Svenskar är konstiga. Och sedan den 3 januari är jag officiellt svensk… Eftersom jag sedan tidigare är finsk medborgare räckte det med en ”anmälan om svenskt medborgarskap” för att bli svensk medborgare. Det nordiska samarbetet är fantastiskt!
Men som sagt, svenskar är konstiga. Jävligt konstiga…
Har du till exempel tänkt på att svenskar äter samma mat, oavsett högtid? Det spelar ingen roll om det är jul, sista april, midsommar eller påsk så äter svenskar i stort sett samma mat, med väldigt lite variation. Finns det någon hejd på hur mycket köttbullar, prinskorvar, sill etc man kan sätta i sig innan det börjar bli tråkigt?
Svenskar älskar även att köa. Om det finns tre uttagssautomater, så kan du vara säker på att alla köar till en och samma. Alternativt ställer sig alla i en kö, som sedan delar sig längst fram. Synnerligen urbota dumt om du frågar mig.
Sen har vi de oskrivna lagarna som säger att man inte skall prata med okända människor. Ta till exempel bussar och tåg. Varje person som kommer in sätter sig själv på ett två- eller fyra personers säte. Att sätta sig bredvid någon om det finns andra lediga platser, och till råga på allt tilltala personen är socialt självmord. Enda gången det faktiskt är tillåtet att inte vara så himla stel och introvert är vid pissoaren en lördagkväll efter att ha inmundigat både en och två öl, och då brukar nivån på samtalen inte vara speciellt hög.
Svenskar är ett vackert folk, och därtill väldigt fåfänga. En hyfsat normal svensk är rejält stylad dygnet runt. Själv går jag oftast till affären orakad och iklädd keps, gummistövlar och trasiga jeans eller ganska ofta rentav galonbyxor, eftersom uppsalavädret vår, vinter och höst varierar mellan slask och fryst slask. Svenskarna däremot är alltid lika snygga.
Kyskhet är något som svenskar värderar högt. Medelsvensken har sex en gång i veckan. Ganska sällan kan tyckas. Trots detta är det fullständigt tabu att köpa kondomer. Det är mera regel än undantag att en yngre- eller medelålders man går in på den lokala kiosken och viskar/väser ”kondomer” i hopp om att ingen förutom kassörskan skall höra honom. Frågar hon vilken sort han vill ha skruvar han generat på sig, lutar sig fram över disken och viskar ännu mer ohörbart ”Det spelar ingen roll, ge mig vilka som helst”. Att någon av de övriga kunderna skulle få uppfattningen att han är sexuellt aktiv vore katastrof. Inte konstigt att det föds för få barn i Sverige.
Enligt en undersökning publicerad i tidningen Metro 16 mars 2007 är medellängden för svenska mäns penisar i erigerat tillstånd 14-15 centimeter. Om detta stämmer har jag större förståelse för att ämnet uppfattas som pinsamt av just svenska män. Kan inte heller låta bli att tycka lite synd om svenska kvinnor och samtidigt konstatera att jag personligen, genom att bli svensk medborgare, bidrar till att höja denna snittlängd.
Svenskar tycker inte om att fatta beslut. Min teori är att detta bottnar i svenskarnas inneboende rädsla för konflikter. Säger man sin mening eller verkligen tar ställning så kan det ju faktiskt finnas någon som inte uppskattar det. Därför har man förberedande möten för det förberedande mötet för själva mötet, och om möjligt bordlägger man ändå ärendet tills det rinner ut i sanden. Det kan vara detta som är orsaken till att svenskar uppfattas som väldigt diplomatiska. Ärlighet är ingen dygd i Sverige. Istället väljer man lämpligen att ge de svar man förväntar sig att motparten vill ha, alternativt svarar så luddigt att ingen, inklusive man själv, kan uttala sig om vad man egentligen sagt. Tror du mig inte? Ta en titt på alla politiska debatter i TV. Hur ofta har du hört Göran Persson säga något konkret, eller för den skull någonting alls som kan klassas som ett påstående?
Skulle svensken vara missnöjd har Sverige skapat ett institut för att kollektivt och anonymt framföra sitt missnöje på ett lagom flummigt sätt; Ombudsmannen. Denna institution är en svensk konstruktion, på engelska kallad "the ombudsman", med syfte att kunna driva sin talan genom ombud. Det finns en helt otrolig mängd ombudsmän. De flesta för att motverka en eller annan form av diskriminering. En mycket bra idé, men tyvärr alldeles för tandlös. Dessutom försvinner lätt avgörande detaljer och personliga hänsyn, eftersom talan nästan alltid förs för en icke specificerad massa.
Svenskar saknar ära. Åtminstone kan det uppfattas så, eftersom man överväger att avskaffa brottet "ärekränkning". I de flesta andra kulturer är ära något man värderar högt, på gott och ont. Så sent som för några år sedan dömdes i Finland en torgförsäljare för att i en häftig ordväxling ha kallat en konkurrent "jävla ryss" offentligt. Detta trots att personen i fråga faktiskt var ryss. Orsaken var enligt domstolen att "med hänsyn till Finlands historia är uttrycket "ryss" att betrakta som nedsättande. Undrar vad Sveriges ombudsman för etnisk diskriminering hade sagt om domen. Personligen får jag hellre en knytnäve i ansiktet än att någon fläckar ner min ära offentligt. Men så är jag ju man och inte född i Sverige heller, och därför åtminstone enligt statistiken mer benägen till bland annat "ärekultur" och hustrumisshandel.
Eftersom svenskar alltid, åtminstone officiellt, kämpar för och värnar om jämställdhet anser jag att utryck som "medelsvensson" borde få kliva åt sidan för det mycket mer moderna, politiskt korrekta och multikulturella "medelmohammed". I vissa av den kungliga huvudstadens södra förorter är detta uttryck dessutom mycket mer rättvisande, eftersom integration, rätt till utbildning och arbete även för nysvenskar (finare ord för invandrare) och kampen mot utanförskap inte verkar vara lika prioriterat som övriga jämställdhetsfrågor. Undrar vilken ombudsman jag ska vända mig till med det förslaget.
Det är inte under några som helst omständigheter tillåtet att som svensk vara ”duktig”. Socialdemokratin har segrat. Alla ska få vara med, på lika villkor. Det är rentav fult att vara bra på det man gör. Missförstå mig rätt; Självklart skall man göra sitt bästa och prestera bra. Däremot får man INTE själv säga att man är bra på något. Inte ens om man råkar vara bäst. Falsk blygsamhet är ledordet. Skulle någon annan ge dig en komplimang får du som svensk absolut inte erkänna att du faktiskt har lyckats. Ett välplacerat ”Asch då… Det var väl inget” är vad som gäller.
Detta hänger starkt ihop med att man inte heller får vara stolt över sitt land. Skulle man råka antyda att man är det minsta nationalistisk är man per definition även rasist. Döm om min förvåning när jag fick höra att ett flertal skolor inte hissar den svenska flaggan eller sjunger nationalsången på avslutningen för att ”några kan ta illa upp”. Enda gången det är hyfsat acceptabelt att använda sig av nationella symboler eller visa stolthet över sitt land är när det är VM (eller möjligen också EM) i fotboll eller ishockey. Hemma i Finland låter vi inte idioterna till rasister ta över våra nationella symboler. Där är det helt på sin plats att tycka att ens hemland är bra. Jag behöver ju inte hata alla andra bara för det.
Sjukfrånvaron i Sverige är högst i Europa, med ett smått häpnadsväckande snitt på 25%. I förlängningen innebär dessa siffror att medelsvensken är sjuk 2 dagar per vecka året om. Jag frågar mig om svenskar generellt är genetiskt mer mottagliga för diverse sjukdomar, eller om de bara är så pass klena och bortskämda att de väljer att inte jobba så fort de känner sig ens det minsta krassliga. Eller det kanske är all sill och alla prinskorvar och köttbullar i kombination med stressen över alla uppskjutna beslut som tar ut sin rätt?
Andra bloggar om:
svenskar,
svensk,
kultur,
mat,
midsommar,
kulturkrock
