Rika barn leka bäst - Om biståndsfrågor

Det har ju nyligen varit jultider och man ska vara sådär sentimentalt givmild igen. Överallt står frälsningsarmén, Rädda Barnen, Röda Korset och andra hjäporganisationer och tävlar om ditt bidrag. Jag gav 20 kronor till Röda Korsets biståndsarbete häromveckan. Enligt tjejen på stan skulle det räcka till mat för en hel familj i en vecka. Livsmedel måste vara sjukt mycket billigare i Afrika än här. Jag får inte ens en "lilla menyn" på McDonald's för 20 kronor...
Problemet är bara att av mina 20 kronor är det kanske (med lite tur och ännu mindre korruption) 5 kronor som kommer fram till de behövande. Resten går åt till löner för högt uppsatta chefer i hjälporganisationerna, korrupta regeringar, skumma transportföretag, korrupta tulltjänstemän, regeringssoldater eller rebeller i det aktuella området och så vidare.
DN:s ledarskribent Niklas Ekdal skrev den 25 augusti 2007 följande angående svenskt bistånd; Istället för ett mekaniskt skvättande av pengar behövs en osentimental fokusering där hjälpbehovet är störst, där vi kan göra skillnad eller där svenska intressen är inblandade. Om Sverige ska bidra - ekonomiskt och militärt - med humanitära insatser måste vi också ha diplomatisk representation. Kort sagt anser Ekdal att svenskt bistånd skall vara en investering med syfte att gynna svenska ekonomiska intressen. Glöm allt vad solidaritet heter! Fram för fri marknadsekonomi i tredje världen! Hoppas Ekdal inte plågas alltför mycket över världens orättvisor när han sätter sig vid julbordet med sin familj och hugger in på överflödet av mat. Personligen höll jag på att sätta kaffet i halsen när jag läste hans åsikter...
Enligt SIDA är det övergripande målet för svenskt bistånd att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Genom att minska orättvisor och fattigdom i hela världen skapas bättre förutsättningar för utveckling, fred och säkerhet för alla folk och nationer. I en allt mer globaliserad värld är vi alla beroende av och påverkas av varandra.
SIDA arbetar på uppdrag av Sveriges Riksdag och Regering för att minska fattigdomen i världen. År 2006 stod organisationen för ca 54% av Sveriges bistånd.
Som kuriosa kan nämnas att SIDA även lyckats med några rätt pinsamma missar gällande bistånd till fattiga länder i Afrika. För att hjälparbetarna skulle bli igenkända av ortsbefolkningen i ett nordafrikanskt land tryckte man upp T-shirts med texten "SIDA" i feta bokstäver över bröstet. Dessvärre tänkte de mindre språkbegåvade svenskarna inte på att det aktuella landet är en föredetta fransk koloni och att "SIDA" är den franska förkortningen för "AIDS". Ortsbefolkningen, som behärskade franska betydligt bättre, höll sig således på behörigt avstånd.
Ett lika stort fiasko blev en vaccinationskampanj i ett annat afrikanskt land. Svenskarna visste att den fattiga befolkningen inte var läs och skrivkunniga, så man satsade på stora affischer med bilder istället för text; Först en bild på ett sjukt barn med koppvirus, sedan en bild på barnet som får en spruta och slutligen en bild på ett skrattande friskt barn. Detta till trots ville ingen vaccinera sina barn utan var istället livrädda för de svenska hjälparbetarna som försökte övertyga dom att göra det. Efter ett tag insåg någon lite mer kulturellt bevandrad hjälparbetare varför. Ortsbefolkningen kunde mycket riktigt inte läsa, men de var arabisktalande och visste däremot att man skriver från höger till vänster. De såg alltså ett friskt barn få en spruta och bli dödligt sjukt. Inte konstigt att de vägrade vaccinera sina barn.
Bortser man från smärre missöden som dessa gör SIDA ett bra arbete.
De centrala frågorna är dock; Bistånd - Till vilket pris? Vad är välstånd och lycka?
Ett av de stora problemen gällande bistånd är att västvärlden och I-länderna alltid anser att DERAS syn på välstånd är det allmänrådande. Behöver verkligen urinvånarna i Amazonas Playstation? Självklart! Om någon visar dom ett och förklarar att det gör dom lyckligare.
Folkslagen i de fattigare delarna av världen har existerat längre än de flesta I-länder. Innan vi kom dit och påtvingade dom vår syn på välstånd och lycka levde de en ganska lycklig tillvaro. De var självförsörjande och saknade utlandsskulder. Västvärldens jakt på ekonomiska tillgångar som olja och andra naturresurser är orsaken till deras fattigdom. Det är vi som säljer vår "lycka" till dom och kräver överpris för den utan att betala skäliga löner.
Mänskligheten är som en korsning mellan gräshoppor och kackerlackor. Den tar död på allt och överlever vad som helst. Faktum är att jorden inom loppet av några generationer kommer att vara överbefolkad till följd av att vi ständigt hittar nya botemedel mot sjukdomar som tidigare reglerade befolkningsmängden och strävar efter nya sätt att leva längre och därigenom konsumera mera. Allting handlar om ekonomi. Ju längre vi lever desto mer konsumerar vi och desto rikare blir de redan rika länderna som producerar "lycka".
Jag är och förblir en idealist, som tror på att det goda ännu inte är helt besegrat. Därför försöker jag bidra åtminstone lite grann. Jag väljer ekologiskt odlad mat och om möjligt även Fairtrade-produkter. Det kanske kostar några kronor extra, men på så vis kan iallafall några jordbrukare i U-länderna få skäligt betalt för sitt arbete. Ju fler som är villiga att kräva skäligare produktionsvillkor för varorna de köper desto större chans att något faktiskt händer. Korrupta regeringar och kriminella mellanhänder kommer alltid att existera men tillsammans kan vi försvåra för dom, göra deras verksamhet mindre lönsam och gynna de som verkligen gör arbetet.
Bistånd är inte att skicka ner en massa pengar till Afrika. Verkligt bistånd är att se till att de som arbetar har skäligt betalt och skäliga arbetsförhållanden. Målet med bistånd bör vara att utrota fattigdomen i världen och jämna ut klasskillnader, utan hänsyn till nationella gränser, etnisk härkomst eller kulturella skillnader. Bistånd börjar med DIG vid kaffe-, choklad- eller bananhyllan i affären eller på fiket i stan. Genom att välja Fairtrade-produkter motverkar du den moderna slavhandeln, barnarbete och sociala orättvisor och stöder en hållbar utveckling i tredje världen och skäliga löner för arbetarna där. Solidaritet måste bli mer än ett bortglömt modeord från Per-Albin Hanssons tid.


Läs även andra bloggares åsikter om bistånd, SIDA, Fairtrade, korruption, fattigdom

Nördarna slår tillbaka

Wikipedia definierar en "nörd" enligt följande;

Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotypisk, oftast lätt negativ benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde. Nördar intresserar sig ofta för teknik eller naturvetenskap (ex datornörd, biologinörd eller schacknörd) men ordet är flexibelt och exempelvis kan man ersätta audiofil med ljudnörd eller kalla den som gillar Counter-Strike för cs-nörd.

Den yttersta stereotypen av en nörd är en mager tonårskille med finnar och glasögon, som är extremt intresserad och kunnig när det gäller teknik - i synnerhet datorer - samt fysik, kemi eller astronomi. En numera ganska vanlig stereotyp är även den så kallade populärkulturnörden, det vill säga en person med mycket starkt intresse för en särskild genre inom t.ex. TV-drama eller populärmusik.

I allmänhet förespråkar stereotypen att nördar är fula, klär sig töntigt och inte kan föra sig socialt.

När jag gick i skolan var jag en nörd. Oavsett hur man väljer att definiera ordet. Jag fick mina första märkesjeans först när jag gick i 6:an. Inte nog med det. Jag fick betala mellanskillnaden mellan dom och ett par billiga jeans själv med sparade veckopengar. På lågstadiet var jag skolmästare i shack, bäst i klassen i de flesta ämnen utom gympa och följaktligen lärarnas favorit.
Någon egentlig frisyr hade jag inte innan högstadiet. Lite lagom rufs på mitt halvlånga självlockiga hår fick räcka. I högstadiet skolkade jag ofta från gympalektionerna och läste böcker istället. Jag blev kallad plugghäst när jag började ordna mina lektionsanteckningar i kronologisk ordning i en gemensam mapp med inläggsflikar för varje ämne, självklart i bokstavsordning. Behöver jag nämna att jag inte direkt var någon tjejmagnet?
Min lillasyster och jag fick en dator, en Commodore 64 med kassettdeck. Förutom att det gick att spela coola spel som Super Mario, Boulderdash och Gianna Sisters fick jag upp ögonen för programmering. Jag har avverkat ett ansenligt antal timmar med att programmera enkla spel baserade på slumptalsgenerator i BASIC. De hade nog inte blivit några storsäljare direkt, men jag lärde mig en massa. Dessutom var det extremt kul. Man kan även notera att den första månlandningen skedde med hjälp av två stycken Commodore 64, så det var inga dåliga grejer...
Som 12-åring började jag spela gitarr och fick upp ögonen (eller öronen) för musiken. Det mesta andra lades på is för denna nya passion. Under högstadie- och gymnasietiden gick det mesta av min fritid åt till att repa med diverse olika band eller hänga med andra "musiker". Till en början var det indiepop som gällde. Vi hade mörkblå stuprörsjeans, tighta orangea pikétröjor och framåtkammmad frisyr med för mycket vax och kände oss superhippa. De förväntade tjejerna uteblev dock, efftersom de av någon outgrundlig anledning verkade föredra fotbollskillarna.
Detta förbyttes dock snart i seattlegrungens glansdagar och alla ville se ut som Kurt Cobain. Det var trasiga jeans, urtvättade T-shirts och stickade koftor som gällde. Håret fick växa ut igen och skulle vara långt, otvättat och rufsigt okammat. Vi såg inte direkt ut som några svärmorsdrömmar. Till råga på allt var mitt dåvarande gäng alla duktiga i skolan, men gillade inte gympa. Speciellt inte bollsporter. Medan fotbollskillarna tränade eller träffade tjejer repade vi i någon källarlokal. Plugghästnördarna hade blivit musiknördar.
När Eric Harris och Dylan Klebold i april 1999 gick in på Columbine High School i Colorado och sköt ihjäl ett antal elever som var duktiga på idrott var det dessvärre nog många nördar som jublade i tysthet. Båda två var typiska nördar som inte direkt var superpopulära bland tjejerna eller duktiga i idrott. Nu hade de fått nog av öknamn i korridorerna. Äntligen slog nördarna tillbaka!
Jag vågar dock hävda att även vi vanliga, lite mer psykiskt stabila nördar, har slagit tillbaka med råge. När man idag träffar fotbollskillarna och de coola tjejerna alla ville ha på högstadiet jobbar de flesta i någon snabbköpskassa, som diskplockare på krogen alternativt dörrvakter eller liknande okvalificerade jobb. De som lyckats landa både universitetsstudier, statusjobb och familjeliv är till största delen vi nördar. De som var coola på högstadiet ränner fortfarande på krogen varje helg och vaknar följande morgon med bakfylla, ett panikragg och rejäl ångest. I 30-årsåldern är sådant inte lika coolt längre.
Jag själv, och för den delen de flesta av mina vänner, är dock och förblir nördar i klassisk bemärkelse. Många av mina vänner studerar till eller jobbar som datatekniker. Jag organiserar fortfarande mina CD-skivor enligt genre och artist, läser en massa böcker (främst facklitteratur), jobbar med Excel dagligen, älskar att organisera mina papper i mappar med inläggsflikar, använder komplicerade ord i mitt vardagsspråk, diskuterar politik över frukostbordet med min flickvän, dricker chilenska rödviner och spelar gitarr på lördagkvällarna, har Facebook, skriver blogg, etc. Den stora skillnaden är att jag idag inte betraktas som konstig eller töntig. Istället har jag min nördfaktor att tacka för en juristutbildning, ett chefsjobb och en rätt bra månadslön.
Jag är en stolt nörd! Jämfört med en snabbköpskassa och att släpa hem nödragg från krogen varje helg känns det inte alls illa att vara en "nörd". Dessutom trivs jag med mig själv och mina vänner. Som ett extra plus kan jag dessutom prata om annat än fotboll med dom.

Läs även andra bloggares åsikter om nörd, tönt, musiker, skola

Fair play? - Ett genusperspektiv på sporten i media

År 1995 utsåg FN Sverige till det mest jämställda landet i världen. Tyvärr ledde denna utnämning till kolossala missförstånd och sågs snarast som en ursäkt för männen att fortsätta precis som innan. De var ju redan så jämställda.
Det man lätt glömmer i sammanhanget är att utnämningen avsåg att kvinnorna i Sverige, åtminstone yrkesmässigt, kommit längst i sin strävan efter jämlikhet. Denna kamp har, i vart fall till en början, snarare motarbetats av i stort sett alla riksdagspartier, för att inte tala om styrelseledamöterna i de flesta större företag. Vad beträffar männen i Sverige är DE således inte mycket mer jämlika än männen i till exempel Iran. Detta tydliggörs inte minst om man tittar på sporten i media.
I dag har de olika arenorna för mäns och kvinnors idrottsutövande visserligen alltmer suddats ut. Många tjejer spelar fotboll och innebandy, två sporter som traditionellt har ansetts som typiskt manliga. Detta till trots rapporterar media huvudsakligen, och här vågar jag generalisera grovt, om herrfotboll. Slå upp vilken dagstidning som helst så lovar jag att sportsektionen till 75% handlar om 22 svettiga män som jagar en boll. Antagligen finns också de obligatoriska, synnerligen intetsägande, kommentarerna från spelare i stil med; "Aaaaaah men, vad ska jag säga... Bollen är rund. De spelade kasst, vi spelade bra."
Vad beträffar TV är situationen inte mycket bättre. Förutsatt att det inte är några större internationella idrottsevenemang som OS eller VM i i exempelvis friidrott så finns det tydligen bara två sporter värda att rapportera om; fotboll och ishockey. Ojdå, glömde visst tillägga; herrfotboll och manlig ishockey. Om damlandslagen i nämnda sporter är det synnerligen tyst, om de inte lyckats slå sig fram till finalmatch i någon internationell turnering. Då kan de få några minuters TV-tid. Efter herrfotbollen och ishockeyn.
Fotbollsgalan på TV nu i veckan var ett lysande exempel. Herrfotbollen, och i synnerhet Zlatan, fick övervägande fokus medan damfotbollen fick en mer undanskymd plats. Nämnde Zlatan fick även hålla ett längre anförande, där han tackade ett antal personer för sin framgång. Martha fick några korta ord.
Stephan Mendel-Enk skriver i slutordet till sin bok Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet; "Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister. Den förstör livet för samtliga sina deltagare."
Det är antagligen denna eviga tävlan och strävan att vara störst, bäst och starkast som gör att vi män älskar att hävda oss och mäta oss mot varandra. På stenåldern gällde det att fälla den största mammuten. Redan i sandlådan som 5-åringar hävdade vi bestämt att "min pappa är starkare än din pappa". I vuxenlivet är det lön, titlar eller fotbollssegrar istället. Det genomgående temat är och förblir tävlingsmomentet.
Kanske är medelkvinnan mindre resultatfokuserad och mer anspråkslös. Kanske har hon andra prioriteringar än att till varje pris vinna nästa match och krossa motståndarna. Faktum är dock att våra kvinnliga atleter på intet sätt är underlägsna sina manliga motsvarigheter, om man inte räknar kroppsvikt eller muskelstyrka hos den genomsnittlige utövaren av vardera kön förstås.
Jag tror dock att orsaken till att media väljer att lägga tonvikten på typiskt manliga grenar, med manliga utövare, är att den genomsnittlige soffpotatisen som ligger framför TV:n och tittar på sport (självklart utan att själv utöva någon som helst idrott) med en ölburk och en påse chips är en medelålders man. Eftersom han älskar att jämföra sig med (eller likna sig vid) andra män är det hans önskemål som pengakåta massmedier väljer att tillgodose.
För att göra hamsterhjulet komplett väljer likaledes pengakåta storföretag självklart att sponsra de mest exponerade sporterna; herrfotboll och ishockey (möjligen med undantag för golf). Det ligger helt enkelt inte lika mycket pengar i damfotboll eller isdans. Åtminstone inte i världens mest jämställda land.

P.S. Ber om ursäkt för valet av bild, men dessvärre verkar det vara enda sättet att få någon att läsa en blogg som handlar om damfotboll.


Läs även andra bloggares åsikter om zlatan, fotboll, ishockey, jämställdhet, feminism

Välkommen till lilla USA

Att psykiskt instabila ungdomar löper amok och skjuter ihjäl ett antal personer i sin skola förvånar tyvärr inte många idag. Om det sker i USA. När våldet plötsligt kommer närmare och ett sådant fall sker i lilla trygga Finland, med knappt 5 miljoner invånare, blir det betydligt mer påtagligt.
Svenska Fotbollsförbundet överväger spel inför tomma läktare för att få bukt med huliganismen och det upptrappade fotbollsvåldet. Jag tror dessvärre inte att det kommer att hjälpa. Effekten kommer snarare bli att våldet flyttas från arenorna ut på gatan. De huliganer som är där för att slåss bryr sig mer om våldet än vad som händer på fotbollsplanen.
Under senare tid kan man även i övrigt notera en upptrappning av våldet. Bara i min stadsdel har fyra grova rån mot tobakskiosker, jourlivsbutiker och snabbköp ägt rum den senaste månaden. I ett av fallen misshandlades biträdet med baseballträn och knivskars i nacken och huvudet, samt hotades med en kniv mot strupen under nästan 10 minuter. Bytet som rånarna, 4 killar i 17-årsåldern, lyckades få med sig var några futtiga tusenlappar.
Det som gör mig mest förbannad beträffande ovanstående rån är att i tre av fyra fall gjordes rånen under söndagskvällar mot små kiosker, vars ägare är helt beroende av inkomsten från kiosken och själv jobbar mellan 8 och 22 varje dag året om. I ett av fallen är nämnde ägare pensionär och överväger nu att sälja sin kiosk för att han inte vågar jobba längre.
Man behöver inte vara psykolog för att kunna förstå att de ungdomar som begår denhär typen av grova våldsbrott inte mår bra. De flesta är mobbade och utfrusna i skolan. De saknar även i de flesta fall närvarande föräldrar och förebilder samt möjligheter till meningsfulla fritidsaktiviteter. Inte konstigt att de känner sig svikna av samhället och ser en enkel möjlighet till snabba pengar eller 15 minuters kändisskap.
Vad gäller skolmassakern i Jokelaskolan gjorde den unga gärningsmannen, med all önskvärd tydlighet, klart att han var besviken på samhället och skolan. Han verkar ha uppenbara högersympatier och har blivit inspirerad av liknande händelser i USA. Jag läste i dagens tidning att två unga killar i Sverige blivit inspirerade av Jokelamassakern och hotat skolans rektor. Bilder, filmer och grupper som hyllar den unga massmördaren sprids lavinartat över Internet och vartefter sidor stängs ner ploppar nya upp som svampar efter regn.
Jag anser inte att man kan skylla på för mycket videospelande eller våldsfilmer. Idag behöver man inte hyra en actionfilm för att se våld. Det räcker med att gå in på Youtube för att få se VERKLIGA våldsfilmer. Orsaken till det upptrappade våldet finns betydligt närmare; Politiker som prioriterar fel och skär ner på ungdomsverksamheter och frånvarande föräldrar som ger sina barn en "fri uppfostran" utan gränser och materiella saker istället för kärlek.
Ytterligare orsaker går att hitta i att Sveriges nuvarande regering inte direkt bidrar till att minska utanförskapet eller främja integrationen av första och andragenerationens invandrare. Även arbetslösa "medelsvenssons" får finna sig i att se möjligheterna till jobb eller bidrag minska eller försvinna helt. Kan du inte få ett vettigt jobb och till råga på allt för lite eller inget bidrag blir lockelsen från "snabba pengar" lätt överväldigande stor.
Sverige är på skrämmande snabb väg att bli ett "lilla USA" där det är den starkes rätt som gäller, och med en rånarluva och ett baseballträ eller automatvapen är det lätt att vara stark. Åtminstone på ytan.

Andra bloggar om: Jokela, massaker, rån, huliganism, våldsbrott

Avdankade idrottsmän och andra slocknade stjärnor

Har du nånsin tänkt på vad som händer med alla stora stjärnor när deras storhetstid är över? Idrottsmän är ett lysande exempel. Idrott kräver förmågan att kunna anpassa sig och utvecklas, något man även kan ha nytta av när karriären börjar lida mot sitt slut.
Björn Borg var en gång i tiden världens främsta tennisspelare. När karriären började gå utför sadlade han om, satsade på att "designa" underkläder och tjänar även idag en rätt ansenlig summa.
Förmodligen inspirerad av Björns framgångar inom designbranschen valde den falnande fotbollsstjärnan Thomas Brolin efter en fotskada med påföljande karriärnedgång att satsa på att designa en egen skokollektion. Framgången blev i hans fall inte lika lysande... Men Thomas var inte sen att testa vingarna än en gång. Således öppnade han istället en restaurang. Problemet är att en god idé behöver både vingar och landningsställ. Thomas har under årens lopp hunnit testa på allt från att sälja dammsugarmunstycken till att satsa på fastighetsbranschen.
År 1999 slog dessa båda företagsamma herremän sina kloka(?) huvuden ihop med ännu en falnande stjärna, Dr Alban och satsade på musikbranschen. Tillsammans med Mattias Frisk bildade de gruppen "Friends in need". (I behov av vad?! Personligen tycker jag att dessa gubbsjuka medelålders män i videon mest beter sig som hormonstinna fjortonåringar med pappas kreditkort, så jag kan bara tänka mig...) Resultatet blev i alla fall den mindre lyckade singeln "Alla vi" med tillhörande gubbsjuk video där 4 medelålders män flyger helikopter och iklädda vita kostymer stöter på silikonbröstade tjejer som åldersmässigt kunde vara deras döttrar. Dessutom såg de alla rejält nedgångna ut. Speciellt Brolin hade dessutom lagt på hullet rejält, kanske ett tecken på att hans restaurang serverar god mat, men ändå.
Texten till singeln var om möjligt än mer banal;

"Var är doktorn?
Alban, Tomas, Björn och Mattias?
Alla vi längtar efter sommaren, alla vi längtar efter sol igen.
Alla vi längtar efter sommaren, alla vi längtar efter sol igen.
Sommar och stränder, det vill alla ha.
Brun utan ränder, så ska det va´.
Gin tonick på stranden, ohlalala.
En flicka i handen, det vill alla ha.
Himlen är blå.
Havet likaså.
Kom igen Björn, kom igen Frisk, hej Brolin, doktorn är här, det är coolt, det är stabilt."

– Det är en riktig spya till låt. Björn Borg sjunger ungefär som Stevie Wonder spelar tennis, skrev Aftonbladets recensent Per Bjurman. Ganska elakt skrivet om du frågar mig... Mot Stevie Wonder. Låten lyckades trots att käck eurotechno var inne inte slå och planerna på en musikkarriär lades på hyllan innan de ens kommit igång på riktigt. Kanske lika bra det. Jag fasar för vad nästa singel hade varit...
Men inget ont som inte för något gott med sig. Uttrycket "Det är stabilt" blev Dr Albans kännetecken och radioprogrammet Pippirull jävlades och drev oavbrutet med honom för detta. Till sist tröttnade han och stämde Sveriges Radio, som senare friades i rätten. Alban följde då i Brolins fotspår och öppnade även han en nattclub i centrala Stockholm. Som du ser är utbytet av idéer bland fallna stjärnor flitigt.
Vi lämnar idrottsvärlden för en stund och vänder istället blicken mot en bransch vi redan nosat lite på, nämligen musikidustrin. Ett av de färskaste, och även mest talande, exemplen på en sumpad karriär är tidigare superstjärnan Britney Spears.
Britney slog igenom 1998, formligen över en natt, med singeln "Baby, one more time". Hon gjorde en kometkarriär och framgångarna för denna unga dam såg ut att aldrig ta slut. Så småningom belv ändå crashade förhållanden, graviditet, familjekonflikter och drogmissbruk för mycket även för Brittan. Karriären slocknade precis som den komet den liknat till en början. I motsats till idrottsmännen har en musikartist på nedgång begränsade möjligheter att byta karriär. Brittan har gjort tappra försök att ge sig in i filmbranschen, men för att uttrycka det milt var hennes skådespelartalang ungefär lika stor som Björn Borgs musikaliska dito. Hon har även lanserat en parfymkollektion, som till en början såg ut att kunna slå igenom rejält, åtminstone bland tonårsflickor som tidigare varit hennes fans.
I nuläget går Britneys tid mest åt till att festa, dölja sitt drogmissbruk, tvista om vårdnaden av sina barn och åka in och ut på rehab. Ingen vidare givande karriär om du frågar mig. Hennes senaste försök till comeback, singeln "Gimme more" ser i och för sig ut att kunna bli en ny hit, men vad är grejen med titlar på sliskiga comebacks? Ge mig mer av vad?! Videon är tydligt striptease-inspirerad, så jag förutsätter att det är fler barn hon vill ha. Erfarenhetsmässigt brukar kombinationen barn och musikkarriär inte vara så lyckad. För exempel hänvisar jag än en gång till... Britney själv.
Vad finns då att lära av dessa personers tappra försök till nya karriärer sedan den ursprungliga floppat? Du får bara en chans - Ta den! Kreativitet gällande karriärbyten är visserligen beundransvärt, men sällan speciellt lönsamt ekonomiskt, åtminstone i längden.

Andra bloggar om: Dr Alban, Brolin, Björn Borg, Britney Spears, karriär, stjärnor

Till min älskade ängel

Jag visste aldrig förut att man kunde känna en sån oändlig, villkorslös kärlek till någon. Tänk att någon kan vara så sårbar, men ändå så full av liv och lycka.

Inget kan slå känslan av att se dej ligga trygg i mina armar, känna hur du andas, höra ditt hjärta.

Jag kommer aldrig att glömma hur det kändes att få hålla om dej för första gången, se in i dina ögon och veta att du är min. Att inte behöva tvivla eller vara rädd. Den väntan som känts oändlig är äntligen över. Framtiden ligger öppen.

Jag kommer att älska dej för evigt, var än du är, vad än du gör, finnas där för dej när än du behöver mej. Inget kan bryta bandet mellan oss, varken tid eller avstånd. Det finns inget jag inte hade gjort för dej. Ingen uppoffring för stor.

Min kärlek till dej är lika evig och oändlig som universum. Du ska aldrig behöva tvivla på att du är älskad, att du är unik och underbar.

Du är för evigt min älskade ängel.

Tjockiskollo - Av största vikt

Vi lever i en utseendefixerad värld. Bantnings-, må bra- och hälsoprogrammen avlöser varandra på TV så gott som varje kväll. Det är allt från "Du är vad du äter" till program om överviktiga barn. Trots detta ökar antalet överviktiga rekordartat i Sverige, inte minst bland ungdomar. Ett av de bättre programmen inom nämnda kategori är enligt min mening "Snygg naken", där lite mulligare tjejer lär sig klä sig rätt och få bättre självförtroende utan överdrivna dieter och smärtsamma operationer.
Häromkvällen råkade jag däremot se ett nyhetsreportage om ett "Tjockis-kollo" dit föräldrar kunde skicka sina överviktiga barn, inte helt olikt den amerikanska varianten "Fat Camp". Min spontana reaktion var; Hur berättar man för sin 12-åriga son att man anmält honom till Tjockis-kollo?
Barn och ungdomar är ofta smärtsamt ärliga och inte helt snälla i sina kommentarer. Ett överviktigt barn vet garanterat om att han är det. De får säkerligen även stå ut med tillmälen som "tjockis", "fetknopp", "fetto" eller ännu värre. Bland de elakare "tjockis-skämt" jag sett är att pipa som en backande lastbil när personen backar, skaka glaset som den klassiska scenen i Jurrasic Park och låta "kadam-kadam" när personen närmar sig eller fästa en lapp med texten "Bred last" på personens rygg. Inte konstigt att de blir deprimerade och tröstäter ännu mer.
Frågan är om inte tjockis-kollo bidrar till att peka ut de stackars barnen ännu mer, speciellt om det hela sänds på TV som en gammaldags "Freak-show".
Själva idén är däremot lysande. Med professionell hjälp av näringsexperter och tränare får dessa barn äntligen en chans att komma tillrätta med problemet. Den krassa sanningen är att förutom risken att bli mobbad löper överviktiga barn en allvarlig risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och dö i förtid. Felet är sällan deras eget. Barn äter den mat föräldrarna ger dom och tar efter föräldrarnas beteende. Chips, godis och cola framför TV:n kväll efter kväll är ett säkert recept på övervikt. Speciellt om den enda kontakt med idrott barnet får är fotbollen på TV. Jag upphör aldrig att förfasas över 3 åringar som tjatar om att få gå på McDonald's. När jag var 3 visste jag inte ens vad McDonald's var.
Botemedlet mot fettma är enkelt; ändrad inställning, mer motion och nyttigare mat. Varför inte låta barnet cykla till och från skola och fritidsaktiviteter istället för att skjutsa dom? En rejäl, hemgjord middag istället för att beställa pizza skadar inte heller. En godisdag i veckan istället för godis varje kväll funkade utmärkt redan när jag var barn. Mina barn skall inte sitta framför datorn eller TV:n hela dagarna. De skall vara ute och klättra i träd och sparka fotboll med sina kompisar.
Vi lever i en stressad värld med långa arbetsdagar och mängder av aktiviteter. Men å andra sidan hindrade det inte mina föräldrar från att hinna med middagen varje kväll. Återigen; Det är en fråga om inställning. När jag växte upp fanns det väldigt få godtagna ursäkter för att missa den gemensamma (hemlagade) middagen.
Man behöver kanske inte vara lika övernitisk som vissa kommuner, där man i skolorna infört GI-mat. Ingen blir tjock av att äta vettig husmanskost (om man inte äter kopiösa mängder). Nyttig mat måste inte vara invecklad eller tråkig. Det räcker bra att skippa onödigt fett, äta regelbundet och kanske byta ut snabbmakaronerna mot fullkornspasta. Barn behöver näring för att orka växa, leka och lära sig. Däremot behöver de inte McDonald's.
Hade vi vuxna tagit vårt ansvar och gett barnen en sund inställning till mat och motion hade vi inte behövt några Tjockis-kollon.
Jag har själv nyligen bytt bussen mot cykel till och från jobbet. Bara det innebär en dryg timmes gratismotion om dagen. Jag har även börjat äta en ordentlig frukost samt ta med lunchlåda till jobbet istället för att springa ner på stan och ta en hamburgare i farten under lunchen. Efter bara några veckor ser jag redan resultat, både på vågen och runt midjan. Nästa steg blir att skära ner på godis och folköl framför TV:n. Beach 2012 here I come!!!

Andra bloggar om: övervikt, fettma, mat, McDonald's, motion, TV