Nördarna slår tillbaka

Wikipedia definierar en "nörd" enligt följande;

Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotypisk, oftast lätt negativ benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde. Nördar intresserar sig ofta för teknik eller naturvetenskap (ex datornörd, biologinörd eller schacknörd) men ordet är flexibelt och exempelvis kan man ersätta audiofil med ljudnörd eller kalla den som gillar Counter-Strike för cs-nörd.

Den yttersta stereotypen av en nörd är en mager tonårskille med finnar och glasögon, som är extremt intresserad och kunnig när det gäller teknik - i synnerhet datorer - samt fysik, kemi eller astronomi. En numera ganska vanlig stereotyp är även den så kallade populärkulturnörden, det vill säga en person med mycket starkt intresse för en särskild genre inom t.ex. TV-drama eller populärmusik.

I allmänhet förespråkar stereotypen att nördar är fula, klär sig töntigt och inte kan föra sig socialt.

När jag gick i skolan var jag en nörd. Oavsett hur man väljer att definiera ordet. Jag fick mina första märkesjeans först när jag gick i 6:an. Inte nog med det. Jag fick betala mellanskillnaden mellan dom och ett par billiga jeans själv med sparade veckopengar. På lågstadiet var jag skolmästare i shack, bäst i klassen i de flesta ämnen utom gympa och följaktligen lärarnas favorit.
Någon egentlig frisyr hade jag inte innan högstadiet. Lite lagom rufs på mitt halvlånga självlockiga hår fick räcka. I högstadiet skolkade jag ofta från gympalektionerna och läste böcker istället. Jag blev kallad plugghäst när jag började ordna mina lektionsanteckningar i kronologisk ordning i en gemensam mapp med inläggsflikar för varje ämne, självklart i bokstavsordning. Behöver jag nämna att jag inte direkt var någon tjejmagnet?
Min lillasyster och jag fick en dator, en Commodore 64 med kassettdeck. Förutom att det gick att spela coola spel som Super Mario, Boulderdash och Gianna Sisters fick jag upp ögonen för programmering. Jag har avverkat ett ansenligt antal timmar med att programmera enkla spel baserade på slumptalsgenerator i BASIC. De hade nog inte blivit några storsäljare direkt, men jag lärde mig en massa. Dessutom var det extremt kul. Man kan även notera att den första månlandningen skedde med hjälp av två stycken Commodore 64, så det var inga dåliga grejer...
Som 12-åring började jag spela gitarr och fick upp ögonen (eller öronen) för musiken. Det mesta andra lades på is för denna nya passion. Under högstadie- och gymnasietiden gick det mesta av min fritid åt till att repa med diverse olika band eller hänga med andra "musiker". Till en början var det indiepop som gällde. Vi hade mörkblå stuprörsjeans, tighta orangea pikétröjor och framåtkammmad frisyr med för mycket vax och kände oss superhippa. De förväntade tjejerna uteblev dock, efftersom de av någon outgrundlig anledning verkade föredra fotbollskillarna.
Detta förbyttes dock snart i seattlegrungens glansdagar och alla ville se ut som Kurt Cobain. Det var trasiga jeans, urtvättade T-shirts och stickade koftor som gällde. Håret fick växa ut igen och skulle vara långt, otvättat och rufsigt okammat. Vi såg inte direkt ut som några svärmorsdrömmar. Till råga på allt var mitt dåvarande gäng alla duktiga i skolan, men gillade inte gympa. Speciellt inte bollsporter. Medan fotbollskillarna tränade eller träffade tjejer repade vi i någon källarlokal. Plugghästnördarna hade blivit musiknördar.
När Eric Harris och Dylan Klebold i april 1999 gick in på Columbine High School i Colorado och sköt ihjäl ett antal elever som var duktiga på idrott var det dessvärre nog många nördar som jublade i tysthet. Båda två var typiska nördar som inte direkt var superpopulära bland tjejerna eller duktiga i idrott. Nu hade de fått nog av öknamn i korridorerna. Äntligen slog nördarna tillbaka!
Jag vågar dock hävda att även vi vanliga, lite mer psykiskt stabila nördar, har slagit tillbaka med råge. När man idag träffar fotbollskillarna och de coola tjejerna alla ville ha på högstadiet jobbar de flesta i någon snabbköpskassa, som diskplockare på krogen alternativt dörrvakter eller liknande okvalificerade jobb. De som lyckats landa både universitetsstudier, statusjobb och familjeliv är till största delen vi nördar. De som var coola på högstadiet ränner fortfarande på krogen varje helg och vaknar följande morgon med bakfylla, ett panikragg och rejäl ångest. I 30-årsåldern är sådant inte lika coolt längre.
Jag själv, och för den delen de flesta av mina vänner, är dock och förblir nördar i klassisk bemärkelse. Många av mina vänner studerar till eller jobbar som datatekniker. Jag organiserar fortfarande mina CD-skivor enligt genre och artist, läser en massa böcker (främst facklitteratur), jobbar med Excel dagligen, älskar att organisera mina papper i mappar med inläggsflikar, använder komplicerade ord i mitt vardagsspråk, diskuterar politik över frukostbordet med min flickvän, dricker chilenska rödviner och spelar gitarr på lördagkvällarna, har Facebook, skriver blogg, etc. Den stora skillnaden är att jag idag inte betraktas som konstig eller töntig. Istället har jag min nördfaktor att tacka för en juristutbildning, ett chefsjobb och en rätt bra månadslön.
Jag är en stolt nörd! Jämfört med en snabbköpskassa och att släpa hem nödragg från krogen varje helg känns det inte alls illa att vara en "nörd". Dessutom trivs jag med mig själv och mina vänner. Som ett extra plus kan jag dessutom prata om annat än fotboll med dom.

Läs även andra bloggares åsikter om nörd, tönt, musiker, skola

Fair play? - Ett genusperspektiv på sporten i media

År 1995 utsåg FN Sverige till det mest jämställda landet i världen. Tyvärr ledde denna utnämning till kolossala missförstånd och sågs snarast som en ursäkt för männen att fortsätta precis som innan. De var ju redan så jämställda.
Det man lätt glömmer i sammanhanget är att utnämningen avsåg att kvinnorna i Sverige, åtminstone yrkesmässigt, kommit längst i sin strävan efter jämlikhet. Denna kamp har, i vart fall till en början, snarare motarbetats av i stort sett alla riksdagspartier, för att inte tala om styrelseledamöterna i de flesta större företag. Vad beträffar männen i Sverige är DE således inte mycket mer jämlika än männen i till exempel Iran. Detta tydliggörs inte minst om man tittar på sporten i media.
I dag har de olika arenorna för mäns och kvinnors idrottsutövande visserligen alltmer suddats ut. Många tjejer spelar fotboll och innebandy, två sporter som traditionellt har ansetts som typiskt manliga. Detta till trots rapporterar media huvudsakligen, och här vågar jag generalisera grovt, om herrfotboll. Slå upp vilken dagstidning som helst så lovar jag att sportsektionen till 75% handlar om 22 svettiga män som jagar en boll. Antagligen finns också de obligatoriska, synnerligen intetsägande, kommentarerna från spelare i stil med; "Aaaaaah men, vad ska jag säga... Bollen är rund. De spelade kasst, vi spelade bra."
Vad beträffar TV är situationen inte mycket bättre. Förutsatt att det inte är några större internationella idrottsevenemang som OS eller VM i i exempelvis friidrott så finns det tydligen bara två sporter värda att rapportera om; fotboll och ishockey. Ojdå, glömde visst tillägga; herrfotboll och manlig ishockey. Om damlandslagen i nämnda sporter är det synnerligen tyst, om de inte lyckats slå sig fram till finalmatch i någon internationell turnering. Då kan de få några minuters TV-tid. Efter herrfotbollen och ishockeyn.
Fotbollsgalan på TV nu i veckan var ett lysande exempel. Herrfotbollen, och i synnerhet Zlatan, fick övervägande fokus medan damfotbollen fick en mer undanskymd plats. Nämnde Zlatan fick även hålla ett längre anförande, där han tackade ett antal personer för sin framgång. Martha fick några korta ord.
Stephan Mendel-Enk skriver i slutordet till sin bok Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet; "Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister. Den förstör livet för samtliga sina deltagare."
Det är antagligen denna eviga tävlan och strävan att vara störst, bäst och starkast som gör att vi män älskar att hävda oss och mäta oss mot varandra. På stenåldern gällde det att fälla den största mammuten. Redan i sandlådan som 5-åringar hävdade vi bestämt att "min pappa är starkare än din pappa". I vuxenlivet är det lön, titlar eller fotbollssegrar istället. Det genomgående temat är och förblir tävlingsmomentet.
Kanske är medelkvinnan mindre resultatfokuserad och mer anspråkslös. Kanske har hon andra prioriteringar än att till varje pris vinna nästa match och krossa motståndarna. Faktum är dock att våra kvinnliga atleter på intet sätt är underlägsna sina manliga motsvarigheter, om man inte räknar kroppsvikt eller muskelstyrka hos den genomsnittlige utövaren av vardera kön förstås.
Jag tror dock att orsaken till att media väljer att lägga tonvikten på typiskt manliga grenar, med manliga utövare, är att den genomsnittlige soffpotatisen som ligger framför TV:n och tittar på sport (självklart utan att själv utöva någon som helst idrott) med en ölburk och en påse chips är en medelålders man. Eftersom han älskar att jämföra sig med (eller likna sig vid) andra män är det hans önskemål som pengakåta massmedier väljer att tillgodose.
För att göra hamsterhjulet komplett väljer likaledes pengakåta storföretag självklart att sponsra de mest exponerade sporterna; herrfotboll och ishockey (möjligen med undantag för golf). Det ligger helt enkelt inte lika mycket pengar i damfotboll eller isdans. Åtminstone inte i världens mest jämställda land.

P.S. Ber om ursäkt för valet av bild, men dessvärre verkar det vara enda sättet att få någon att läsa en blogg som handlar om damfotboll.


Läs även andra bloggares åsikter om zlatan, fotboll, ishockey, jämställdhet, feminism

Välkommen till lilla USA

Att psykiskt instabila ungdomar löper amok och skjuter ihjäl ett antal personer i sin skola förvånar tyvärr inte många idag. Om det sker i USA. När våldet plötsligt kommer närmare och ett sådant fall sker i lilla trygga Finland, med knappt 5 miljoner invånare, blir det betydligt mer påtagligt.
Svenska Fotbollsförbundet överväger spel inför tomma läktare för att få bukt med huliganismen och det upptrappade fotbollsvåldet. Jag tror dessvärre inte att det kommer att hjälpa. Effekten kommer snarare bli att våldet flyttas från arenorna ut på gatan. De huliganer som är där för att slåss bryr sig mer om våldet än vad som händer på fotbollsplanen.
Under senare tid kan man även i övrigt notera en upptrappning av våldet. Bara i min stadsdel har fyra grova rån mot tobakskiosker, jourlivsbutiker och snabbköp ägt rum den senaste månaden. I ett av fallen misshandlades biträdet med baseballträn och knivskars i nacken och huvudet, samt hotades med en kniv mot strupen under nästan 10 minuter. Bytet som rånarna, 4 killar i 17-årsåldern, lyckades få med sig var några futtiga tusenlappar.
Det som gör mig mest förbannad beträffande ovanstående rån är att i tre av fyra fall gjordes rånen under söndagskvällar mot små kiosker, vars ägare är helt beroende av inkomsten från kiosken och själv jobbar mellan 8 och 22 varje dag året om. I ett av fallen är nämnde ägare pensionär och överväger nu att sälja sin kiosk för att han inte vågar jobba längre.
Man behöver inte vara psykolog för att kunna förstå att de ungdomar som begår denhär typen av grova våldsbrott inte mår bra. De flesta är mobbade och utfrusna i skolan. De saknar även i de flesta fall närvarande föräldrar och förebilder samt möjligheter till meningsfulla fritidsaktiviteter. Inte konstigt att de känner sig svikna av samhället och ser en enkel möjlighet till snabba pengar eller 15 minuters kändisskap.
Vad gäller skolmassakern i Jokelaskolan gjorde den unga gärningsmannen, med all önskvärd tydlighet, klart att han var besviken på samhället och skolan. Han verkar ha uppenbara högersympatier och har blivit inspirerad av liknande händelser i USA. Jag läste i dagens tidning att två unga killar i Sverige blivit inspirerade av Jokelamassakern och hotat skolans rektor. Bilder, filmer och grupper som hyllar den unga massmördaren sprids lavinartat över Internet och vartefter sidor stängs ner ploppar nya upp som svampar efter regn.
Jag anser inte att man kan skylla på för mycket videospelande eller våldsfilmer. Idag behöver man inte hyra en actionfilm för att se våld. Det räcker med att gå in på Youtube för att få se VERKLIGA våldsfilmer. Orsaken till det upptrappade våldet finns betydligt närmare; Politiker som prioriterar fel och skär ner på ungdomsverksamheter och frånvarande föräldrar som ger sina barn en "fri uppfostran" utan gränser och materiella saker istället för kärlek.
Ytterligare orsaker går att hitta i att Sveriges nuvarande regering inte direkt bidrar till att minska utanförskapet eller främja integrationen av första och andragenerationens invandrare. Även arbetslösa "medelsvenssons" får finna sig i att se möjligheterna till jobb eller bidrag minska eller försvinna helt. Kan du inte få ett vettigt jobb och till råga på allt för lite eller inget bidrag blir lockelsen från "snabba pengar" lätt överväldigande stor.
Sverige är på skrämmande snabb väg att bli ett "lilla USA" där det är den starkes rätt som gäller, och med en rånarluva och ett baseballträ eller automatvapen är det lätt att vara stark. Åtminstone på ytan.

Andra bloggar om: Jokela, massaker, rån, huliganism, våldsbrott

Avdankade idrottsmän och andra slocknade stjärnor

Har du nånsin tänkt på vad som händer med alla stora stjärnor när deras storhetstid är över? Idrottsmän är ett lysande exempel. Idrott kräver förmågan att kunna anpassa sig och utvecklas, något man även kan ha nytta av när karriären börjar lida mot sitt slut.
Björn Borg var en gång i tiden världens främsta tennisspelare. När karriären började gå utför sadlade han om, satsade på att "designa" underkläder och tjänar även idag en rätt ansenlig summa.
Förmodligen inspirerad av Björns framgångar inom designbranschen valde den falnande fotbollsstjärnan Thomas Brolin efter en fotskada med påföljande karriärnedgång att satsa på att designa en egen skokollektion. Framgången blev i hans fall inte lika lysande... Men Thomas var inte sen att testa vingarna än en gång. Således öppnade han istället en restaurang. Problemet är att en god idé behöver både vingar och landningsställ. Thomas har under årens lopp hunnit testa på allt från att sälja dammsugarmunstycken till att satsa på fastighetsbranschen.
År 1999 slog dessa båda företagsamma herremän sina kloka(?) huvuden ihop med ännu en falnande stjärna, Dr Alban och satsade på musikbranschen. Tillsammans med Mattias Frisk bildade de gruppen "Friends in need". (I behov av vad?! Personligen tycker jag att dessa gubbsjuka medelålders män i videon mest beter sig som hormonstinna fjortonåringar med pappas kreditkort, så jag kan bara tänka mig...) Resultatet blev i alla fall den mindre lyckade singeln "Alla vi" med tillhörande gubbsjuk video där 4 medelålders män flyger helikopter och iklädda vita kostymer stöter på silikonbröstade tjejer som åldersmässigt kunde vara deras döttrar. Dessutom såg de alla rejält nedgångna ut. Speciellt Brolin hade dessutom lagt på hullet rejält, kanske ett tecken på att hans restaurang serverar god mat, men ändå.
Texten till singeln var om möjligt än mer banal;

"Var är doktorn?
Alban, Tomas, Björn och Mattias?
Alla vi längtar efter sommaren, alla vi längtar efter sol igen.
Alla vi längtar efter sommaren, alla vi längtar efter sol igen.
Sommar och stränder, det vill alla ha.
Brun utan ränder, så ska det va´.
Gin tonick på stranden, ohlalala.
En flicka i handen, det vill alla ha.
Himlen är blå.
Havet likaså.
Kom igen Björn, kom igen Frisk, hej Brolin, doktorn är här, det är coolt, det är stabilt."

– Det är en riktig spya till låt. Björn Borg sjunger ungefär som Stevie Wonder spelar tennis, skrev Aftonbladets recensent Per Bjurman. Ganska elakt skrivet om du frågar mig... Mot Stevie Wonder. Låten lyckades trots att käck eurotechno var inne inte slå och planerna på en musikkarriär lades på hyllan innan de ens kommit igång på riktigt. Kanske lika bra det. Jag fasar för vad nästa singel hade varit...
Men inget ont som inte för något gott med sig. Uttrycket "Det är stabilt" blev Dr Albans kännetecken och radioprogrammet Pippirull jävlades och drev oavbrutet med honom för detta. Till sist tröttnade han och stämde Sveriges Radio, som senare friades i rätten. Alban följde då i Brolins fotspår och öppnade även han en nattclub i centrala Stockholm. Som du ser är utbytet av idéer bland fallna stjärnor flitigt.
Vi lämnar idrottsvärlden för en stund och vänder istället blicken mot en bransch vi redan nosat lite på, nämligen musikidustrin. Ett av de färskaste, och även mest talande, exemplen på en sumpad karriär är tidigare superstjärnan Britney Spears.
Britney slog igenom 1998, formligen över en natt, med singeln "Baby, one more time". Hon gjorde en kometkarriär och framgångarna för denna unga dam såg ut att aldrig ta slut. Så småningom belv ändå crashade förhållanden, graviditet, familjekonflikter och drogmissbruk för mycket även för Brittan. Karriären slocknade precis som den komet den liknat till en början. I motsats till idrottsmännen har en musikartist på nedgång begränsade möjligheter att byta karriär. Brittan har gjort tappra försök att ge sig in i filmbranschen, men för att uttrycka det milt var hennes skådespelartalang ungefär lika stor som Björn Borgs musikaliska dito. Hon har även lanserat en parfymkollektion, som till en början såg ut att kunna slå igenom rejält, åtminstone bland tonårsflickor som tidigare varit hennes fans.
I nuläget går Britneys tid mest åt till att festa, dölja sitt drogmissbruk, tvista om vårdnaden av sina barn och åka in och ut på rehab. Ingen vidare givande karriär om du frågar mig. Hennes senaste försök till comeback, singeln "Gimme more" ser i och för sig ut att kunna bli en ny hit, men vad är grejen med titlar på sliskiga comebacks? Ge mig mer av vad?! Videon är tydligt striptease-inspirerad, så jag förutsätter att det är fler barn hon vill ha. Erfarenhetsmässigt brukar kombinationen barn och musikkarriär inte vara så lyckad. För exempel hänvisar jag än en gång till... Britney själv.
Vad finns då att lära av dessa personers tappra försök till nya karriärer sedan den ursprungliga floppat? Du får bara en chans - Ta den! Kreativitet gällande karriärbyten är visserligen beundransvärt, men sällan speciellt lönsamt ekonomiskt, åtminstone i längden.

Andra bloggar om: Dr Alban, Brolin, Björn Borg, Britney Spears, karriär, stjärnor

Till min älskade ängel

Jag visste aldrig förut att man kunde känna en sån oändlig, villkorslös kärlek till någon. Tänk att någon kan vara så sårbar, men ändå så full av liv och lycka.

Inget kan slå känslan av att se dej ligga trygg i mina armar, känna hur du andas, höra ditt hjärta.

Jag kommer aldrig att glömma hur det kändes att få hålla om dej för första gången, se in i dina ögon och veta att du är min. Att inte behöva tvivla eller vara rädd. Den väntan som känts oändlig är äntligen över. Framtiden ligger öppen.

Jag kommer att älska dej för evigt, var än du är, vad än du gör, finnas där för dej när än du behöver mej. Inget kan bryta bandet mellan oss, varken tid eller avstånd. Det finns inget jag inte hade gjort för dej. Ingen uppoffring för stor.

Min kärlek till dej är lika evig och oändlig som universum. Du ska aldrig behöva tvivla på att du är älskad, att du är unik och underbar.

Du är för evigt min älskade ängel.

Tjockiskollo - Av största vikt

Vi lever i en utseendefixerad värld. Bantnings-, må bra- och hälsoprogrammen avlöser varandra på TV så gott som varje kväll. Det är allt från "Du är vad du äter" till program om överviktiga barn. Trots detta ökar antalet överviktiga rekordartat i Sverige, inte minst bland ungdomar. Ett av de bättre programmen inom nämnda kategori är enligt min mening "Snygg naken", där lite mulligare tjejer lär sig klä sig rätt och få bättre självförtroende utan överdrivna dieter och smärtsamma operationer.
Häromkvällen råkade jag däremot se ett nyhetsreportage om ett "Tjockis-kollo" dit föräldrar kunde skicka sina överviktiga barn, inte helt olikt den amerikanska varianten "Fat Camp". Min spontana reaktion var; Hur berättar man för sin 12-åriga son att man anmält honom till Tjockis-kollo?
Barn och ungdomar är ofta smärtsamt ärliga och inte helt snälla i sina kommentarer. Ett överviktigt barn vet garanterat om att han är det. De får säkerligen även stå ut med tillmälen som "tjockis", "fetknopp", "fetto" eller ännu värre. Bland de elakare "tjockis-skämt" jag sett är att pipa som en backande lastbil när personen backar, skaka glaset som den klassiska scenen i Jurrasic Park och låta "kadam-kadam" när personen närmar sig eller fästa en lapp med texten "Bred last" på personens rygg. Inte konstigt att de blir deprimerade och tröstäter ännu mer.
Frågan är om inte tjockis-kollo bidrar till att peka ut de stackars barnen ännu mer, speciellt om det hela sänds på TV som en gammaldags "Freak-show".
Själva idén är däremot lysande. Med professionell hjälp av näringsexperter och tränare får dessa barn äntligen en chans att komma tillrätta med problemet. Den krassa sanningen är att förutom risken att bli mobbad löper överviktiga barn en allvarlig risk att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och dö i förtid. Felet är sällan deras eget. Barn äter den mat föräldrarna ger dom och tar efter föräldrarnas beteende. Chips, godis och cola framför TV:n kväll efter kväll är ett säkert recept på övervikt. Speciellt om den enda kontakt med idrott barnet får är fotbollen på TV. Jag upphör aldrig att förfasas över 3 åringar som tjatar om att få gå på McDonald's. När jag var 3 visste jag inte ens vad McDonald's var.
Botemedlet mot fettma är enkelt; ändrad inställning, mer motion och nyttigare mat. Varför inte låta barnet cykla till och från skola och fritidsaktiviteter istället för att skjutsa dom? En rejäl, hemgjord middag istället för att beställa pizza skadar inte heller. En godisdag i veckan istället för godis varje kväll funkade utmärkt redan när jag var barn. Mina barn skall inte sitta framför datorn eller TV:n hela dagarna. De skall vara ute och klättra i träd och sparka fotboll med sina kompisar.
Vi lever i en stressad värld med långa arbetsdagar och mängder av aktiviteter. Men å andra sidan hindrade det inte mina föräldrar från att hinna med middagen varje kväll. Återigen; Det är en fråga om inställning. När jag växte upp fanns det väldigt få godtagna ursäkter för att missa den gemensamma (hemlagade) middagen.
Man behöver kanske inte vara lika övernitisk som vissa kommuner, där man i skolorna infört GI-mat. Ingen blir tjock av att äta vettig husmanskost (om man inte äter kopiösa mängder). Nyttig mat måste inte vara invecklad eller tråkig. Det räcker bra att skippa onödigt fett, äta regelbundet och kanske byta ut snabbmakaronerna mot fullkornspasta. Barn behöver näring för att orka växa, leka och lära sig. Däremot behöver de inte McDonald's.
Hade vi vuxna tagit vårt ansvar och gett barnen en sund inställning till mat och motion hade vi inte behövt några Tjockis-kollon.
Jag har själv nyligen bytt bussen mot cykel till och från jobbet. Bara det innebär en dryg timmes gratismotion om dagen. Jag har även börjat äta en ordentlig frukost samt ta med lunchlåda till jobbet istället för att springa ner på stan och ta en hamburgare i farten under lunchen. Efter bara några veckor ser jag redan resultat, både på vågen och runt midjan. Nästa steg blir att skära ner på godis och folköl framför TV:n. Beach 2012 here I come!!!

Andra bloggar om: övervikt, fettma, mat, McDonald's, motion, TV

22 timmars hjälplöshet och en liten ängel

Detta är historien om hur vår son Lucas kom till. Inte hur vi gjorde honom (det lämnar jag till läsarens fantasi) men hur han slutligen, efter många om och men kom till världen.
Söndagen den 1 juli 2007 började som vilken annan söndag som helst, regnigt och lite småtrögt. Vid klockan 9 på morgonen hade vi tid på förlossningen vid Akademiska, eftersom Specialistmödravården är stängd på helgerna. Meningen var att vi skulle göra en såkallad överburenhetskontroll, eftersom vårt barn fortfarande inte behagat födas trots att det nu var vecka 42 + noll. Vi räknade med att förhoppningsvis få en tid för "igångsättning" redan i början av den kommande veckan.
Väl inne på förlossningen kopplade man på en CTG-apparat, som mätte barnets puls och frekvensen på värkarna. Därefter gjordes en gynekologundersökning på min flickvän Johanna, som vid dethär laget redan hade ganska täta värkar, och barnmorskan konstaterade även att hon hade relativt lite fostervatten kvar. Därför togs beslutet att sätta igång förlossningen redan då. Vid 11 fick hon därför en propess, en liten tampong med ett ämne som heter prostaglandin, som skulle mjuka upp livmodertappen. Denna skulle med lite tur ge effekt inom 12 timmar. Vi blev även inskrivna på förlossningen.
För att fördriva tiden och bidra till att sätta igång värkarbetet beslöt vi oss för att ta en promenad inne på sjukhuset. (Det regnade, så utomhus ville vi inte vara.) Vi gick till 70-huset, åt en bit mat och köpte lite godis och några tidningar. Sedan gick vi tillbaka till vårt rum. Vid dethär laget började redan värkarna komma tätare och bli starkare. Propessen såg ut att ge effekt efter bara några timmar.
Därefter följde några tråkiga timmar av väntan och mobilsamtal till oroliga släktingar.
Vartefter värkarna blev tätare och kraftigare började även smärtan bli alltmer påtaglig för Johanna. Hon fick tre ackupunkturnålar i huvudet och såg ut som en insekt med sin stora mage och små "känselspröt" på huvudet. I samband med detta sattes även en nål i hennes hand för att förbereda för en eventuell epiduralbedövning. Hon fick även ett gåbord som hon vankade omkring med för att försöka lindra smärtan. Vi testade även att använda TENS-apparaten som vi fått låna från Mödravårdscentralen. (För den oinvigde är en TENS-apparat en liten dosa med fyra elektroder som kopplas på mage och rygg, inte helt olika de som används för tortyr av diverse suspekta organisationer världen över. Dessa skall, när det gäller TENS, sedan ge små elchocker som stimulerar kroppens egen smärtlindring.)
Ackupunkturen och TENS:en fungerade ett tag, men så småningom blev smärtan närmast olidlig. Jag försökte stötta henne så mycket jag kunde, men som blivande pappa är man ganska hjälplös. Efteråt har hon dock berättat att bara det att man finns där som stöd hjälper väldigt mycket. Just där och då känner man sig dock mest i vägen. Barnmorskan gav slutligen henne en spruta morfin, vilket gjorde henne rejält yr men inte hjälpte nämnvärt mot smärtan. Däremot log hon brett nog för att platsa i vilken tandkrämsreklam som helst. Smått lättade fick vi byta rum till en förlossningssal. Målet verkade vara i sikte.
Vid 23 tiden, mellan två värkar, passade jag på att gå på toaletten för att tömma min minst sagt välfyllda blåsa. När jag kom ut stod hon vid sitt gåbord i en liten pöl bredvid sängen och meddelade "Jag tror att vattnet precis gick". Äntligen lite framsteg! En ny gynekologundersökning gjordes. Hon var var öppen 2 cm och vi räknade med barn inom 12 timmar.
Under natten blev värkarna allt kraftigare och i takt med att trötthetsgraden steg och morfinets effekt avtog tilltog även smärtan. Vid tolvslaget gratulerade jag Johanna på födelsedagen med en kyss och en dos lustgas. Hon lyckades klämma fram en antydan till leende.
Vid tretiden hade Johanna så pass ont att barnmorskorna beslutade att förbarma sig över henne och en narkosläkare tillkallades.
Narkosläkaren som sent omsider dök upp var tysk, talade med kraftig brytning och skulle få den ökände doktor Mengele att framstå som sympatisk i jämförelse. Han suckade, märkbart irriterad över att ha blivit avbruten i sitt fikande, och började förbereda för att sätta en EDA (Epiduralbedövning, vanligen felaktigt kallad ryggmärgsbedövning). Johanna försågs med tre elektroder på bröstet kopplade till en EKG-monitor, en intern värkmätare som fördes upp i ”allra heligaste” tillsammans med en skalpelektrod som fästes i huden på barnets huvud för att mäta barnets puls. I kombination med lustgasslangarna och slangen till bedövningsdroppet blev det sladdar och slangar överallt, och Johanna såg ut som något ur the Matrix.
Att sätta en EDA på en person som krampar på grund av kraftiga värkar är inte någon lätt uppgift. Man måste träffa rätt mellan två ryggkotor, så två barnmorskor och jag hjälptes åt att försöka lugna/hålla fast Johanna under tiden.
Den första EDA:n gav liten eller ingen effekt, så narkosläkaren fick göra ett nytt försök. Denna gång gick det bättre och smärtan, både Johannas och den i min hand som hon krampaktigt klämde blå och känslolös, avtog något åtminstone för några timmar.
Eftersom Johanna fick epiduralbedövning satte man även in ett värkstimulerande dropp med något som hette Syntocinon, för att värkarbetet inte skulle avstanna. Effekten lät inte vänta på sig. Hon hade kraftiga värkar i 4 timmar, därefter avtog värkarna och ersattes med en kraftig tryckande smärta. Jag kände mig ännu mer hjälplös än tidigare.
Vid 8.30, nästan ett dygn efter att vi kommit in, var hon öppen 10 cm och hade kraftiga värkar. Hennes kropp var redo att föda. Ett nytt ultraljud gjordes och man kunde konstatera att barnets huvud var för högt uppe, för stort för Johannas bäcken och dessutom felställt. Efter att ha övervägt möjligheterna och beaktat ytterligare ett antal timmar av extrem smärta beslöt vi i samråd med barnmorskorna att ett akut kejsarsnitt (sectio) var den bästa lösningen. Hon försågs med ett brikanyldropp för att avbryta värkarbetet. Man satte även in en kateter för att förbereda för operation.
Vid 9.30 körde vi upp Johannas säng till operationsavdelningen och jag fick byta till operationskläder medan hon förbereddes för operation. Meningen var att jag skulle få vara med under hela operationen, som skulle utföras under epiduralbedövning. Vid 10 låg hon på operationsbordet med slangar och sladdar överallt och narkospersonalen ökade dosen i hennes EDA. Inte heller denna gång verkade EDA:n fungera som den skall. Den gav effekt i ben, armar och uppe i bröstet. Effekten blev att Johanna inte kände sina ben, upplevde att hon inte kunde andas men trots detta hade ordentlig smärta i bukområdet där smärtlindringen egentligen skulle ge effekt.
Jag kan inte med ord beskriva den panik man känner när en person man älskar skall opereras och det sista man hör innan man blir utkörd ur operationssalen för att hon skall sövas och ”det kan se ganska brutalt ut” är att hon flämtar i andningsmasken; ”Hjälp mig! Jag kan inte andas…” Till all tur och lycka fanns en alldeles underbar kvinnlig narkosläkare från Island på plats och lyckades lugna både mig och Johanna betydligt. Johanna fick 100% syrgas och enligt satrationsmätaren andades hon helt normalt. Jag kunde märkbart lättad sätta mig utanför operationssalen och invänta vårt barns något dramatiska födelse.
En barnläkare hade tillkallats och förklarade att han fanns på plats eftersom kejsarsnittet skulle ske under narkos och det därför fanns risk att barnet fått i sig narkosgas och behövde återupplivas. Mycket längre hann han inte förklara innan det hördes ett skrik inifrån operationssalen. Det var det underbaraste ljudet i världen. Mitt barns första skrik. Jag noterade tiden; 10.38.
När barnmorskan bar ut den lilla var min första tanke ”Det där var INTE navelsträngen!!!” Det var inte alls en liten Julia, som två barnmorskor nästan kunnat gå ed på. Istället var det en helt underbar liten Lucas, 50,5 cm lång och 3550 g. Barnläkaren undersökte honom, konstaterade att han hade 10, 9 i Apgar och noterade i hans journal; ”Ser fin ut”. Lucas föddes på Johannas födelsedag. Vilken födelsedagspresent!
Känslan av att för första gången hålla sitt nyfödda barn går inte att jämföra med något annat. Det närmaste jag kommer är att beskriva det som en religiös upplevelse. Jag var mäktigast i världen och samtidigt så otroligt sårbar. Jag grät som en tecknad figur; lyckotårarna formligen sprutade medan jag log brett och upprepade gång efter annan, som ett mantra "Han är ju helt perfekt".
Eftersom Johanna var sövd och enligt uppgift mådde bra men måste ligga på uppvaket några timmar tog vi två bilder på vår nyfödda son. Dessutom lade barnmorskan honom hud mot hud med den sovande modern och strök lite fosterfett på hennes kind så hon skulle känna hans doft och få se bilder på honom när hon vaknade. Lucas och jag fick gå upp på familje-BB så länge. Där satte jag på honom en blöja för första gången. Jag måste vara en naturbegåvning, för den satt bra och läckte inte ens.
Vår nya favorit, den isländska narkosläkaren besökte tydligen Johanna flera gånger på uppvaket för att titta till henne och se att allt var OK. Det är personer som hon som gör vården i Sverige till en av de bästa i världen. Hennes tyska kollega lämnar däremot en hel del att önska...
Eftersom Johanna låg på uppvaket fick jag en unik chans att tillbringa de första timmarna i Lucas liv med honom på mitt bara bröst. Vi somnade i Återbesöksrummet och vaknade efter några timmar av att sköterskorna kom in och meddelade att vi fått ett rum. Mina tankar gick till Johanna på uppvaket och med hjälp av lite övertalningsförmåga, lite charm och det faktum att hon tidigare jobbat på just familje-BB lyckades vi få undantagstillstånd att besöka henne på uppvaket. Lucas blev därmed enligt uppgift den första baby som fått komma ner på uppvaket. Lagom när Johanna börjat kvickna till fick hon sin nyfödda son på bröstet och kunde amma honom för första gången. Familjen var äntligen samlad efter 22 timmar värkarbete, operation, narkos, smärta plus allt det vanliga kring en förlossning.
Johanna hade fått någon okänd infektion i samband med operationen, så vi blev tvungna att stanna på familje-BB några dagar extra. Det första rummet vi fick vätte mot landningsplattan för MediHeli. Det var oavbrutna landningar och takeoffs dygnet runt. På grund av smärtan fick Johanna en morfinpump som kontinuerligt gav henne smärtlindring. Vid behov kunde hon även trycka på en knapp och få en extrados. Morfinet gjorde henne illamående och gav ganska liten lindring, så det byttes snart mot syntetiskt morfin, Ketogan. Detta fungerade bättre och vi kunde äntligen njuta av vårt nytillskott i familjen.
Några dagar senare fick Johanna diagnosen Endometrit, vilket är latin för ”elak infektion som gör förbannat ont och medför att man måste isoleras”. Vi tillbringade de närmaste dagarna på vårt andra, enskilda rum med egen dusch och toalett. Johanna fick äntligen duscha, bara hon aktade nålen som satt i hennes arm. Äta kunde hon däremot inte, så det blev Skogaholmslimpa med vakuumförpackad Wästgöta klosterost till varje mål. Själv gav jag sjukhusmaten en chans. Den var fullständigt smaklös, så jag skrev på beställningslistan för specialkost ”plus kryddor”. Jag fick två små påsar salt.
Natten till Lucas tredje levnadsdag förvandlades vår lilla ängel plötsligt till ett skrikande monster. Inte ens mammas bröst kunde lugna honom och mjölken räckte inte till. Jag letade halva natten efter en nappflaska eller ens en napp, men familje-BB hade inga eftersom de anser att de kan förstöra barnets naturliga sugförmåga. Vi gav extramat med kopp, vilket heller inte hjälpte. Slutligen kom vi fram till att han nog hade ont i magen, masserade magen och lät honom snutta på mitt lillfinger tills han lugnade sig och somnade utmattade alla tre.
Folk får klaga hur mycket de vill på vården i Sverige. I viss fall har de säkert rätt också. Personalen på familje-BB vid Akademiska i Uppsala var däremot helt fantastisk under hela tiden och underlättade vår vistelse där betydligt. Det kändes nästan som hemma.
På fredagen fick vi äntligen det efterlängtade beskedet; Vi skulle få åka hem. Sköterskorna berättade även att Thailands prinsessa med ett följe på ca 40 personer, bestående av säkerhetsvakter och thailändsk TV skulle besöka familje-BB. Prinsessan är tydligen mycket intresserad av att dra igång ett amningsprojekt i Thailand och hade bett om ett besök. Tacksamma för publiciteten hade Akademiska piffat upp rummet bredvid vårt lite extra, bäddat rent med nya sängkläder och kallat in en mamma på återbesök efter tre veckor. Prinsessan skulle således få se en fräsch mamma med ett piggt barn och amning som fungerar. Varför inte visa upp en trött mamma i sjukhuskläder med en skrikande unge och trasiga bröstvårtor, men som ändå ammar? Det hade gett en betydligt mer sanningsenlig bild. Att föda barn gör ont. Att amma gör också ont, förbannat ont! Varför måste alla ljuga om att det inte alls gör ont?!
Vi har nu varit hemma i nästan en vecka. Lucas är för det mesta jättesnäll, charmar alla och sover oftast ganska bra på nätterna. Vi börjar sakta men säkert hitta nya rutiner och anpassa oss till vårt liv som småbarnsföräldrar. Johanna vill aldrig mer se Skogaholmslimpa eller Wästgöta klosterost. Barn är underbara! Åtminstone när de sover…


Andra bloggar om: födsel, förlossning, kejsarsnitt, baby, prinsessa