Politiska slogans

Vi lever i en värld där de flesta ungdomar blir allt mindre politiskt intresserade och aktiva. De politiska partierna har svårt att locka nya medlemmar och många "vaneröstar", dvs röstar som exempelvis deras föräldrar alltid gjort utan att egentligen veta vad partiet står för eller vill uppnå. Eller som förra valet, enligt min mening, visar tydligt. Många "proteströstar" för att man är missnöjda med det politiska läget och vill få till en förändring. Därför får t.o.m. vissa ganska skumma och ljusskygga oppositionspartier platser i kommunalfullmäktige. Jag tänker på partier som exempelvis Sverigedemokraterna...
Detta har flera orsaker. Kanske tror man att en enda röst inte kan påverka så mycket. Dessvärre glömmer vi att många små röster lätt får övertaget. Därför är det dags att vässa vapnen inför det stundande valet 2010. Mitt förslag är lika enkelt som det är genialt. Partierna bör satsa på bättre politiska slogans! Detta ger bevisad effekt inom annan typ av marknadsföring, så varför inte även inom politiken?
Det ska villigt erkännas att vissa partier gjort tappra försök, men dessvärre är deras slogans inte direkt slagkraftiga. Vi är trötta på klyschor som "Alla ska med" eller "Jag älskar att äga", även om den senare var rätt träffande. Därför borde partierna ta hjälp av professionella marknadsförare för att skapa (eller travestera på) bra slogans. Jag tänkte ge några exempel nedan för att hjälpa våra partier lite på traven. Det kan eventuellt hända att jag travesterat lite på (läs stulit) några befintliga slogans.
Vi börjar med Socialdemokraterna.
Här tycker jag att man bör späda på det faktum att partiet är överrepresenterat bland vaneröstare, låna lite från kända varumärken och satsa på slogans som "Ska det smaka som det gjorde förr finns det inga genvägar" (Önos), "Connecting People" (Nokia), "Quality never goes out of style" (Levi's) eller "Probably the best party in the world" (Carlsberg). Göran Persson kan även satsa på en personlig slogan; "Fet och dryg" (Nivea) och Mona Sahlin; "Du-Är-Så-Fin, Mona Sahlin" (Ibumetin) eller efter Toblerone-affären; "Kraftigt chokladig" (Riesen).
Vad gäller Miljöpartiet funkar slogans som "Miljöpartiet - Det tycker JAG är bra för framtiden..." (Grumme Tvättsåpa).
FI kan satsa på den närmast fenomenala "Lita på rosa" (Vanish). Inte minst med tanke på att de inte är helt röda, men ändå har liknande värderingar. Annars funkar även "Makes people talk" (Läkerol).
Moderaterna har enligt min mening inte lyckats så bra med att hålla vad de lovade i förra valet. Därför föreslår jag att de satsar på något i stil med "Because first impressions last" (Axe), "The (bad) feeling lasts longer" (Durex), "Varför betala mer?" (Tele2) eller "Because you're worth it" (L'Oreal). Sittande regering kan dessutom komplettera med "Inte lika lågt som Glocalnet" (Glocalnet) eller "Just do it" (Nike).
Sedan Ulrica Schenström avgick behöver hon nog ingen politisk slogan, men ifall hon vill göra comeback föreslår jag "Please drink responsibly" (Allmän alkoholreklam).
Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kan satsa på "En svensk kyckling behöver du aldrig banka gul och blå" (Svensk kyckling) eller med tanke på Sverigedemokraterna flyktingpolitik "Ger dig vingar" (Red Bull) eller "Håll sverige rent".
Inför valet 2010 föreslår jag "Skiftesbyte i Bregottfabriken". Jag hoppas nämligen på att en massa kossor flyttar på sig och att det blir en hel del råmande.
Nu är min förhoppning att de politiska partierna tar sitt ansvar, läser min blogg och tar till sig dessa råd. Exemplen ovan skall ses som just exempel. Självklart finns det utrymme för lite egen kreativitet också, men skulle idéerna sina finns det som ovan visats en hel del bra och träffande slogans att låna ifrån.

Läs även andra bloggares åsikter om politik, slogans, val, partier, varumärken

Sport på finska

Sport är ett samlingsbegrepp för olika aktiviteter med tävlingsmoment. Sport kan utövas individuellt eller i lag. Den sport som antingen är störst i antalet utövare eller drar mest publik brukar kallas nationalsport. Nästan varje större sport har ett eget förbund. I de flesta sporter tävlar damer och herrar i olika indelningsklasser.
Sport och tävlingar fanns redan i människornas äldre civilisationer, till exempel antas det ha pågått sportaktiviteter i Kina kring 4 000 före Kristus. Andra äldre civilisationer där man antar att sport utövats är det gamla Egypten och Grekland.
Under 1800-talet industrialiserades stora delar av världen, och förutsättningarna för sport förbättrades, bland annat genom järnväg och ångbåt. Då man snabbare kunde ta sig dit man ville banade det iväg för mer internationell tävlan. (Källa Wikipedia)

Människan har sedan urminnes tider velat mäta sig med varandra. Även uppe i den kalla Norden utvecklades tidigt olika sporter. I Sverige och Finland är i dagsläget en av de främsta nationalsporterna ishockey. Energin och kampviljan påminner bitvis om vikingarnas mjödberusade bärsärkagång när Sverige och Finland spelar landslagsmatch i hockey. Denna blogg kommer dock att fokusera på lite mindre publikintensiva sporter i Finland.

Under vikingatiden var en vanlig sport i Finland (och för den delen även övriga Norden) tvekamp eller holmgång. Det fanns vissa regionala avvikelser i själva utförandet. Själva idén var dock enkel; att så effektivt som möjligt ha ihjäl motståndaren. En av de vanligaste varianterna i Finland gick ut på att kombattanterna band ihop sina vänsterhänder vid handlederna, gick in i en ring i sanden (eller oftast snön) utrustade med varsin kniv. Den som överlevde och kunde gå ur ringen var vinnaren. En ganska enkel sport som ofta användes för att lösa eventuella konflikter. Självklart har även finnarna utvecklats en del sedan vikingatiden, och numera utövas sporten oftast mindre organiserat utanför krogen en lördagkväll.

Med tiden utvecklades mer raffinerade sportformer även i Finland. En av dessa är den i Östra Karelen årligen förekommande tävlingen som går ut på att sitta naken i Finlands största myrstack så länge som möjligt. Myrorna, myggen och den finska kylan brukar relativt fort ta knäcken även på den mest härdade finska mannen. Och då vill jag starkt poängtera att Finland inte har en enda mesig man som t.ex. Peter Siepen. Mark Levengood exporterade vi ju till Sverige för länge sen. Vinnaren i tävlingen får, förutom gränslös ära och berömmelse, sin egen vikt i öl.

En annan lite mer utbredd sport kallas akankanto och går helt enkelt ut på att bära sin fru eller sambo genom en hinderbana eller ett kärr. Eftersom vinnaren belönas med sin kvinnas vikt i öl är det oftast inte männen med de spädaste kvinnorna som ställer upp. Denna sport är relativt utbredd och brukar dra en ansenlig publik. Få av dessa är dock på plats för att ta sig en titt på de medverkande kvinnorna, som trots att Finland generellt kan stoltsera med de vackraste kvinnorna i världen, oftast ser ut som östtyska brotterskor.

En mycket vanlig sport på amatörnivå är bastubad, ofta förenad med bad i isvak, piskande med björkris och ölhävning alternativt tävling i att sätta i sig kopiösa mängder starksprit (oftast hembränt). Sporten dra sällan någon större publik, men ser man till antalet utövare kan den med fog betraktas som nationalsport. I vissa fall har även rapporterats att utövarna av sporten har slagit varandra på magen och vrålat "ONDARE!!!". Detta leder oss osökt vidare till nästa typiskt finska sport; huutaminen.

Sporten huutaminen går ut på att skrika. Närmare bestämt gäller det att ge ifrån sig det mest högljudda avgrundsvrålet. Detta uppmäts i sportens moderna form med hjälp av decibelmätare. Sporten utövas oftast på någon krog på en mindre ort. Vinnaren får, föga förvånande, sin egen vikt i öl. Just detta pris verkar vara genomgående i de flesta finska sporter, möjligen med undantag för Formel 1 som ju i huvudsak utövas på utländska banor.

En betydligt modernare sport som nått stor utbredning i Finland är mobiltelefonkastning. Sporten liknar delvis den svenska varianten stövelkastning, men är modernare och mer utvecklad. Reglerna är relativt enkla; Det gäller att kasta en fungerande mobiltelefon (oftast av märket Nokia) så långt som möjligt. Alla kasttekniker är tillåtna, men kast över axeln brukar fungera bäst. Sporten utmärker sig på så vis att vinnaren (i nationella mästerskap), förutom det obligatoriska sin egen vikt i öl, även vinner den senaste modellen av Nokias mobiltelefoner.
(Det förtjänar att nämnas att en icke namngiven ledande mobiltelefontillverkare brukar sponsra evenemanget.)
Det anordnas numera även världsmästerskap i mobilkastning. Dessa hålls i Savonlinna i Finland och man tävlar i herr- och damklass. Finländaren Mikko Lampi innehar sedan 2005 världsrekordet i grenen med imponerande 94,97 meter.

Finska sporter som sitta naken i myrstack, bastumästerskap, badande i isvak och akankanto påminner lite om grundtanken inom buddhismen; Allt är lidande. Kanske ligger det djupt rotat i den finska folksjälen att utstå plågor utan gnäll. Hursomhelst har aldrig mer "mesiga" sporter som fotboll (Vem vill spela fotboll i snö eller i ett kärr?) eller curling vunnit lika många hjärtan och skapat lika många odödliga finska hjältar som dessa sporter. Sport på finska är synonymt med smärta, blod, svett, sveda och påföljande bakfylla.

Finnarna är och förblir ett aningen konstigt, men väldigt charmigt folk.


Läs även andra bloggares åsikter om sport, idrott, mobilkastning, myrstack, öl

Rika barn leka bäst - Om biståndsfrågor

Det har ju nyligen varit jultider och man ska vara sådär sentimentalt givmild igen. Överallt står frälsningsarmén, Rädda Barnen, Röda Korset och andra hjäporganisationer och tävlar om ditt bidrag. Jag gav 20 kronor till Röda Korsets biståndsarbete häromveckan. Enligt tjejen på stan skulle det räcka till mat för en hel familj i en vecka. Livsmedel måste vara sjukt mycket billigare i Afrika än här. Jag får inte ens en "lilla menyn" på McDonald's för 20 kronor...
Problemet är bara att av mina 20 kronor är det kanske (med lite tur och ännu mindre korruption) 5 kronor som kommer fram till de behövande. Resten går åt till löner för högt uppsatta chefer i hjälporganisationerna, korrupta regeringar, skumma transportföretag, korrupta tulltjänstemän, regeringssoldater eller rebeller i det aktuella området och så vidare.
DN:s ledarskribent Niklas Ekdal skrev den 25 augusti 2007 följande angående svenskt bistånd; Istället för ett mekaniskt skvättande av pengar behövs en osentimental fokusering där hjälpbehovet är störst, där vi kan göra skillnad eller där svenska intressen är inblandade. Om Sverige ska bidra - ekonomiskt och militärt - med humanitära insatser måste vi också ha diplomatisk representation. Kort sagt anser Ekdal att svenskt bistånd skall vara en investering med syfte att gynna svenska ekonomiska intressen. Glöm allt vad solidaritet heter! Fram för fri marknadsekonomi i tredje världen! Hoppas Ekdal inte plågas alltför mycket över världens orättvisor när han sätter sig vid julbordet med sin familj och hugger in på överflödet av mat. Personligen höll jag på att sätta kaffet i halsen när jag läste hans åsikter...
Enligt SIDA är det övergripande målet för svenskt bistånd att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Genom att minska orättvisor och fattigdom i hela världen skapas bättre förutsättningar för utveckling, fred och säkerhet för alla folk och nationer. I en allt mer globaliserad värld är vi alla beroende av och påverkas av varandra.
SIDA arbetar på uppdrag av Sveriges Riksdag och Regering för att minska fattigdomen i världen. År 2006 stod organisationen för ca 54% av Sveriges bistånd.
Som kuriosa kan nämnas att SIDA även lyckats med några rätt pinsamma missar gällande bistånd till fattiga länder i Afrika. För att hjälparbetarna skulle bli igenkända av ortsbefolkningen i ett nordafrikanskt land tryckte man upp T-shirts med texten "SIDA" i feta bokstäver över bröstet. Dessvärre tänkte de mindre språkbegåvade svenskarna inte på att det aktuella landet är en föredetta fransk koloni och att "SIDA" är den franska förkortningen för "AIDS". Ortsbefolkningen, som behärskade franska betydligt bättre, höll sig således på behörigt avstånd.
Ett lika stort fiasko blev en vaccinationskampanj i ett annat afrikanskt land. Svenskarna visste att den fattiga befolkningen inte var läs och skrivkunniga, så man satsade på stora affischer med bilder istället för text; Först en bild på ett sjukt barn med koppvirus, sedan en bild på barnet som får en spruta och slutligen en bild på ett skrattande friskt barn. Detta till trots ville ingen vaccinera sina barn utan var istället livrädda för de svenska hjälparbetarna som försökte övertyga dom att göra det. Efter ett tag insåg någon lite mer kulturellt bevandrad hjälparbetare varför. Ortsbefolkningen kunde mycket riktigt inte läsa, men de var arabisktalande och visste däremot att man skriver från höger till vänster. De såg alltså ett friskt barn få en spruta och bli dödligt sjukt. Inte konstigt att de vägrade vaccinera sina barn.
Bortser man från smärre missöden som dessa gör SIDA ett bra arbete.
De centrala frågorna är dock; Bistånd - Till vilket pris? Vad är välstånd och lycka?
Ett av de stora problemen gällande bistånd är att västvärlden och I-länderna alltid anser att DERAS syn på välstånd är det allmänrådande. Behöver verkligen urinvånarna i Amazonas Playstation? Självklart! Om någon visar dom ett och förklarar att det gör dom lyckligare.
Folkslagen i de fattigare delarna av världen har existerat längre än de flesta I-länder. Innan vi kom dit och påtvingade dom vår syn på välstånd och lycka levde de en ganska lycklig tillvaro. De var självförsörjande och saknade utlandsskulder. Västvärldens jakt på ekonomiska tillgångar som olja och andra naturresurser är orsaken till deras fattigdom. Det är vi som säljer vår "lycka" till dom och kräver överpris för den utan att betala skäliga löner.
Mänskligheten är som en korsning mellan gräshoppor och kackerlackor. Den tar död på allt och överlever vad som helst. Faktum är att jorden inom loppet av några generationer kommer att vara överbefolkad till följd av att vi ständigt hittar nya botemedel mot sjukdomar som tidigare reglerade befolkningsmängden och strävar efter nya sätt att leva längre och därigenom konsumera mera. Allting handlar om ekonomi. Ju längre vi lever desto mer konsumerar vi och desto rikare blir de redan rika länderna som producerar "lycka".
Jag är och förblir en idealist, som tror på att det goda ännu inte är helt besegrat. Därför försöker jag bidra åtminstone lite grann. Jag väljer ekologiskt odlad mat och om möjligt även Fairtrade-produkter. Det kanske kostar några kronor extra, men på så vis kan iallafall några jordbrukare i U-länderna få skäligt betalt för sitt arbete. Ju fler som är villiga att kräva skäligare produktionsvillkor för varorna de köper desto större chans att något faktiskt händer. Korrupta regeringar och kriminella mellanhänder kommer alltid att existera men tillsammans kan vi försvåra för dom, göra deras verksamhet mindre lönsam och gynna de som verkligen gör arbetet.
Bistånd är inte att skicka ner en massa pengar till Afrika. Verkligt bistånd är att se till att de som arbetar har skäligt betalt och skäliga arbetsförhållanden. Målet med bistånd bör vara att utrota fattigdomen i världen och jämna ut klasskillnader, utan hänsyn till nationella gränser, etnisk härkomst eller kulturella skillnader. Bistånd börjar med DIG vid kaffe-, choklad- eller bananhyllan i affären eller på fiket i stan. Genom att välja Fairtrade-produkter motverkar du den moderna slavhandeln, barnarbete och sociala orättvisor och stöder en hållbar utveckling i tredje världen och skäliga löner för arbetarna där. Solidaritet måste bli mer än ett bortglömt modeord från Per-Albin Hanssons tid.


Läs även andra bloggares åsikter om bistånd, SIDA, Fairtrade, korruption, fattigdom

Nördarna slår tillbaka

Wikipedia definierar en "nörd" enligt följande;

Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotypisk, oftast lätt negativ benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde. Nördar intresserar sig ofta för teknik eller naturvetenskap (ex datornörd, biologinörd eller schacknörd) men ordet är flexibelt och exempelvis kan man ersätta audiofil med ljudnörd eller kalla den som gillar Counter-Strike för cs-nörd.

Den yttersta stereotypen av en nörd är en mager tonårskille med finnar och glasögon, som är extremt intresserad och kunnig när det gäller teknik - i synnerhet datorer - samt fysik, kemi eller astronomi. En numera ganska vanlig stereotyp är även den så kallade populärkulturnörden, det vill säga en person med mycket starkt intresse för en särskild genre inom t.ex. TV-drama eller populärmusik.

I allmänhet förespråkar stereotypen att nördar är fula, klär sig töntigt och inte kan föra sig socialt.

När jag gick i skolan var jag en nörd. Oavsett hur man väljer att definiera ordet. Jag fick mina första märkesjeans först när jag gick i 6:an. Inte nog med det. Jag fick betala mellanskillnaden mellan dom och ett par billiga jeans själv med sparade veckopengar. På lågstadiet var jag skolmästare i shack, bäst i klassen i de flesta ämnen utom gympa och följaktligen lärarnas favorit.
Någon egentlig frisyr hade jag inte innan högstadiet. Lite lagom rufs på mitt halvlånga självlockiga hår fick räcka. I högstadiet skolkade jag ofta från gympalektionerna och läste böcker istället. Jag blev kallad plugghäst när jag började ordna mina lektionsanteckningar i kronologisk ordning i en gemensam mapp med inläggsflikar för varje ämne, självklart i bokstavsordning. Behöver jag nämna att jag inte direkt var någon tjejmagnet?
Min lillasyster och jag fick en dator, en Commodore 64 med kassettdeck. Förutom att det gick att spela coola spel som Super Mario, Boulderdash och Gianna Sisters fick jag upp ögonen för programmering. Jag har avverkat ett ansenligt antal timmar med att programmera enkla spel baserade på slumptalsgenerator i BASIC. De hade nog inte blivit några storsäljare direkt, men jag lärde mig en massa. Dessutom var det extremt kul. Man kan även notera att den första månlandningen skedde med hjälp av två stycken Commodore 64, så det var inga dåliga grejer...
Som 12-åring började jag spela gitarr och fick upp ögonen (eller öronen) för musiken. Det mesta andra lades på is för denna nya passion. Under högstadie- och gymnasietiden gick det mesta av min fritid åt till att repa med diverse olika band eller hänga med andra "musiker". Till en början var det indiepop som gällde. Vi hade mörkblå stuprörsjeans, tighta orangea pikétröjor och framåtkammmad frisyr med för mycket vax och kände oss superhippa. De förväntade tjejerna uteblev dock, efftersom de av någon outgrundlig anledning verkade föredra fotbollskillarna.
Detta förbyttes dock snart i seattlegrungens glansdagar och alla ville se ut som Kurt Cobain. Det var trasiga jeans, urtvättade T-shirts och stickade koftor som gällde. Håret fick växa ut igen och skulle vara långt, otvättat och rufsigt okammat. Vi såg inte direkt ut som några svärmorsdrömmar. Till råga på allt var mitt dåvarande gäng alla duktiga i skolan, men gillade inte gympa. Speciellt inte bollsporter. Medan fotbollskillarna tränade eller träffade tjejer repade vi i någon källarlokal. Plugghästnördarna hade blivit musiknördar.
När Eric Harris och Dylan Klebold i april 1999 gick in på Columbine High School i Colorado och sköt ihjäl ett antal elever som var duktiga på idrott var det dessvärre nog många nördar som jublade i tysthet. Båda två var typiska nördar som inte direkt var superpopulära bland tjejerna eller duktiga i idrott. Nu hade de fått nog av öknamn i korridorerna. Äntligen slog nördarna tillbaka!
Jag vågar dock hävda att även vi vanliga, lite mer psykiskt stabila nördar, har slagit tillbaka med råge. När man idag träffar fotbollskillarna och de coola tjejerna alla ville ha på högstadiet jobbar de flesta i någon snabbköpskassa, som diskplockare på krogen alternativt dörrvakter eller liknande okvalificerade jobb. De som lyckats landa både universitetsstudier, statusjobb och familjeliv är till största delen vi nördar. De som var coola på högstadiet ränner fortfarande på krogen varje helg och vaknar följande morgon med bakfylla, ett panikragg och rejäl ångest. I 30-årsåldern är sådant inte lika coolt längre.
Jag själv, och för den delen de flesta av mina vänner, är dock och förblir nördar i klassisk bemärkelse. Många av mina vänner studerar till eller jobbar som datatekniker. Jag organiserar fortfarande mina CD-skivor enligt genre och artist, läser en massa böcker (främst facklitteratur), jobbar med Excel dagligen, älskar att organisera mina papper i mappar med inläggsflikar, använder komplicerade ord i mitt vardagsspråk, diskuterar politik över frukostbordet med min flickvän, dricker chilenska rödviner och spelar gitarr på lördagkvällarna, har Facebook, skriver blogg, etc. Den stora skillnaden är att jag idag inte betraktas som konstig eller töntig. Istället har jag min nördfaktor att tacka för en juristutbildning, ett chefsjobb och en rätt bra månadslön.
Jag är en stolt nörd! Jämfört med en snabbköpskassa och att släpa hem nödragg från krogen varje helg känns det inte alls illa att vara en "nörd". Dessutom trivs jag med mig själv och mina vänner. Som ett extra plus kan jag dessutom prata om annat än fotboll med dom.

Läs även andra bloggares åsikter om nörd, tönt, musiker, skola

Fair play? - Ett genusperspektiv på sporten i media

År 1995 utsåg FN Sverige till det mest jämställda landet i världen. Tyvärr ledde denna utnämning till kolossala missförstånd och sågs snarast som en ursäkt för männen att fortsätta precis som innan. De var ju redan så jämställda.
Det man lätt glömmer i sammanhanget är att utnämningen avsåg att kvinnorna i Sverige, åtminstone yrkesmässigt, kommit längst i sin strävan efter jämlikhet. Denna kamp har, i vart fall till en början, snarare motarbetats av i stort sett alla riksdagspartier, för att inte tala om styrelseledamöterna i de flesta större företag. Vad beträffar männen i Sverige är DE således inte mycket mer jämlika än männen i till exempel Iran. Detta tydliggörs inte minst om man tittar på sporten i media.
I dag har de olika arenorna för mäns och kvinnors idrottsutövande visserligen alltmer suddats ut. Många tjejer spelar fotboll och innebandy, två sporter som traditionellt har ansetts som typiskt manliga. Detta till trots rapporterar media huvudsakligen, och här vågar jag generalisera grovt, om herrfotboll. Slå upp vilken dagstidning som helst så lovar jag att sportsektionen till 75% handlar om 22 svettiga män som jagar en boll. Antagligen finns också de obligatoriska, synnerligen intetsägande, kommentarerna från spelare i stil med; "Aaaaaah men, vad ska jag säga... Bollen är rund. De spelade kasst, vi spelade bra."
Vad beträffar TV är situationen inte mycket bättre. Förutsatt att det inte är några större internationella idrottsevenemang som OS eller VM i i exempelvis friidrott så finns det tydligen bara två sporter värda att rapportera om; fotboll och ishockey. Ojdå, glömde visst tillägga; herrfotboll och manlig ishockey. Om damlandslagen i nämnda sporter är det synnerligen tyst, om de inte lyckats slå sig fram till finalmatch i någon internationell turnering. Då kan de få några minuters TV-tid. Efter herrfotbollen och ishockeyn.
Fotbollsgalan på TV nu i veckan var ett lysande exempel. Herrfotbollen, och i synnerhet Zlatan, fick övervägande fokus medan damfotbollen fick en mer undanskymd plats. Nämnde Zlatan fick även hålla ett längre anförande, där han tackade ett antal personer för sin framgång. Martha fick några korta ord.
Stephan Mendel-Enk skriver i slutordet till sin bok Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet; "Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister. Den förstör livet för samtliga sina deltagare."
Det är antagligen denna eviga tävlan och strävan att vara störst, bäst och starkast som gör att vi män älskar att hävda oss och mäta oss mot varandra. På stenåldern gällde det att fälla den största mammuten. Redan i sandlådan som 5-åringar hävdade vi bestämt att "min pappa är starkare än din pappa". I vuxenlivet är det lön, titlar eller fotbollssegrar istället. Det genomgående temat är och förblir tävlingsmomentet.
Kanske är medelkvinnan mindre resultatfokuserad och mer anspråkslös. Kanske har hon andra prioriteringar än att till varje pris vinna nästa match och krossa motståndarna. Faktum är dock att våra kvinnliga atleter på intet sätt är underlägsna sina manliga motsvarigheter, om man inte räknar kroppsvikt eller muskelstyrka hos den genomsnittlige utövaren av vardera kön förstås.
Jag tror dock att orsaken till att media väljer att lägga tonvikten på typiskt manliga grenar, med manliga utövare, är att den genomsnittlige soffpotatisen som ligger framför TV:n och tittar på sport (självklart utan att själv utöva någon som helst idrott) med en ölburk och en påse chips är en medelålders man. Eftersom han älskar att jämföra sig med (eller likna sig vid) andra män är det hans önskemål som pengakåta massmedier väljer att tillgodose.
För att göra hamsterhjulet komplett väljer likaledes pengakåta storföretag självklart att sponsra de mest exponerade sporterna; herrfotboll och ishockey (möjligen med undantag för golf). Det ligger helt enkelt inte lika mycket pengar i damfotboll eller isdans. Åtminstone inte i världens mest jämställda land.

P.S. Ber om ursäkt för valet av bild, men dessvärre verkar det vara enda sättet att få någon att läsa en blogg som handlar om damfotboll.


Läs även andra bloggares åsikter om zlatan, fotboll, ishockey, jämställdhet, feminism

Välkommen till lilla USA

Att psykiskt instabila ungdomar löper amok och skjuter ihjäl ett antal personer i sin skola förvånar tyvärr inte många idag. Om det sker i USA. När våldet plötsligt kommer närmare och ett sådant fall sker i lilla trygga Finland, med knappt 5 miljoner invånare, blir det betydligt mer påtagligt.
Svenska Fotbollsförbundet överväger spel inför tomma läktare för att få bukt med huliganismen och det upptrappade fotbollsvåldet. Jag tror dessvärre inte att det kommer att hjälpa. Effekten kommer snarare bli att våldet flyttas från arenorna ut på gatan. De huliganer som är där för att slåss bryr sig mer om våldet än vad som händer på fotbollsplanen.
Under senare tid kan man även i övrigt notera en upptrappning av våldet. Bara i min stadsdel har fyra grova rån mot tobakskiosker, jourlivsbutiker och snabbköp ägt rum den senaste månaden. I ett av fallen misshandlades biträdet med baseballträn och knivskars i nacken och huvudet, samt hotades med en kniv mot strupen under nästan 10 minuter. Bytet som rånarna, 4 killar i 17-årsåldern, lyckades få med sig var några futtiga tusenlappar.
Det som gör mig mest förbannad beträffande ovanstående rån är att i tre av fyra fall gjordes rånen under söndagskvällar mot små kiosker, vars ägare är helt beroende av inkomsten från kiosken och själv jobbar mellan 8 och 22 varje dag året om. I ett av fallen är nämnde ägare pensionär och överväger nu att sälja sin kiosk för att han inte vågar jobba längre.
Man behöver inte vara psykolog för att kunna förstå att de ungdomar som begår denhär typen av grova våldsbrott inte mår bra. De flesta är mobbade och utfrusna i skolan. De saknar även i de flesta fall närvarande föräldrar och förebilder samt möjligheter till meningsfulla fritidsaktiviteter. Inte konstigt att de känner sig svikna av samhället och ser en enkel möjlighet till snabba pengar eller 15 minuters kändisskap.
Vad gäller skolmassakern i Jokelaskolan gjorde den unga gärningsmannen, med all önskvärd tydlighet, klart att han var besviken på samhället och skolan. Han verkar ha uppenbara högersympatier och har blivit inspirerad av liknande händelser i USA. Jag läste i dagens tidning att två unga killar i Sverige blivit inspirerade av Jokelamassakern och hotat skolans rektor. Bilder, filmer och grupper som hyllar den unga massmördaren sprids lavinartat över Internet och vartefter sidor stängs ner ploppar nya upp som svampar efter regn.
Jag anser inte att man kan skylla på för mycket videospelande eller våldsfilmer. Idag behöver man inte hyra en actionfilm för att se våld. Det räcker med att gå in på Youtube för att få se VERKLIGA våldsfilmer. Orsaken till det upptrappade våldet finns betydligt närmare; Politiker som prioriterar fel och skär ner på ungdomsverksamheter och frånvarande föräldrar som ger sina barn en "fri uppfostran" utan gränser och materiella saker istället för kärlek.
Ytterligare orsaker går att hitta i att Sveriges nuvarande regering inte direkt bidrar till att minska utanförskapet eller främja integrationen av första och andragenerationens invandrare. Även arbetslösa "medelsvenssons" får finna sig i att se möjligheterna till jobb eller bidrag minska eller försvinna helt. Kan du inte få ett vettigt jobb och till råga på allt för lite eller inget bidrag blir lockelsen från "snabba pengar" lätt överväldigande stor.
Sverige är på skrämmande snabb väg att bli ett "lilla USA" där det är den starkes rätt som gäller, och med en rånarluva och ett baseballträ eller automatvapen är det lätt att vara stark. Åtminstone på ytan.

Andra bloggar om: Jokela, massaker, rån, huliganism, våldsbrott

Avdankade idrottsmän och andra slocknade stjärnor

Har du nånsin tänkt på vad som händer med alla stora stjärnor när deras storhetstid är över? Idrottsmän är ett lysande exempel. Idrott kräver förmågan att kunna anpassa sig och utvecklas, något man även kan ha nytta av när karriären börjar lida mot sitt slut.
Björn Borg var en gång i tiden världens främsta tennisspelare. När karriären började gå utför sadlade han om, satsade på att "designa" underkläder och tjänar även idag en rätt ansenlig summa.
Förmodligen inspirerad av Björns framgångar inom designbranschen valde den falnande fotbollsstjärnan Thomas Brolin efter en fotskada med påföljande karriärnedgång att satsa på att designa en egen skokollektion. Framgången blev i hans fall inte lika lysande... Men Thomas var inte sen att testa vingarna än en gång. Således öppnade han istället en restaurang. Problemet är att en god idé behöver både vingar och landningsställ. Thomas har under årens lopp hunnit testa på allt från att sälja dammsugarmunstycken till att satsa på fastighetsbranschen.
År 1999 slog dessa båda företagsamma herremän sina kloka(?) huvuden ihop med ännu en falnande stjärna, Dr Alban och satsade på musikbranschen. Tillsammans med Mattias Frisk bildade de gruppen "Friends in need". (I behov av vad?! Personligen tycker jag att dessa gubbsjuka medelålders män i videon mest beter sig som hormonstinna fjortonåringar med pappas kreditkort, så jag kan bara tänka mig...) Resultatet blev i alla fall den mindre lyckade singeln "Alla vi" med tillhörande gubbsjuk video där 4 medelålders män flyger helikopter och iklädda vita kostymer stöter på silikonbröstade tjejer som åldersmässigt kunde vara deras döttrar. Dessutom såg de alla rejält nedgångna ut. Speciellt Brolin hade dessutom lagt på hullet rejält, kanske ett tecken på att hans restaurang serverar god mat, men ändå.
Texten till singeln var om möjligt än mer banal;

"Var är doktorn?
Alban, Tomas, Björn och Mattias?
Alla vi längtar efter sommaren, alla vi längtar efter sol igen.
Alla vi längtar efter sommaren, alla vi längtar efter sol igen.
Sommar och stränder, det vill alla ha.
Brun utan ränder, så ska det va´.
Gin tonick på stranden, ohlalala.
En flicka i handen, det vill alla ha.
Himlen är blå.
Havet likaså.
Kom igen Björn, kom igen Frisk, hej Brolin, doktorn är här, det är coolt, det är stabilt."

– Det är en riktig spya till låt. Björn Borg sjunger ungefär som Stevie Wonder spelar tennis, skrev Aftonbladets recensent Per Bjurman. Ganska elakt skrivet om du frågar mig... Mot Stevie Wonder. Låten lyckades trots att käck eurotechno var inne inte slå och planerna på en musikkarriär lades på hyllan innan de ens kommit igång på riktigt. Kanske lika bra det. Jag fasar för vad nästa singel hade varit...
Men inget ont som inte för något gott med sig. Uttrycket "Det är stabilt" blev Dr Albans kännetecken och radioprogrammet Pippirull jävlades och drev oavbrutet med honom för detta. Till sist tröttnade han och stämde Sveriges Radio, som senare friades i rätten. Alban följde då i Brolins fotspår och öppnade även han en nattclub i centrala Stockholm. Som du ser är utbytet av idéer bland fallna stjärnor flitigt.
Vi lämnar idrottsvärlden för en stund och vänder istället blicken mot en bransch vi redan nosat lite på, nämligen musikidustrin. Ett av de färskaste, och även mest talande, exemplen på en sumpad karriär är tidigare superstjärnan Britney Spears.
Britney slog igenom 1998, formligen över en natt, med singeln "Baby, one more time". Hon gjorde en kometkarriär och framgångarna för denna unga dam såg ut att aldrig ta slut. Så småningom belv ändå crashade förhållanden, graviditet, familjekonflikter och drogmissbruk för mycket även för Brittan. Karriären slocknade precis som den komet den liknat till en början. I motsats till idrottsmännen har en musikartist på nedgång begränsade möjligheter att byta karriär. Brittan har gjort tappra försök att ge sig in i filmbranschen, men för att uttrycka det milt var hennes skådespelartalang ungefär lika stor som Björn Borgs musikaliska dito. Hon har även lanserat en parfymkollektion, som till en början såg ut att kunna slå igenom rejält, åtminstone bland tonårsflickor som tidigare varit hennes fans.
I nuläget går Britneys tid mest åt till att festa, dölja sitt drogmissbruk, tvista om vårdnaden av sina barn och åka in och ut på rehab. Ingen vidare givande karriär om du frågar mig. Hennes senaste försök till comeback, singeln "Gimme more" ser i och för sig ut att kunna bli en ny hit, men vad är grejen med titlar på sliskiga comebacks? Ge mig mer av vad?! Videon är tydligt striptease-inspirerad, så jag förutsätter att det är fler barn hon vill ha. Erfarenhetsmässigt brukar kombinationen barn och musikkarriär inte vara så lyckad. För exempel hänvisar jag än en gång till... Britney själv.
Vad finns då att lära av dessa personers tappra försök till nya karriärer sedan den ursprungliga floppat? Du får bara en chans - Ta den! Kreativitet gällande karriärbyten är visserligen beundransvärt, men sällan speciellt lönsamt ekonomiskt, åtminstone i längden.

Andra bloggar om: Dr Alban, Brolin, Björn Borg, Britney Spears, karriär, stjärnor