Till min älskade ängel

Jag visste aldrig förut att man kunde känna en sån oändlig, villkorslös kärlek till någon. Tänk att någon kan vara så sårbar, men ändå så full av liv och lycka.

Inget kan slå känslan av att se dej ligga trygg i mina armar, känna hur du andas, höra ditt hjärta.

Jag kommer aldrig att glömma hur det kändes att få hålla om dej för första gången, se in i dina ögon och veta att du är min. Att inte behöva tvivla eller vara rädd. Den väntan som känts oändlig är äntligen över. Framtiden ligger öppen.

Jag kommer att älska dej för evigt, var än du är, vad än du gör, finnas där för dej när än du behöver mej. Inget kan bryta bandet mellan oss, varken tid eller avstånd. Det finns inget jag inte hade gjort för dej. Ingen uppoffring för stor.

Min kärlek till dej är lika evig och oändlig som universum. Du ska aldrig behöva tvivla på att du är älskad, att du är unik och underbar.

Du är för evigt min älskade ängel.

Tjockiskollo - Av största vikt

Vi lever i en utseendefixerad värld. Bantnings-, må bra- och hälsoprogrammen avlöser varandra på TV så gott som varje kväll. Det är allt från "Du är vad du äter" till program om överviktiga barn. Trots detta ökar antalet överviktiga rekordartat i Sverige, inte minst bland ungdomar. Ett av de bättre programmen inom nämnda kategori är enligt min mening "Snygg naken", där lite mulligare tjejer lär sig klä sig rätt och få bättre självförtroende utan överdrivna dieter och smärtsamma operationer.
Häromkvällen råkade jag däremot se ett nyhetsreportage om ett "Tjockis-kollo" dit föräldrar kunde skicka sina överviktiga barn, inte helt olikt den amerikanska varianten "Fat Camp". Min spontana reaktion var; Hur berättar man för sin 12-åriga son att man anmält honom till Tjockis-kollo?
Barn och ungdomar är ofta smärtsamt ärliga och inte helt snälla i sina kommentarer. Ett överviktigt barn vet garanterat om att han är det. De får säkerligen även stå ut med tillmälen som "tjockis", "fetknopp", "fetto" eller ännu värre. Bland de elakare "tjockis-skämt" jag sett är att pipa som en backande lastbil när personen backar, skaka glaset som den klassiska scenen i Jurrasic Park och låta "kadam-kadam" när personen närmar sig eller fästa en lapp med texten "Bred last" på personens rygg. Inte konstigt att de blir deprimerade och tröstäter ännu mer.
Frågan är om inte tjockis-kollo bidrar till att peka ut de stackars barnen ännu mer, speciellt om det hela sänds på TV som en gammaldags "Freak-show".
Själva idén är däremot lysande. Med professionell hjälp av näringsexperter och tränare får dessa barn äntligen en chans att komma tillrätta med problemet. Den krassa sanningen är att förutom risken att bli mobbad löper överviktiga barn en allvarlig risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och dö i förtid. Felet är sällan deras eget. Barn äter den mat föräldrarna ger dom och tar efter föräldrarnas beteende. Chips, godis och cola framför TV:n kväll efter kväll är ett säkert recept på övervikt. Speciellt om den enda kontakt med idrott barnet får är fotbollen på TV. Jag upphör aldrig att förfasas över 3 åringar som tjatar om att få gå på McDonald's. När jag var 3 visste jag inte ens vad McDonald's var.
Botemedlet mot fettma är enkelt; ändrad inställning, mer motion och nyttigare mat. Varför inte låta barnet cykla till och från skola och fritidsaktiviteter istället för att skjutsa dom? En rejäl, hemgjord middag istället för att beställa pizza skadar inte heller. En godisdag i veckan istället för godis varje kväll funkade utmärkt redan när jag var barn. Mina barn skall inte sitta framför datorn eller TV:n hela dagarna. De skall vara ute och klättra i träd och sparka fotboll med sina kompisar.
Vi lever i en stressad värld med långa arbetsdagar och mängder av aktiviteter. Men å andra sidan hindrade det inte mina föräldrar från att hinna med middagen varje kväll. Återigen; Det är en fråga om inställning. När jag växte upp fanns det väldigt få godtagna ursäkter för att missa den gemensamma (hemlagade) middagen.
Man behöver kanske inte vara lika övernitisk som vissa kommuner, där man i skolorna infört GI-mat. Ingen blir tjock av att äta vettig husmanskost (om man inte äter kopiösa mängder). Nyttig mat måste inte vara invecklad eller tråkig. Det räcker bra att skippa onödigt fett, äta regelbundet och kanske byta ut snabbmakaronerna mot fullkornspasta. Barn behöver näring för att orka växa, leka och lära sig. Däremot behöver de inte McDonald's.
Hade vi vuxna tagit vårt ansvar och gett barnen en sund inställning till mat och motion hade vi inte behövt några Tjockis-kollon.
Jag har själv nyligen bytt bussen mot cykel till och från jobbet. Bara det innebär en dryg timmes gratismotion om dagen. Jag har även börjat äta en ordentlig frukost samt ta med lunchlåda till jobbet istället för att springa ner på stan och ta en hamburgare i farten under lunchen. Efter bara några veckor ser jag redan resultat, både på vågen och runt midjan. Nästa steg blir att skära ner på godis och folköl framför TV:n. Beach 2012 here I come!!!

Andra bloggar om: övervikt, fettma, mat, McDonald's, motion, TV

22 timmars hjälplöshet och en liten ängel

Detta är historien om hur vår son Lucas kom till. Inte hur vi gjorde honom (det lämnar jag till läsarens fantasi) men hur han slutligen, efter många om och men kom till världen.
Söndagen den 1 juli 2007 började som vilken annan söndag som helst, regnigt och lite småtrögt. Vid klockan 9 på morgonen hade vi tid på förlossningen vid Akademiska, eftersom Specialistmödravården är stängd på helgerna. Meningen var att vi skulle göra en såkallad överburenhetskontroll, eftersom vårt barn fortfarande inte behagat födas trots att det nu var vecka 42 + noll. Vi räknade med att förhoppningsvis få en tid för "igångsättning" redan i början av den kommande veckan.
Väl inne på förlossningen kopplade man på en CTG-apparat, som mätte barnets puls och frekvensen på värkarna. Därefter gjordes en gynekologundersökning på min flickvän Johanna, som vid dethär laget redan hade ganska täta värkar, och barnmorskan konstaterade även att hon hade relativt lite fostervatten kvar. Därför togs beslutet att sätta igång förlossningen redan då. Vid 11 fick hon därför en propess, en liten tampong med ett ämne som heter prostaglandin, som skulle mjuka upp livmodertappen. Denna skulle med lite tur ge effekt inom 12 timmar. Vi blev även inskrivna på förlossningen.
För att fördriva tiden och bidra till att sätta igång värkarbetet beslöt vi oss för att ta en promenad inne på sjukhuset. (Det regnade, så utomhus ville vi inte vara.) Vi gick till 70-huset, åt en bit mat och köpte lite godis och några tidningar. Sedan gick vi tillbaka till vårt rum. Vid dethär laget började redan värkarna komma tätare och bli starkare. Propessen såg ut att ge effekt efter bara några timmar.
Därefter följde några tråkiga timmar av väntan och mobilsamtal till oroliga släktingar.
Vartefter värkarna blev tätare och kraftigare började även smärtan bli alltmer påtaglig för Johanna. Hon fick tre ackupunkturnålar i huvudet och såg ut som en insekt med sin stora mage och små "känselspröt" på huvudet. I samband med detta sattes även en nål i hennes hand för att förbereda för en eventuell epiduralbedövning. Hon fick även ett gåbord som hon vankade omkring med för att försöka lindra smärtan. Vi testade även att använda TENS-apparaten som vi fått låna från Mödravårdscentralen. (För den oinvigde är en TENS-apparat en liten dosa med fyra elektroder som kopplas på mage och rygg, inte helt olika de som används för tortyr av diverse suspekta organisationer världen över. Dessa skall, när det gäller TENS, sedan ge små elchocker som stimulerar kroppens egen smärtlindring.)
Ackupunkturen och TENS:en fungerade ett tag, men så småningom blev smärtan närmast olidlig. Jag försökte stötta henne så mycket jag kunde, men som blivande pappa är man ganska hjälplös. Efteråt har hon dock berättat att bara det att man finns där som stöd hjälper väldigt mycket. Just där och då känner man sig dock mest i vägen. Barnmorskan gav slutligen henne en spruta morfin, vilket gjorde henne rejält yr men inte hjälpte nämnvärt mot smärtan. Däremot log hon brett nog för att platsa i vilken tandkrämsreklam som helst. Smått lättade fick vi byta rum till en förlossningssal. Målet verkade vara i sikte.
Vid 23 tiden, mellan två värkar, passade jag på att gå på toaletten för att tömma min minst sagt välfyllda blåsa. När jag kom ut stod hon vid sitt gåbord i en liten pöl bredvid sängen och meddelade "Jag tror att vattnet precis gick". Äntligen lite framsteg! En ny gynekologundersökning gjordes. Hon var var öppen 2 cm och vi räknade med barn inom 12 timmar.
Under natten blev värkarna allt kraftigare och i takt med att trötthetsgraden steg och morfinets effekt avtog tilltog även smärtan. Vid tolvslaget gratulerade jag Johanna på födelsedagen med en kyss och en dos lustgas. Hon lyckades klämma fram en antydan till leende.
Vid tretiden hade Johanna så pass ont att barnmorskorna beslutade att förbarma sig över henne och en narkosläkare tillkallades.
Narkosläkaren som sent omsider dök upp var tysk, talade med kraftig brytning och skulle få den ökände doktor Mengele att framstå som sympatisk i jämförelse. Han suckade, märkbart irriterad över att ha blivit avbruten i sitt fikande, och började förbereda för att sätta en EDA (Epiduralbedövning, vanligen felaktigt kallad ryggmärgsbedövning). Johanna försågs med tre elektroder på bröstet kopplade till en EKG-monitor, en intern värkmätare som fördes upp i ”allra heligaste” tillsammans med en skalpelektrod som fästes i huden på barnets huvud för att mäta barnets puls. I kombination med lustgasslangarna och slangen till bedövningsdroppet blev det sladdar och slangar överallt, och Johanna såg ut som något ur the Matrix.
Att sätta en EDA på en person som krampar på grund av kraftiga värkar är inte någon lätt uppgift. Man måste träffa rätt mellan två ryggkotor, så två barnmorskor och jag hjälptes åt att försöka lugna/hålla fast Johanna under tiden.
Den första EDA:n gav liten eller ingen effekt, så narkosläkaren fick göra ett nytt försök. Denna gång gick det bättre och smärtan, både Johannas och den i min hand som hon krampaktigt klämde blå och känslolös, avtog något åtminstone för några timmar.
Eftersom Johanna fick epiduralbedövning satte man även in ett värkstimulerande dropp med något som hette Syntocinon, för att värkarbetet inte skulle avstanna. Effekten lät inte vänta på sig. Hon hade kraftiga värkar i 4 timmar, därefter avtog värkarna och ersattes med en kraftig tryckande smärta. Jag kände mig ännu mer hjälplös än tidigare.
Vid 8.30, nästan ett dygn efter att vi kommit in, var hon öppen 10 cm och hade kraftiga värkar. Hennes kropp var redo att föda. Ett nytt ultraljud gjordes och man kunde konstatera att barnets huvud var för högt uppe, för stort för Johannas bäcken och dessutom felställt. Efter att ha övervägt möjligheterna och beaktat ytterligare ett antal timmar av extrem smärta beslöt vi i samråd med barnmorskorna att ett akut kejsarsnitt (sectio) var den bästa lösningen. Hon försågs med ett brikanyldropp för att avbryta värkarbetet. Man satte även in en kateter för att förbereda för operation.
Vid 9.30 körde vi upp Johannas säng till operationsavdelningen och jag fick byta till operationskläder medan hon förbereddes för operation. Meningen var att jag skulle få vara med under hela operationen, som skulle utföras under epiduralbedövning. Vid 10 låg hon på operationsbordet med slangar och sladdar överallt och narkospersonalen ökade dosen i hennes EDA. Inte heller denna gång verkade EDA:n fungera som den skall. Den gav effekt i ben, armar och uppe i bröstet. Effekten blev att Johanna inte kände sina ben, upplevde att hon inte kunde andas men trots detta hade ordentlig smärta i bukområdet där smärtlindringen egentligen skulle ge effekt.
Jag kan inte med ord beskriva den panik man känner när en person man älskar skall opereras och det sista man hör innan man blir utkörd ur operationssalen för att hon skall sövas och ”det kan se ganska brutalt ut” är att hon flämtar i andningsmasken; ”Hjälp mig! Jag kan inte andas…” Till all tur och lycka fanns en alldeles underbar kvinnlig narkosläkare från Island på plats och lyckades lugna både mig och Johanna betydligt. Johanna fick 100% syrgas och enligt satrationsmätaren andades hon helt normalt. Jag kunde märkbart lättad sätta mig utanför operationssalen och invänta vårt barns något dramatiska födelse.
En barnläkare hade tillkallats och förklarade att han fanns på plats eftersom kejsarsnittet skulle ske under narkos och det därför fanns risk att barnet fått i sig narkosgas och behövde återupplivas. Mycket längre hann han inte förklara innan det hördes ett skrik inifrån operationssalen. Det var det underbaraste ljudet i världen. Mitt barns första skrik. Jag noterade tiden; 10.38.
När barnmorskan bar ut den lilla var min första tanke ”Det där var INTE navelsträngen!!!” Det var inte alls en liten Julia, som två barnmorskor nästan kunnat gå ed på. Istället var det en helt underbar liten Lucas, 50,5 cm lång och 3550 g. Barnläkaren undersökte honom, konstaterade att han hade 10, 9 i Apgar och noterade i hans journal; ”Ser fin ut”. Lucas föddes på Johannas födelsedag. Vilken födelsedagspresent!
Känslan av att för första gången hålla sitt nyfödda barn går inte att jämföra med något annat. Det närmaste jag kommer är att beskriva det som en religiös upplevelse. Jag var mäktigast i världen och samtidigt så otroligt sårbar. Jag grät som en tecknad figur; lyckotårarna formligen sprutade medan jag log brett och upprepade gång efter annan, som ett mantra "Han är ju helt perfekt".
Eftersom Johanna var sövd och enligt uppgift mådde bra men måste ligga på uppvaket några timmar tog vi två bilder på vår nyfödda son. Dessutom lade barnmorskan honom hud mot hud med den sovande modern och strök lite fosterfett på hennes kind så hon skulle känna hans doft och få se bilder på honom när hon vaknade. Lucas och jag fick gå upp på familje-BB så länge. Där satte jag på honom en blöja för första gången. Jag måste vara en naturbegåvning, för den satt bra och läckte inte ens.
Vår nya favorit, den isländska narkosläkaren besökte tydligen Johanna flera gånger på uppvaket för att titta till henne och se att allt var OK. Det är personer som hon som gör vården i Sverige till en av de bästa i världen. Hennes tyska kollega lämnar däremot en hel del att önska...
Eftersom Johanna låg på uppvaket fick jag en unik chans att tillbringa de första timmarna i Lucas liv med honom på mitt bara bröst. Vi somnade i Återbesöksrummet och vaknade efter några timmar av att sköterskorna kom in och meddelade att vi fått ett rum. Mina tankar gick till Johanna på uppvaket och med hjälp av lite övertalningsförmåga, lite charm och det faktum att hon tidigare jobbat på just familje-BB lyckades vi få undantagstillstånd att besöka henne på uppvaket. Lucas blev därmed enligt uppgift den första baby som fått komma ner på uppvaket. Lagom när Johanna börjat kvickna till fick hon sin nyfödda son på bröstet och kunde amma honom för första gången. Familjen var äntligen samlad efter 22 timmar värkarbete, operation, narkos, smärta plus allt det vanliga kring en förlossning.
Johanna hade fått någon okänd infektion i samband med operationen, så vi blev tvungna att stanna på familje-BB några dagar extra. Det första rummet vi fick vätte mot landningsplattan för MediHeli. Det var oavbrutna landningar och takeoffs dygnet runt. På grund av smärtan fick Johanna en morfinpump som kontinuerligt gav henne smärtlindring. Vid behov kunde hon även trycka på en knapp och få en extrados. Morfinet gjorde henne illamående och gav ganska liten lindring, så det byttes snart mot syntetiskt morfin, Ketogan. Detta fungerade bättre och vi kunde äntligen njuta av vårt nytillskott i familjen.
Några dagar senare fick Johanna diagnosen Endometrit, vilket är latin för ”elak infektion som gör förbannat ont och medför att man måste isoleras”. Vi tillbringade de närmaste dagarna på vårt andra, enskilda rum med egen dusch och toalett. Johanna fick äntligen duscha, bara hon aktade nålen som satt i hennes arm. Äta kunde hon däremot inte, så det blev Skogaholmslimpa med vakuumförpackad Wästgöta klosterost till varje mål. Själv gav jag sjukhusmaten en chans. Den var fullständigt smaklös, så jag skrev på beställningslistan för specialkost ”plus kryddor”. Jag fick två små påsar salt.
Natten till Lucas tredje levnadsdag förvandlades vår lilla ängel plötsligt till ett skrikande monster. Inte ens mammas bröst kunde lugna honom och mjölken räckte inte till. Jag letade halva natten efter en nappflaska eller ens en napp, men familje-BB hade inga eftersom de anser att de kan förstöra barnets naturliga sugförmåga. Vi gav extramat med kopp, vilket heller inte hjälpte. Slutligen kom vi fram till att han nog hade ont i magen, masserade magen och lät honom snutta på mitt lillfinger tills han lugnade sig och somnade utmattade alla tre.
Folk får klaga hur mycket de vill på vården i Sverige. I viss fall har de säkert rätt också. Personalen på familje-BB vid Akademiska i Uppsala var däremot helt fantastisk under hela tiden och underlättade vår vistelse där betydligt. Det kändes nästan som hemma.
På fredagen fick vi äntligen det efterlängtade beskedet; Vi skulle få åka hem. Sköterskorna berättade även att Thailands prinsessa med ett följe på ca 40 personer, bestående av säkerhetsvakter och thailändsk TV skulle besöka familje-BB. Prinsessan är tydligen mycket intresserad av att dra igång ett amningsprojekt i Thailand och hade bett om ett besök. Tacksamma för publiciteten hade Akademiska piffat upp rummet bredvid vårt lite extra, bäddat rent med nya sängkläder och kallat in en mamma på återbesök efter tre veckor. Prinsessan skulle således få se en fräsch mamma med ett piggt barn och amning som fungerar. Varför inte visa upp en trött mamma i sjukhuskläder med en skrikande unge och trasiga bröstvårtor, men som ändå ammar? Det hade gett en betydligt mer sanningsenlig bild. Att föda barn gör ont. Att amma gör också ont, förbannat ont! Varför måste alla ljuga om att det inte alls gör ont?!
Vi har nu varit hemma i nästan en vecka. Lucas är för det mesta jättesnäll, charmar alla och sover oftast ganska bra på nätterna. Vi börjar sakta men säkert hitta nya rutiner och anpassa oss till vårt liv som småbarnsföräldrar. Johanna vill aldrig mer se Skogaholmslimpa eller Wästgöta klosterost. Barn är underbara! Åtminstone när de sover…


Andra bloggar om: födsel, förlossning, kejsarsnitt, baby, prinsessa

Trosfrågor

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds Ande svävade över vattnet.Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
Så börjar första Moseboken i Bibeln. Sex dagar senare skapade Gud människan till sin avbild och uppmanade Adam och Eva att föröka sig och befolka Jorden. Därefter var han klar, lutade sig tillbaka och författaren konstaterar att ...Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket gott.
I samma boks andra kapitel vers 25 kan vi läsa att ...mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra.
Lite senare träffade Adam och Eva en orm som bjöd på äpplen. Efter det blev de medvetna om sin nakenhet, lite förlägna, men lyckades detta till trots producera två söner; Kain och Abel. Kain slog sedermera ihjäl Abel. Med tanke på att det efter detta endast fanns två män och en kvinna i Paradiset ter det sig märkligt att mänskligheten kunde utvecklas, men incest kanske var mer OK på den tiden...
Några miljoner år senare skapade människan sexiga underkläder, vilket starkt bidrar till att uppfylla uppdraget att föröka sig...
Det var först under 1800-talet som det blev vanligt med underkläder. Både män och kvinnor använde kalsonger, ofta i bomull som nu blivit billigare. Speciella "damkalsonger" utvecklades som var öppna i grenen och bars under korsetten.
Under början av 1900-talet minskade användandet av underkläder i takt med att uppvärmningen av hemmen blev mer effektiv. Sedan dess har mängden tyg i speciellt kvinnors underkläder minskat successivt. Principen verkar vara enkel; Ju dyrare trosa desto mindre tyg.
Under 1930- och 40-talet använde kvinnor ganska heltäckande mamelucker. Dessa ersattes under 50- och 60-talet av lite kortare trosor, liknande dagens tjejboxer.
1970-talets fria hippie-era kan ses som ett smärre bakslag för underklädesindustrin. Frihet var ledordet, både i livet och underlivet. Man blev även mer miljömedveten, och som det heter "buske som buske"...
På 80-talet blev det sedan populärt med ännu kortare Tai-trosor. Dessa fick under 90-talet hård konkurrens av minimala stringtrosor. Under 2000-talet börjar trenden åter att vända mot lite mer täckande tjejboxers. Dessa "hipsters" eller tjejboxers som täcker ungefär halva skinkan är enligt min mening det överlägset sexigaste en tjej kan ha i underklädesväg. ...och Oscar såg på allt som Calvin Klein och Björn Borg hade gjort, och se, det var mycket gott. ;)
Jag uppmärksammade häromdagen att en ledande, icke namngiven, klädvarukedja säljer camouflagemönstrade underkläder för både män och kvinnor. Camouflagemönster är visserligen snyggt, men just på underkläder är jag lite mer skeptisk. Syftet med camouflage är ju att dölja eller gömma något. Ur sexuell synpunkt måste väl camouflagemönstrade underkläder vara en aning kontraproduktivt? Om man inte hittar vare sig bröst eller andra intima delar blir inte många barn gjorda. Hellre gömma sig bakom en buske än gömma busken bakom camouflage. Dessutom har jag sällan sett en man som vill dölja att han är välutrustad. Men som man säger; "En stor penis är en klen tröst i ett fattigt hem"...
På tal om klädbutiker minns jag med glädje skylten utanför en klädaffär i Uppsala under REA:n för några år sedan som meddelade att man hade 70% rabatt på kläder som avdrages i kassan. Undrar hur många personer som strippade för kassörskan i hopp om rabatt innan skylten ändrades.

Andra bloggar om: trosfrågor, trosor, underkläder

Envisa babyn – Vecka 41 + noll

Regnmolnen ligger tjocka över ett grått Uppsala och vräker ner mängder med vatten. Det är äkta uppländsk högsommar… Nåja, synd att klaga. Varmt är det i alla fall, närmare bestämt 21 grader, och det finns ju regnkläder.
På babyfronten inget nytt, i alla fall inte vad beträffar födsel. Beräknad nedkomst var för exakt en vecka sedan. Babyn, antagligen en flicka, verkar brås på sina föräldrar och är extremt envis.
Jag jobbar på som vanligt, men kastar mig på mobilen så fort den ringer. Varje gång hoppas jag att det ska vara min flickvän som berättar att vattnet gått och värkarbetet börjat. Men icke… Sällan har så många ringt, och sällan har någon händelse i mitt snart 30 åriga liv ådragit sig så stort intresse. Snart har nog alla våra vänner och hela våra släkter ringt oss ett dussin gånger för att fråga om det blivit någon baby. Varje gång får de samma svar; ”Nej hon har inte kommit än. Vi väntar med spänning. Ja, självklart hör vi av oss när det är dags.” På jobbet är svaret kort och gott; ”Tror du jag hade suttit här i så fall?”
Det känns som om vi har försökt med allt. Redan för några veckor sedan började vi försöka prata ut barnet. Vid det här laget skulle vi båda garanterat få jobb som gisslanförhandlare hos FBI eller polisen. Dessvärre är babyn mer envis än Svartenbrandt och mer beslutsam än Al Quaida, så framgången har låtit vänta på sig.
Steg två var att försiktigt men bestämt börja klämma på magen. Det önskade ploppet uteblev dock även med denna taktik.
Vi har även försökt med stark mat. Resultatet blev en orolig mage och halsbränna. Babyn var lika orubblig ändå.
Jag har läst att vitt vin och räkor kan fungera. Jag misstänker dock att det är en fin omskrivning för sex, eftersom måltiden i fråga brukar syfta till det. Oskyddat sex påstås de facto kunna sätta igång barnafödandet, så tanken är inte speciellt långsökt. Den rejält stora magen utgör dock ett hinder, och den blivande modern är inte så sugen heller. Däremot kan jag garantera att om jag personligen hade sett en penis stor som min arm sticka in i MITT sovrum hade jag garanterat gjort vad som helst för att ta mig ut därifrån och det snabbare än kvickt.
Vin i allmänhet brukar i och för sig kunna leda till oskyddat sex, så för barnlösa par kan det garanterat rekommenderas att supa tjejen full. Några av mina tjejpolare har med stor framgång lyckats bli gravida både en och två gånger efter att ha supit sig aspackade, men det är en parentes.
Vi har även försökt att locka ut henne med mat. Antingen gillar inte babyn lammfärsbiffar (hon kanske är vegetarian) eller så ställde vi inte maten tillräckligt nära ”ingången”.
Varma bad är visserligen väldigt sköna och avkopplande, men någon större effekt för att få igång födseln har de inte. Det verkar snarare som om hon slappnar av rejält och njuter av värmen. Listiga som vi är försökte vi därför med motsatsen; Äta isbitar. Effekten av detta lät inte vänta på sig. Babyn satte igång att sparka så vi trodde att hon skulle komma ut genom magen, därefter gav hon sig på revbenen. Rejält mörbultad fick den blivande modern erkänna sig besegrad än en gång.
Vår senaste taktik är lika enkel som den är genial. Vi väntar helt enkelt ut henne. Funkar inte det är det ”bara” en vecka tills barnmorskan sätter igång förlossningen. Jag räknar med några sömnlösa nätter innan det.
Jag kan lugnt konstatera att det går betydligt enklare och snabbare att placera barnet i magen än att få ut det. Det är dessutom betydligt mindre smärtsamt.

Andra bloggar om: födsel, baby, envis, föräldrar, graviditet

HIV-mannen - En modern häxjakt

På senaste tiden har det stormat kring HIV-positiva i media. Rubriker som "HIV-mannen gripen i Iran" och "HIV-mannen raggade upp 12 åring" har avlöst varandra. Några av de största tidningarna har till och med gått så långt som till att utpeka den såkallade HIV-mannen.
Nyhetsmedia har ett stort ansvar, inte minst som opinionsbildare, och brukar ofta kallas den tredje statsmakten. Enligt den samling "Pressetiska regler" som branschen skall följa skall media skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.

Här är några utdrag ur de pressetiska regler nyhetsbranschen skall följa;

Ge korrekta nyheter

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

Respektera den personliga integriteten

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas.

Var försiktig med namn

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

17. Observera att hela ansvaret för namn- och bildpublicering faller på den som återger materialet.


Enligt Brottsbalken 5 kap 1 § är det förtal att utpeka någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämna uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Enligt 2§ samma lag skall vid bedömande huruvida brottet är grovt särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada. Noteras bör även att det inte spelar någon som helst roll enligt svensk rätt om yttrandet eller uppgifterna är sanna.

Självklart föreligger ett visst allmänintresse i att förhindra ytterligare spridning av en obotlig sjukdom som HIV. Som ett led i detta bör man försöka identifiera och spåra upp eventuella smittade. Detta ansvar åligger dock enligt min mening sjukvården och under inga omständigheter pressen.
Om uppgifterna att "HIV-mannen" medvetet smittat ett flertal kvinnor är sanna är detta självklart både beklagligt och brottsligt. Han bör självklart åtalas och dömas till en lämplig påföljd, men detta är inte medias uppgift. Vi har ett utmärkt domstollssystem i Sverige och medias hantering av det inträffade bidrar på inget sätt till att underlätta en rättvis dom. Snarare kan den överdrivna mediabevakningen försvåra utredningsarbetet, och då särskilt underminera eventuella vittnens trovärdighet.
Jag ser det som mycket oroande att någon penningkåt person inom vården lämnat ut personuppgifter och utdrag ur journaler till pressen. Om möjligt ännu värre är att pressen därefter, i uppenbar strid med sina pressetiska regler, valt att publicera detta material och dessutom peka ut enskilda personer och därtill utpeka dessa som brottslingar innan de ens är dömda.
Jag ställer mig frågan om de berörda journalisterna skulle uppskatta att deras 15 åriga son pekas ut med namn och bild efter att ha snattat ett sexpack folköl eller åkt fast för fortkörning med sin moped.
Utgör då utpekandet av "HIV-männen" förtal enligt svensk rätt? Tveklöst. Att utpeka en ännu inte dömd person för att medvetet ha smittat ett flertal personer, varav några minderåriga, med en dödlig sjukdom är onekligen att utpeka dessa som brottsliga och klandervärda. Att dessutom göra det i rikstäckande press gör tveklöst brottet synnerligen grovt.
I december 2005 stämde skådespelaren Mikael Persbrandt tidningen Expressen för grovt förtal efter att de skrivit att han varit alkoholförgiftad, kört bil onykter och intagits på vårdhem för avgiftning. Resultatet blev en ettårig rättsprocess där Expressens chefsredaktör fälldes för grovt förtal och dömdes till 80 dagsböter á 1000 kronor. Därtill utdömdes ett skadestånd på 75000 kronor till Persbrandt. I detta fall rörde det sig dessutom om en offentlig person, som normalt sett får tåla lite mer när det gäller publicitet i pressen.
Finns det då ett övervägande allmänintresse som motiverar att man totalt frångår de pressetiska reglerna för att hänga ut "HIV-mannen"? Jag ser personligen inga motiv till detta. Dessvärre verkar sensationslystnaden och ekonomiska intressen i form av fler sålda lösnummer få avgöra var gränserna går.
Resultatet av denna hetsjakt, som närmast kan beskrivas som en modern häxprocess är, beklagligt nog, att samtliga HIV-smittade i Sverige indirekt pekas ut som potentiella smittspridare och mördare. Majoriteten av landets HIV-patienter lever förhållandevis vanliga liv och utgör ingen som helst risk. Det är skrämmande att se att 80-talets överdrivna AIDS-skräck verkar vara på väg tillbaka. Med vanligt sunt förnuft och en kondom är risken för medelsvensson att smittas av HIV försvinnade liten.

Andra bloggar om: HIV-mannen, AIDS, pressen, pressetiska regler, förtal, vården

Socialt ättestupa - Äldreomsorgen i fokus

Häromdagen gjorde jag ett fatalt misstag genom att besöka ICA under lunchtid. Till mitt stora förträt visade det sig att varenda pensionär inom några mils radie bestämt sig för att göra detsamma. Dessutom uppvisade de en häpnadsväckande samarbets- och organisationsförmåga; Ungefär hälften av dem blockerade med hjälp av rollatorer eller kundvagnar effektivt varenda varugång medan resterande köade till de enda två öppna kassorna.
Till råga på allt verkade de ha all tid i världen att stå och diskutera sina barnbarns studentmottagningar, helgvädret, veckans kortvaror etc. Själv har jag endast 45 minuters lunch och vill gärna hinna värma och äta maten jag handlat också. De stackars tjejerna i kassorna såg måttligt roade ut när de gång efter annan tvingades lämna sin kassa (med en ansenlig kö) för att springa och dubbelkolla om det faktiskt inte kunde råka vara så att falukorven Greta 85 hade i sin korg var på extrapris, för det hade Greta minsann noggrannt kollat upp i reklambladet hon fick hem i tisdags.
Efter en kvarts köande gav jag upp, lade tillbaka varorna och gick tillbaka till jobbet utan lunch. På vägen tillbaka passerade jag Svensk Kassaservice och kunde notera att även denna plats var totalt ockuperad av äldre damer och herrar med rollatorer och all tid i världen.
Smått irriterad och rejält hungrig med begynnande migrän satte jag mig ner i fikarummet på jobbet och funderade på äldrevårdsfrågor över en kopp automatkaffe.
Så länge sossarna hade makten låtsades regering och riksdag iallafall bry sig om de äldre i samhället. Den sittande regeringen är ärliga nog att inte ens låtsas...
Jag vill starkt poängtera att jag anser att vi har våra pensionärer att tacka för vår välfärd. Det är deras insatser och hårda arbete som har byggt upp samhället vi lever i. Jag kommer ursprungligen från Finland, vilket innebär att vi har mina far- och morföräldrars generation att tacka för att vi kan hissa den finska flaggan, tala vårt eget språk och bo i ett fritt land. Tyvärr avspeglas inte detta alltid i den vård och omsorg vi ger de äldre i samhället på ålderns höst. Snarare behandlar vi dem som någon form av social paria och gömmer undan dem på diverse institutioner.
Under medeltiden fanns det i Norden något som kallades Ättestupa. Helt enkelt en brant klippa där åldringar, handikappade, sjuka och andra som blivit en belastning för sina anhöriga antingen hoppade själv eller fick en behjälplig knuff utför stupet. Resultatet var oavsett metod detsamma; Personen störtade mot en säker död mot klipporna ett hundratal meter ner.
Jag föreställer mig hur Johan, svärson till Elsa 87 år står i köket och muttrar över diskhon; "Snart du kärring blir det ättestupa". Elsa som använder hörapparat, men har synnerligen selektiv hörsel, ropar med gäll röst "Jag hörde det där".
Följande dag har Johan skruvat ur batterierna ur Elsas hörapparat och sitter vid fikabordet och smider planer med sin fru Annette. Efter kaffet säger de till Elsa att de har en trevlig överraskning till henne. Hon behöver bara lämna alla sina värdesaker hemma, kolla att inte kaffebruggaren eller strykjärnet står på och följa med i bilen... Hon har väl skrivit testamente? Nejdå, hon behöver inte ta med sin rollator.
När de åkt en stund anar Elsa oråd och börjar skruva på sig i baksätet. Vart är de på väg egentligen? Johan och Annette svarar ju inte när hon frågar... Plötsligt ser hon skylten "ÄTTESTUPA 3 KM". Panikartat börjar hon skrika "Nej, jag vill inte!!! Inte ättestupa. Jag lovar att inte vara så jobbig mera."
Äldreboenden har med några få undantag ganska ödesmättade namn som Lugnet, Höstgläntan, Tallåsen eller Midskogen. Många av dessa fungerar som "långtidsförvaring" av mer eller mindre dementa åldringar, ett ställe där man kan gömma undan och glömma bort sina äldre anhöriga. Att tala om "äldrevård" är i många fall närmast ett skämt, eftersom hyfsat friska äldre tvingas dela rum med fullkomligt okända gravt dementa personer. Detta bidrar knappast till att upprätthålla ett fungerande socialt liv. Många äldreboenden erbjuder inte ens delat boende för par. Ytterligare ett flertal liknar sjukvårdens långvårdsavdelningar med sovsalar, matsal och ett gemensamt utrymme där de boende efter bästa förmåga får samsas om huruvida de vill se på Bingolotto eller Allsång på Skansen. För att ytterligare förvärra situationen finns det många äldre som, av olika orsaker, sällan eller aldrig får besök av anhöriga. Jag vågar nästan gå så långt som till att kalla äldreomsorgen för ett socialt ättestupa.
Med ovanstående i åtanke klarnar plötsligt bilden något; De köande rollatorförsedda pensionärerna som jag irriterade mig på när jag skulle handla har faktiskt en orsak att vara där. Den dagliga promenaden till kvartersbutiken fyller ett socialt behov. Även äldre har ett behov av gemenskap och diskussion. Är man inte aktiv inom kyrkan, syjuntor eller liknande får ICA eller Konsum fungera som en mötesplats med andra människor.
Att sedan pensionärerna alltid lyckas pricka in exakt den tidpunkt när alla andra har som mest bråttom förblir ett mysterium.

Andra bloggar om: pensionärer, äldrevård, ättestupa, omsorg, institutioner