men oundvikligt. Tiden som inte finns. Jag kastar upp mitt tomma ölstop i luften, låter det falla till golvet, sparkar det i väggen. Helvete, stopjäveln är av plast och går inte sönder. Inte ens det klarar jag av. Jag hoppar jämfota på det ett par gånger. Det blir i varje fall lite deformerat. Får mig att tänka på mig själv. Jag går in på WC och spyr.
"Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer, lyckan går. Den Gud älskar lyckan får." Jag undrar om Gud ens ser mig.
Snart är den här. Tiden som inte finns, framtiden. Världen kommer att explodera. Jag bryr mig inte. Kanske imorgon?
Ångesten stack sig in på en kopp kaffe idag. Jag tog emot den med öppna armar och ansiktet begravt i händerna. Jag hatar att gråta. Vad är det för vits med att säga sin åsikt då ingen ändå lyssnar på en? En natt ska jag bränna ner alla reklamskyltar för mobiltelefoner. Vem behöver telefoner i en värld där ingen kommunicerar?
Antagligen skulle ingen märka att skyltarna är borta. De är för upptagna med att stänga in sig i sina egna små världar. Vem bryr sig om andra då man kan bry sig om sig själv? Jag ger väl fan i dig!
"NOKIA - connecting people." Brinn din jävel, brinn!
Ursäkta mig ett ögonblick. Jag ska bara dränka mig i min kaffekopp, men det märker du väl knappast. Det har börjat regna igen.

Sagan om Mats Bäver och hur denne vägrade låta sig hunsas

Det var en gång en liten bäver, som hette Mats och bodde i en stor damm i den stora skogen bortom bergen. En dag när han skulle gå och hälsa på sin goda vän råttan Sture, som bodde i en rutten stubbe, hände något spännande.

Mats strosade genom en skogsdunge i allsköns ro när plötsligt någon svingade sig ner från ett träd och stal hans fina röda toppluva som hans mormor Elsa Bäver hade stickat till honom julen innan. Mats blev mycket upprörd och yttrade en hel del uttryck, som inte lämpar sig i text, i synnerhet inte i en gemytlig saga som den här. Nåväl, efter att chocken släppt bestämde sig Mats för att ställa den förtretlige förövaren till svars för sina handlingar. Han påbörjade därför efterforskningar för att fastställa dennes identitet, en uppgift som sedermera skulle visa sig honom övermäktig.

Evert Ekorre hade nämligen begåvats med den för mösstjuvar värdefulla egenskapen att han var såväl snabb som listig. Eftersom han dessutom var en hejare på att svinga sig mellan trädkronorna var det ytterst sällan någon som såg honom länge nog för en säker identifikation. Så var dessvärre fallet även denna gång. Lägg därtill att Evert hade en stor släkt och alla hade vassa framtänder, så förstår du snart att efterforskningar ofta stötte på hinder i form av hot och trakasserier. Detta faktum att släkten var odontologiskt välutvecklad hade kommit väl till pass även under Everts uppväxt. Han hade aldrig behövt ta med sig egen mat till skolan eftersom han helt sonika stal mat från de andra små barnen.

Mats insåg snart hopplösheten i situationen och bestämde sig för att inte låta sig nedslås av en förhållandevis lindrig motgång. Han fortsatte därför sin promenad mot Stures stubbe.Väl framme berättade han för råttan Sture om den fräcke mösstjuven. Till Mats förvåning sade sig Sture ana vem som låg bakom detta fräcka tilltag, nämligen Evert Ekorre. De beslöt sig således att uppsöka denne i syfte att återskaffa vad Mats tillhörde.

Vad som därefter utspelade sig vid Everts ekorrbo råder stor osäkerhet om, men klart är att Mats Bäver alltjämt syns till iklädd sin röda toppluva och Evert Ekorre döljer sin svans var gång han syns till. Han ler heller aldrig så att framtänderna syns. Det sägs också att råttan Sture har en trofé i form av en ekorrsvans hängande över sin öppna spis, men huruvida det ligger någon sanning i detta lämnar vi osagt.

Så sänker sig den blodröda solen över bäverdammen och den stora skogen och ramar in denna lilla historia. Bär med dig att brott aldrig lönar sig i längden och sanna vänner biter din fiende i svansen.