
Nyligen hölls presidentval i Vitryssland. Sittande presidenten Lukasjenko har sedan två år tillbaka, i strid med konstitutionen, skjutit upp valet eftersom han inte velat sätta sin diktatur på spel. Efter att ha hotat, eller i vissa fall rentav röjt potentiella hot i form av journalister och oppositionspolitiker ur vägen, beslöt han till slut att ändå hålla val. Ingen seriös bedömare tror dock att valet har hållits i enlighet med några som helst demokratiska principer. Media kontrolleras i det närmast totalitära Vitryssland helt av staten och således blev valrapporteringen snarast en ensidig propaganda för Lukasjenko.
I Zimbabwe förklarade Robert Mugabe nyligen, efter att ha förlorat presidentvalet att han inte godkände valet. Nyval hölls efter metodisk terror mot oppositionen. Trots detta vann Morgan Tsvangirai valet. Nu har Mugabe gått med på att lämna över en del av makten till, och därmed samregera med, Tsvangirai. Löftena har dock inte varit mycket värda, eftersom förhandlingarna har strandat. Dagen efter att det historiska avtalet undertecknades konstaterades nämligen att man endast kommit överens om hur många ministerposter vartdera partiet skulle få, inte hur de skulle fördelas.
I många öststater har man hävdat att demokrati och fria val råder, trots att det endast funnits ett enda parti, eller i vissa fall endast en kandidat att rösta på. Inte konstigt då att sittande regering fått över 90% av rösterna. Enligt västerländsk uppfattning kan det knappast klassas som demokrati bara för att alla (eller de flesta) medborgare har rösträtt.
En nyare variant av ovanstående modeller är den ryska, där man tillsätter en marionett i form av nye presidenten Dmitrij Medvedev. Det råder knappast några tvivel på att Vladimir Putin fortfarande styr i kulisserna. Även det ryska presidentvalet kan, enligt min mening, klassas som ett skenval och spel för gallerierna. Befolkningen på den ryska landsbygden fick endast propagandaliknande information om den önskade kandidaten. Sedan uppmanades (läs tvingades) de att rösta. Föga förvånande valdes Medvedev till ny rysk president. Därefter fattade han, högst antagligt på inrådan av sin mentor Putin, en rad beslut som förde Ryssland till randen av ett nytt Kalla Kriget. Vapenskramlet ekar åter längs Rysslands gränser och hotar forna ryska lydstater som baltländerna, Polen och Finland. Inte mindre oroväckande är återinförandet av den nygamla policyn att Ryssland kan ingripa militärt i geografiska områden med en rysk befolkning. Detta åskådliggjordes med all önskvärd tydlighet genom händelserna i Georgien och Sydosetsien.
Jag vill inte gå så långt som att påstå att vi i västvärlden har monopol på definitionen av ”demokrati” eller ”fria och demokratiska val”. Däremot vågar jag hävda att en grundförutsättning är någon form av folkrepresentation som speglar majoritetsviljan. Det är även önskvärt med en fri debatt och en opposition som får komma till tals. Jag är även stark anhängare av det parlamentariska systemet med en folkförsamling, eftersom direktdemokrati enligt antik grekisk modell dels förutsätter ett stort politiskt intresse hos befolkningen, dels blir väldigt omständigt i stater större än Vatikanen. Den idealiska lösningen är, återigen enligt min mening, en koalitionsregering sammansatt enligt röstantal. På detta sätt representerar regeringen den breda folkviljan.
Det har sagts att ett folk får den regering de förtjänar. Detta påstående är sant endast under förutsättning att folket de facto har en valmöjlighet. I stora delar av världen kan detta som bäst beskrivas som en utopi. Lösningen stavas upplysning och en outtröttlig kamp för mänskliga fri- och rättigheter. Både en och annan fana kommer att dränkas i oskyldigt blod på vägen. Sann makt kan inte ges, den måste tas. Det är dags att folket tar makten!
Jag förespråkar på inget sätt en världsomspännande blodig revolution eller någon annan marxistisk ideologi. Däremot vill jag uppmana till en intellektuell revolution som ett led i strävan efter en rättvisare och friare värld där alla ges en möjlighet att njuta frukterna av sin fulla potential.
Kanske är jag naiv, men jag tror att det är möjligt. Kanske inte imorgon, men i framtiden. Om vi alla drar åt samma håll.
Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, frihet, politik, val, revolution