När man frivilligt går upp vid 5 (efter 6 timmars sömn), äter frukost, dricker morgonkaffe och drar på sig löparkläderna för att ge sig ut på en löprunda vid 7 för att hinna innan jobbet måste man fråga sig om det är riktigt sunt. Råkar det dessutom vara minusgrader, dimma eller spöregn och rejält halt ute känns svaret ganska givet.
Vad är då orsaken till denna uppenbara galenskap? Det hela började med en galen idé som en gammal kompis och jag fick; Vi ska springa Stockholm Marathon. Först var det bara en dum idé, men plötsligt fick jag ett SMS som berättade att han nu anmält sig till loppet. Jag är inte den som är den, så 10 minuter senare var även jag anmäld. Den 30 maj 2009 smäller det!
Varför utsätter sig någon normal människa frivilligt för 42,192 km av fysisk och psykisk smärta? För att inte tala om hundratals timmar av hårdträning i över ett halvår innan. Svaret är ganska enkelt; För att bevisa för sig själv att man faktiskt har vad som krävs för att klara ett maratonlopp.
Jag vill starkt poängtera att jag inte sysslar med ”jogging”. Jogging är ganska mysigt och inte speciellt svettigt ens. Man får heller inte lika mycket skavsår, blåsor eller ömma lår. Jag löptränar. Låt mig klargöra en sak; Löpträning är INTE skönt! Åtminstone inte när man springer intervaller i riktigt pissväder. Däremot ger det resultat. På köpet får man, förutom höjd kondition och minskade oönskade kilon, en adrenalinkick utan dess like när man lyckas förbättra sin tid på en viss distans och en jäkla massa endorfiner efteråt. Träningsvärken blir ett kvitto på att man gjort sitt bästa. Jag har även fått en massa överloppsenergi som gjort mig ruskigt effektiv även på andra områden. Så för att sammanfatta; löpträning ÄR skönt… efteråt!
Ett normalt morgonpass börjar vid 7. De första fem minuterna huttrar jag rejält i snålblåsten och dimman, därefter börjar jag få upp värmen lagom tills den första adrenalinkicken kommer. Dags för första backen, ganska brant och rejält lång är den. Jag hatar verkligen den backen! Jag passerar över gamla E4:an. Mjölksyran brukar göra sig påmind ungefär här. Sen är det plant och ganska tråkigt. Man får se upp med halkan såhär års. Sedan dags för nästa backe. Inte så brant, men seg. Brukar köra en snabb intervall här. Lagom efter det kommer en återhämtningssträcka över en äng. Nästan alltid dimma här. Jag närmar mig nästa backe, den brantaste på sträckan, lagom när solen börjar gå upp. Inte ens djuren i hagen på 4H-gården är vakna såhär dags, så de enda levande varelser man ser är någon enstaka hundägare med sin fyrfota vän. Halvvägs nu. Eftersom jag oftast har en del energi kvar brukar jag öka takten något. Får precis upp flåset när jag passerar Gränby Centrum. Sedan bär det av in bland radhuslängorna lagom till att Akons ”Snitch” börjar spela i lurarna. Jag kommer in i ”andra andningen” och det känns som om jag får ny energi. Varifrån vet jag inte, men skönt är det. Här brukar jag faktiskt möta en del trötta cyklister. Under bron ökar jag takten rejält för en sista rusch fram till rödljuset. jag springer som en galning sista sträckan. Korsar vägen vid Korskyrkan och joggar sista biten till raksträckan hem, sen nedvarvning resten av vägen. Lagom svettig och med mindre flås än veckan innan hoppar jag in i en varm dusch. När jag tvålar in mig påminner mina ömma lår mig om varför jag utsätter mig för detta 4-5 gånger i veckan.
Löpträning är en väldigt billig sport att utöva. Visst, det kostar en del att komma igång. Man måste ju ha bra skor, lämpliga löpkläder för olika väder (mestadels regn i Uppsala), reflexväst, etc. Men när du väl införskaffat din utrustning behöver du bara gå utanför dörren så öppnar sig en hel värld av gratisträning. (Vägarna betalar vi ju redan för genom skatten.)
Jag har även investerat i en Nike+ iPod-sändare som jag har i skon. Denna fantastiska manick mäter upp löpsträcka, hastighet, tidsåtgång, osv. och skickar automatiskt statistiken till en Internetsida varje gång jag synkroniserar min iPod. Snacka om motivator! Dessutom har jag laddat hem speciella ”virtuella träningscoacher” som jag lyssnar på under löpningen. Jag kan t.ex. höra Serena Williams mana mig att springa fortare och orka längre blandat med en lämplig musikmix medan jag springer. På detta sätt får jag fortlöpande statistik över mina framsteg och har en ”personlig coach” även de dagar min fästmö inte orkar eller hinner hänga med på löprundan. Förbannat bra faktiskt!
Målet denna första månad var att springa minst 100 km. Jag är inte riktigt där ännu, men snubblande nära. Irriterande nära faktiskt. Nästa månad höjer jag målet och tänker banne mig klara det också.
Det är i skrivande stund exakt 7 månader kvar till startskottet för Stockholm Marathon. Nedräkningen har startat och jag påminns dagligen om den på min startsida på datorn. Löpningen har blivit en livsstil. Ganska intressant med tanke på att jag hatade löpning tidigare, men vartefter jag blir snabbare, förbättrar min teknik och bygger upp min kondition inser jag att löpning sitter mer i hjärnan än i benen. Dessutom kommer jag att vara i stålmannenform lagom till Beach 2009.
Läs även andra bloggares åsikter om löpning, träning, maraton, Stockholm Marathon
