Nördarna slår tillbaka

Wikipedia definierar en "nörd" enligt följande;

Nörd kommer från engelskans slangord nerd och är en stereotypisk, oftast lätt negativ benämning på en person som har ett fixerat intresse eller intresseområde. Nördar intresserar sig ofta för teknik eller naturvetenskap (ex datornörd, biologinörd eller schacknörd) men ordet är flexibelt och exempelvis kan man ersätta audiofil med ljudnörd eller kalla den som gillar Counter-Strike för cs-nörd.

Den yttersta stereotypen av en nörd är en mager tonårskille med finnar och glasögon, som är extremt intresserad och kunnig när det gäller teknik - i synnerhet datorer - samt fysik, kemi eller astronomi. En numera ganska vanlig stereotyp är även den så kallade populärkulturnörden, det vill säga en person med mycket starkt intresse för en särskild genre inom t.ex. TV-drama eller populärmusik.

I allmänhet förespråkar stereotypen att nördar är fula, klär sig töntigt och inte kan föra sig socialt.

När jag gick i skolan var jag en nörd. Oavsett hur man väljer att definiera ordet. Jag fick mina första märkesjeans först när jag gick i 6:an. Inte nog med det. Jag fick betala mellanskillnaden mellan dom och ett par billiga jeans själv med sparade veckopengar. På lågstadiet var jag skolmästare i shack, bäst i klassen i de flesta ämnen utom gympa och följaktligen lärarnas favorit.
Någon egentlig frisyr hade jag inte innan högstadiet. Lite lagom rufs på mitt halvlånga självlockiga hår fick räcka. I högstadiet skolkade jag ofta från gympalektionerna och läste böcker istället. Jag blev kallad plugghäst när jag började ordna mina lektionsanteckningar i kronologisk ordning i en gemensam mapp med inläggsflikar för varje ämne, självklart i bokstavsordning. Behöver jag nämna att jag inte direkt var någon tjejmagnet?
Min lillasyster och jag fick en dator, en Commodore 64 med kassettdeck. Förutom att det gick att spela coola spel som Super Mario, Boulderdash och Gianna Sisters fick jag upp ögonen för programmering. Jag har avverkat ett ansenligt antal timmar med att programmera enkla spel baserade på slumptalsgenerator i BASIC. De hade nog inte blivit några storsäljare direkt, men jag lärde mig en massa. Dessutom var det extremt kul. Man kan även notera att den första månlandningen skedde med hjälp av två stycken Commodore 64, så det var inga dåliga grejer...
Som 12-åring började jag spela gitarr och fick upp ögonen (eller öronen) för musiken. Det mesta andra lades på is för denna nya passion. Under högstadie- och gymnasietiden gick det mesta av min fritid åt till att repa med diverse olika band eller hänga med andra "musiker". Till en början var det indiepop som gällde. Vi hade mörkblå stuprörsjeans, tighta orangea pikétröjor och framåtkammmad frisyr med för mycket vax och kände oss superhippa. De förväntade tjejerna uteblev dock, efftersom de av någon outgrundlig anledning verkade föredra fotbollskillarna.
Detta förbyttes dock snart i seattlegrungens glansdagar och alla ville se ut som Kurt Cobain. Det var trasiga jeans, urtvättade T-shirts och stickade koftor som gällde. Håret fick växa ut igen och skulle vara långt, otvättat och rufsigt okammat. Vi såg inte direkt ut som några svärmorsdrömmar. Till råga på allt var mitt dåvarande gäng alla duktiga i skolan, men gillade inte gympa. Speciellt inte bollsporter. Medan fotbollskillarna tränade eller träffade tjejer repade vi i någon källarlokal. Plugghästnördarna hade blivit musiknördar.
När Eric Harris och Dylan Klebold i april 1999 gick in på Columbine High School i Colorado och sköt ihjäl ett antal elever som var duktiga på idrott var det dessvärre nog många nördar som jublade i tysthet. Båda två var typiska nördar som inte direkt var superpopulära bland tjejerna eller duktiga i idrott. Nu hade de fått nog av öknamn i korridorerna. Äntligen slog nördarna tillbaka!
Jag vågar dock hävda att även vi vanliga, lite mer psykiskt stabila nördar, har slagit tillbaka med råge. När man idag träffar fotbollskillarna och de coola tjejerna alla ville ha på högstadiet jobbar de flesta i någon snabbköpskassa, som diskplockare på krogen alternativt dörrvakter eller liknande okvalificerade jobb. De som lyckats landa både universitetsstudier, statusjobb och familjeliv är till största delen vi nördar. De som var coola på högstadiet ränner fortfarande på krogen varje helg och vaknar följande morgon med bakfylla, ett panikragg och rejäl ångest. I 30-årsåldern är sådant inte lika coolt längre.
Jag själv, och för den delen de flesta av mina vänner, är dock och förblir nördar i klassisk bemärkelse. Många av mina vänner studerar till eller jobbar som datatekniker. Jag organiserar fortfarande mina CD-skivor enligt genre och artist, läser en massa böcker (främst facklitteratur), jobbar med Excel dagligen, älskar att organisera mina papper i mappar med inläggsflikar, använder komplicerade ord i mitt vardagsspråk, diskuterar politik över frukostbordet med min flickvän, dricker chilenska rödviner och spelar gitarr på lördagkvällarna, har Facebook, skriver blogg, etc. Den stora skillnaden är att jag idag inte betraktas som konstig eller töntig. Istället har jag min nördfaktor att tacka för en juristutbildning, ett chefsjobb och en rätt bra månadslön.
Jag är en stolt nörd! Jämfört med en snabbköpskassa och att släpa hem nödragg från krogen varje helg känns det inte alls illa att vara en "nörd". Dessutom trivs jag med mig själv och mina vänner. Som ett extra plus kan jag dessutom prata om annat än fotboll med dom.

Läs även andra bloggares åsikter om nörd, tönt, musiker, skola

Fair play? - Ett genusperspektiv på sporten i media

År 1995 utsåg FN Sverige till det mest jämställda landet i världen. Tyvärr ledde denna utnämning till kolossala missförstånd och sågs snarast som en ursäkt för männen att fortsätta precis som innan. De var ju redan så jämställda.
Det man lätt glömmer i sammanhanget är att utnämningen avsåg att kvinnorna i Sverige, åtminstone yrkesmässigt, kommit längst i sin strävan efter jämlikhet. Denna kamp har, i vart fall till en början, snarare motarbetats av i stort sett alla riksdagspartier, för att inte tala om styrelseledamöterna i de flesta större företag. Vad beträffar männen i Sverige är DE således inte mycket mer jämlika än männen i till exempel Iran. Detta tydliggörs inte minst om man tittar på sporten i media.
I dag har de olika arenorna för mäns och kvinnors idrottsutövande visserligen alltmer suddats ut. Många tjejer spelar fotboll och innebandy, två sporter som traditionellt har ansetts som typiskt manliga. Detta till trots rapporterar media huvudsakligen, och här vågar jag generalisera grovt, om herrfotboll. Slå upp vilken dagstidning som helst så lovar jag att sportsektionen till 75% handlar om 22 svettiga män som jagar en boll. Antagligen finns också de obligatoriska, synnerligen intetsägande, kommentarerna från spelare i stil med; "Aaaaaah men, vad ska jag säga... Bollen är rund. De spelade kasst, vi spelade bra."
Vad beträffar TV är situationen inte mycket bättre. Förutsatt att det inte är några större internationella idrottsevenemang som OS eller VM i i exempelvis friidrott så finns det tydligen bara två sporter värda att rapportera om; fotboll och ishockey. Ojdå, glömde visst tillägga; herrfotboll och manlig ishockey. Om damlandslagen i nämnda sporter är det synnerligen tyst, om de inte lyckats slå sig fram till finalmatch i någon internationell turnering. Då kan de få några minuters TV-tid. Efter herrfotbollen och ishockeyn.
Fotbollsgalan på TV nu i veckan var ett lysande exempel. Herrfotbollen, och i synnerhet Zlatan, fick övervägande fokus medan damfotbollen fick en mer undanskymd plats. Nämnde Zlatan fick även hålla ett längre anförande, där han tackade ett antal personer för sin framgång. Martha fick några korta ord.
Stephan Mendel-Enk skriver i slutordet till sin bok Med uppenbar känsla för stil - ett reportage om manlighet; "Den dominerande manligheten är en våldsideologi, en livsfarlig logik, en kollektiv sinnessjukdom och en evig tävlan där kvinnor bara är statister. Den förstör livet för samtliga sina deltagare."
Det är antagligen denna eviga tävlan och strävan att vara störst, bäst och starkast som gör att vi män älskar att hävda oss och mäta oss mot varandra. På stenåldern gällde det att fälla den största mammuten. Redan i sandlådan som 5-åringar hävdade vi bestämt att "min pappa är starkare än din pappa". I vuxenlivet är det lön, titlar eller fotbollssegrar istället. Det genomgående temat är och förblir tävlingsmomentet.
Kanske är medelkvinnan mindre resultatfokuserad och mer anspråkslös. Kanske har hon andra prioriteringar än att till varje pris vinna nästa match och krossa motståndarna. Faktum är dock att våra kvinnliga atleter på intet sätt är underlägsna sina manliga motsvarigheter, om man inte räknar kroppsvikt eller muskelstyrka hos den genomsnittlige utövaren av vardera kön förstås.
Jag tror dock att orsaken till att media väljer att lägga tonvikten på typiskt manliga grenar, med manliga utövare, är att den genomsnittlige soffpotatisen som ligger framför TV:n och tittar på sport (självklart utan att själv utöva någon som helst idrott) med en ölburk och en påse chips är en medelålders man. Eftersom han älskar att jämföra sig med (eller likna sig vid) andra män är det hans önskemål som pengakåta massmedier väljer att tillgodose.
För att göra hamsterhjulet komplett väljer likaledes pengakåta storföretag självklart att sponsra de mest exponerade sporterna; herrfotboll och ishockey (möjligen med undantag för golf). Det ligger helt enkelt inte lika mycket pengar i damfotboll eller isdans. Åtminstone inte i världens mest jämställda land.

P.S. Ber om ursäkt för valet av bild, men dessvärre verkar det vara enda sättet att få någon att läsa en blogg som handlar om damfotboll.


Läs även andra bloggares åsikter om zlatan, fotboll, ishockey, jämställdhet, feminism

Välkommen till lilla USA

Att psykiskt instabila ungdomar löper amok och skjuter ihjäl ett antal personer i sin skola förvånar tyvärr inte många idag. Om det sker i USA. När våldet plötsligt kommer närmare och ett sådant fall sker i lilla trygga Finland, med knappt 5 miljoner invånare, blir det betydligt mer påtagligt.
Svenska Fotbollsförbundet överväger spel inför tomma läktare för att få bukt med huliganismen och det upptrappade fotbollsvåldet. Jag tror dessvärre inte att det kommer att hjälpa. Effekten kommer snarare bli att våldet flyttas från arenorna ut på gatan. De huliganer som är där för att slåss bryr sig mer om våldet än vad som händer på fotbollsplanen.
Under senare tid kan man även i övrigt notera en upptrappning av våldet. Bara i min stadsdel har fyra grova rån mot tobakskiosker, jourlivsbutiker och snabbköp ägt rum den senaste månaden. I ett av fallen misshandlades biträdet med baseballträn och knivskars i nacken och huvudet, samt hotades med en kniv mot strupen under nästan 10 minuter. Bytet som rånarna, 4 killar i 17-årsåldern, lyckades få med sig var några futtiga tusenlappar.
Det som gör mig mest förbannad beträffande ovanstående rån är att i tre av fyra fall gjordes rånen under söndagskvällar mot små kiosker, vars ägare är helt beroende av inkomsten från kiosken och själv jobbar mellan 8 och 22 varje dag året om. I ett av fallen är nämnde ägare pensionär och överväger nu att sälja sin kiosk för att han inte vågar jobba längre.
Man behöver inte vara psykolog för att kunna förstå att de ungdomar som begår denhär typen av grova våldsbrott inte mår bra. De flesta är mobbade och utfrusna i skolan. De saknar även i de flesta fall närvarande föräldrar och förebilder samt möjligheter till meningsfulla fritidsaktiviteter. Inte konstigt att de känner sig svikna av samhället och ser en enkel möjlighet till snabba pengar eller 15 minuters kändisskap.
Vad gäller skolmassakern i Jokelaskolan gjorde den unga gärningsmannen, med all önskvärd tydlighet, klart att han var besviken på samhället och skolan. Han verkar ha uppenbara högersympatier och har blivit inspirerad av liknande händelser i USA. Jag läste i dagens tidning att två unga killar i Sverige blivit inspirerade av Jokelamassakern och hotat skolans rektor. Bilder, filmer och grupper som hyllar den unga massmördaren sprids lavinartat över Internet och vartefter sidor stängs ner ploppar nya upp som svampar efter regn.
Jag anser inte att man kan skylla på för mycket videospelande eller våldsfilmer. Idag behöver man inte hyra en actionfilm för att se våld. Det räcker med att gå in på Youtube för att få se VERKLIGA våldsfilmer. Orsaken till det upptrappade våldet finns betydligt närmare; Politiker som prioriterar fel och skär ner på ungdomsverksamheter och frånvarande föräldrar som ger sina barn en "fri uppfostran" utan gränser och materiella saker istället för kärlek.
Ytterligare orsaker går att hitta i att Sveriges nuvarande regering inte direkt bidrar till att minska utanförskapet eller främja integrationen av första och andragenerationens invandrare. Även arbetslösa "medelsvenssons" får finna sig i att se möjligheterna till jobb eller bidrag minska eller försvinna helt. Kan du inte få ett vettigt jobb och till råga på allt för lite eller inget bidrag blir lockelsen från "snabba pengar" lätt överväldigande stor.
Sverige är på skrämmande snabb väg att bli ett "lilla USA" där det är den starkes rätt som gäller, och med en rånarluva och ett baseballträ eller automatvapen är det lätt att vara stark. Åtminstone på ytan.

Andra bloggar om: Jokela, massaker, rån, huliganism, våldsbrott