Förändringens vindar och en stank av klassklyftor

Valet i USA visar att inställningar och djupt rotade fördomar kan ändras och att allt fortfarande är möjligt. Förändringens vindar blåser starka. Världens mäktigaste man är snart ung och färgad. Plötsligt känns 60-talets rasmotsättningar lite mer fjärran, åtminstone för en stund. Däremot är det skrämmande att vi fortfarande år 2008 ser det som uppseendeväckande att en färgad person (eller för den skull en kvinna) innehar ett högt ämbete. Så uppseendeväckande att vi måste poängtera det.
Så sent som 1918 införde Finland som första europeiska land rösträtt även för kvinnor. Inte långt därefter följde Sverige och övriga Norden. Finland har i dagsläget en kvinnlig president. Vi har alltid varit lite mer jämställda här uppe i norr. Åtminstone på ytan.
Allmän och lika rösträtt är dock fortfarande inte någon självklarhet i stora delar av världen. Man behöver inte gå längre än till världens största ”demokrati” USA för att rösträtten skall bygga på att man är registrerad, vilket inte alla är eller ens kan bli. Detta borgar för klara klassklyftor, då de som inte är registrerade (föga förvånande) oftast är lågutbildade, arbetslösa, långtidssjukskrivna, etc. Många av dessa tillhör dessutom den färgade befolkningen. Trots detta lyckades Barack Obama vinna en närmast överväldigande seger, även i delstater som traditionellt sett varit väldigt konservativa. Han tävlade dessutom, inte att förglömma, mot en före detta krigsveteran.
Reaktionerna från omvärlden lät inte vänta på sig. Obama hade knappt hunnit avsluta sitt segertal innan rysslands president Medvedjev i ett tal meddelade att Ryssland placerar ut kortdistansmissiler längs gränsen till Balticum. En provokation som heter duga, och uppenbart var ämnad att ta pulsen på den tillträdande nya amerikanska presidenten.
Italiens premiärminister Berlusconi sade mycket provokativt i en intervju (i Ryssland) att USA nu får en president som är ”ung, vacker och väldigt solbränd”. Inte direkt förvånande med tanke på att Berlusconi generellt har åsikter som får både general Franco och Mussolini att framstå som vänsterorienterade. Uttalandet verkade dock roa hans ryska värdar, som skrattade rått.
Det kan även påpekas att Medvedjev nu ytterligare underblåser misstankarna om att han endast är tillsatt som en marionett för den verklige makthavaren, Putin. Han har i dagarna lämnat ett lagförslag som innebär att Putin vid nästa val kan omväljas i strid med nuvarande grundlag. Efter det är tanken att Putin igen skall bli rysslands president även officiellt. Säga vad man vill, men Putin framstår onekligen som lika listig och mäktig som Keiser Söze i filmen ”De misstänkta”. Jag är illa rädd att kommande val i Ryssland är ungefär lika fritt och demokratiskt som det senaste.
Det amerikanska valet visade att det inte är för sent att lära en gammal hund sitta. Om bara Hillary Clinton hade valts till vicepresident hade jag nästan vågat hoppas på att fördomar och diskriminering kan gå att utrota helt. Tiden får visa om min naiva förhoppning och barnsliga tro på att rättvisan segrar även kan vara realistisk. Varken du eller jag kommer sannolikt att vara kvar den dagen, men kanske våra barnbarnsbarn.
Förändringens vindar blåser över världen. Dessvärre verkar de dra med sig stanken av fördomar, klassklyftor och ekonomisk osäkerhet.


Läs även andra bloggares åsikter om USA, Obama, demokrati, förändring

Spritt språngande galen - En löpares vardag

När man frivilligt går upp vid 5 (efter 6 timmars sömn), äter frukost, dricker morgonkaffe och drar på sig löparkläderna för att ge sig ut på en löprunda vid 7 för att hinna innan jobbet måste man fråga sig om det är riktigt sunt. Råkar det dessutom vara minusgrader, dimma eller spöregn och rejält halt ute känns svaret ganska givet.

Vad är då orsaken till denna uppenbara galenskap? Det hela började med en galen idé som en gammal kompis och jag fick; Vi ska springa Stockholm Marathon. Först var det bara en dum idé, men plötsligt fick jag ett SMS som berättade att han nu anmält sig till loppet. Jag är inte den som är den, så 10 minuter senare var även jag anmäld. Den 30 maj 2009 smäller det!
Varför utsätter sig någon normal människa frivilligt för 42,192 km av fysisk och psykisk smärta? För att inte tala om hundratals timmar av hårdträning i över ett halvår innan. Svaret är ganska enkelt; För att bevisa för sig själv att man faktiskt har vad som krävs för att klara ett maratonlopp.

Jag vill starkt poängtera att jag inte sysslar med ”jogging”. Jogging är ganska mysigt och inte speciellt svettigt ens. Man får heller inte lika mycket skavsår, blåsor eller ömma lår. Jag löptränar. Låt mig klargöra en sak; Löpträning är INTE skönt! Åtminstone inte när man springer intervaller i riktigt pissväder. Däremot ger det resultat. På köpet får man, förutom höjd kondition och minskade oönskade kilon, en adrenalinkick utan dess like när man lyckas förbättra sin tid på en viss distans och en jäkla massa endorfiner efteråt. Träningsvärken blir ett kvitto på att man gjort sitt bästa. Jag har även fått en massa överloppsenergi som gjort mig ruskigt effektiv även på andra områden. Så för att sammanfatta; löpträning ÄR skönt… efteråt!

Ett normalt morgonpass börjar vid 7. De första fem minuterna huttrar jag rejält i snålblåsten och dimman, därefter börjar jag få upp värmen lagom tills den första adrenalinkicken kommer. Dags för första backen, ganska brant och rejält lång är den. Jag hatar verkligen den backen! Jag passerar över gamla E4:an. Mjölksyran brukar göra sig påmind ungefär här. Sen är det plant och ganska tråkigt. Man får se upp med halkan såhär års. Sedan dags för nästa backe. Inte så brant, men seg. Brukar köra en snabb intervall här. Lagom efter det kommer en återhämtningssträcka över en äng. Nästan alltid dimma här. Jag närmar mig nästa backe, den brantaste på sträckan, lagom när solen börjar gå upp. Inte ens djuren i hagen på 4H-gården är vakna såhär dags, så de enda levande varelser man ser är någon enstaka hundägare med sin fyrfota vän. Halvvägs nu. Eftersom jag oftast har en del energi kvar brukar jag öka takten något. Får precis upp flåset när jag passerar Gränby Centrum. Sedan bär det av in bland radhuslängorna lagom till att Akons ”Snitch” börjar spela i lurarna. Jag kommer in i ”andra andningen” och det känns som om jag får ny energi. Varifrån vet jag inte, men skönt är det. Här brukar jag faktiskt möta en del trötta cyklister. Under bron ökar jag takten rejält för en sista rusch fram till rödljuset. jag springer som en galning sista sträckan. Korsar vägen vid Korskyrkan och joggar sista biten till raksträckan hem, sen nedvarvning resten av vägen. Lagom svettig och med mindre flås än veckan innan hoppar jag in i en varm dusch. När jag tvålar in mig påminner mina ömma lår mig om varför jag utsätter mig för detta 4-5 gånger i veckan.

Löpträning är en väldigt billig sport att utöva. Visst, det kostar en del att komma igång. Man måste ju ha bra skor, lämpliga löpkläder för olika väder (mestadels regn i Uppsala), reflexväst, etc. Men när du väl införskaffat din utrustning behöver du bara gå utanför dörren så öppnar sig en hel värld av gratisträning. (Vägarna betalar vi ju redan för genom skatten.)

Jag har även investerat i en Nike+ iPod-sändare som jag har i skon. Denna fantastiska manick mäter upp löpsträcka, hastighet, tidsåtgång, osv. och skickar automatiskt statistiken till en Internetsida varje gång jag synkroniserar min iPod. Snacka om motivator! Dessutom har jag laddat hem speciella ”virtuella träningscoacher” som jag lyssnar på under löpningen. Jag kan t.ex. höra Serena Williams mana mig att springa fortare och orka längre blandat med en lämplig musikmix medan jag springer. På detta sätt får jag fortlöpande statistik över mina framsteg och har en ”personlig coach” även de dagar min fästmö inte orkar eller hinner hänga med på löprundan. Förbannat bra faktiskt!

Målet denna första månad var att springa minst 100 km. Jag är inte riktigt där ännu, men snubblande nära. Irriterande nära faktiskt. Nästa månad höjer jag målet och tänker banne mig klara det också.

Det är i skrivande stund exakt 7 månader kvar till startskottet för Stockholm Marathon. Nedräkningen har startat och jag påminns dagligen om den på min startsida på datorn. Löpningen har blivit en livsstil. Ganska intressant med tanke på att jag hatade löpning tidigare, men vartefter jag blir snabbare, förbättrar min teknik och bygger upp min kondition inser jag att löpning sitter mer i hjärnan än i benen. Dessutom kommer jag att vara i stålmannenform lagom till Beach 2009.


Läs även andra bloggares åsikter om löpning, träning, maraton, Stockholm Marathon

Frihet, jämlikhet och brödraskap - Fast bara för vissa

Nyligen hölls presidentval i Vitryssland. Sittande presidenten Lukasjenko har sedan två år tillbaka, i strid med konstitutionen, skjutit upp valet eftersom han inte velat sätta sin diktatur på spel. Efter att ha hotat, eller i vissa fall rentav röjt potentiella hot i form av journalister och oppositionspolitiker ur vägen, beslöt han till slut att ändå hålla val. Ingen seriös bedömare tror dock att valet har hållits i enlighet med några som helst demokratiska principer. Media kontrolleras i det närmast totalitära Vitryssland helt av staten och således blev valrapporteringen snarast en ensidig propaganda för Lukasjenko.
I Zimbabwe förklarade Robert Mugabe nyligen, efter att ha förlorat presidentvalet att han inte godkände valet. Nyval hölls efter metodisk terror mot oppositionen. Trots detta vann Morgan Tsvangirai valet. Nu har Mugabe gått med på att lämna över en del av makten till, och därmed samregera med, Tsvangirai. Löftena har dock inte varit mycket värda, eftersom förhandlingarna har strandat. Dagen efter att det historiska avtalet undertecknades konstaterades nämligen att man endast kommit överens om hur många ministerposter vartdera partiet skulle få, inte hur de skulle fördelas.
I många öststater har man hävdat att demokrati och fria val råder, trots att det endast funnits ett enda parti, eller i vissa fall endast en kandidat att rösta på. Inte konstigt då att sittande regering fått över 90% av rösterna. Enligt västerländsk uppfattning kan det knappast klassas som demokrati bara för att alla (eller de flesta) medborgare har rösträtt.
En nyare variant av ovanstående modeller är den ryska, där man tillsätter en marionett i form av nye presidenten Dmitrij Medvedev. Det råder knappast några tvivel på att Vladimir Putin fortfarande styr i kulisserna. Även det ryska presidentvalet kan, enligt min mening, klassas som ett skenval och spel för gallerierna. Befolkningen på den ryska landsbygden fick endast propagandaliknande information om den önskade kandidaten. Sedan uppmanades (läs tvingades) de att rösta. Föga förvånande valdes Medvedev till ny rysk president. Därefter fattade han, högst antagligt på inrådan av sin mentor Putin, en rad beslut som förde Ryssland till randen av ett nytt Kalla Kriget. Vapenskramlet ekar åter längs Rysslands gränser och hotar forna ryska lydstater som baltländerna, Polen och Finland. Inte mindre oroväckande är återinförandet av den nygamla policyn att Ryssland kan ingripa militärt i geografiska områden med en rysk befolkning. Detta åskådliggjordes med all önskvärd tydlighet genom händelserna i Georgien och Sydosetsien.
Jag vill inte gå så långt som att påstå att vi i västvärlden har monopol på definitionen av ”demokrati” eller ”fria och demokratiska val”. Däremot vågar jag hävda att en grundförutsättning är någon form av folkrepresentation som speglar majoritetsviljan. Det är även önskvärt med en fri debatt och en opposition som får komma till tals. Jag är även stark anhängare av det parlamentariska systemet med en folkförsamling, eftersom direktdemokrati enligt antik grekisk modell dels förutsätter ett stort politiskt intresse hos befolkningen, dels blir väldigt omständigt i stater större än Vatikanen. Den idealiska lösningen är, återigen enligt min mening, en koalitionsregering sammansatt enligt röstantal. På detta sätt representerar regeringen den breda folkviljan.
Det har sagts att ett folk får den regering de förtjänar. Detta påstående är sant endast under förutsättning att folket de facto har en valmöjlighet. I stora delar av världen kan detta som bäst beskrivas som en utopi. Lösningen stavas upplysning och en outtröttlig kamp för mänskliga fri- och rättigheter. Både en och annan fana kommer att dränkas i oskyldigt blod på vägen. Sann makt kan inte ges, den måste tas. Det är dags att folket tar makten!
Jag förespråkar på inget sätt en världsomspännande blodig revolution eller någon annan marxistisk ideologi. Däremot vill jag uppmana till en intellektuell revolution som ett led i strävan efter en rättvisare och friare värld där alla ges en möjlighet att njuta frukterna av sin fulla potential.
Kanske är jag naiv, men jag tror att det är möjligt. Kanske inte imorgon, men i framtiden. Om vi alla drar åt samma håll.

Läs även andra bloggares åsikter om demokrati, frihet, politik, val, revolution

Elitklasser - Ett eko från 1930-talets Tyskland

Sverige har tack vare bland andra Per-Albin Hansson ett av världens bästa skolsystem och tillhör de länder som har lägst procent icke läs- och skrivkunniga vuxna. Detta kan dock fort förändras om borgarna får sin vilja igenom.
Borgarregeringen ser nu över möjligheterna att införa såkallade elitklasser i våra skolor. Folkpartiets förslag med elitklasser i skolan är i sig inget nytt. Redan på 1930-talet hade man i Tyskland såkallade National Politiska Akademier (NaPolA) med det uttalade syftet att utbilda en ”elit” bestående av de mest framstående eleverna i Tyskland. Dessa indoktrinerades med nazistisk propaganda och programmerades till närmast viljelösa och känslokalla mönstermedborgare.
I Hitlers totalitära Tyskland var detta en ganska naturlig utveckling. Att liknande idéer fått stöd i dagens Sverige är däremot mycket oroväckande.
Meningen med grundskolan är att forma landets framtid och ge alla elever oavsett härkomst, föräldrarnas inkomst eller andra förutsättningar en god grund att stå på.
Jag vill starkt poängtera att jag på inget sätt motsätter mig själva grundidén att bygga på och utveckla olika individers speciella talanger och färdigheter. Däremot bör detta ske inom ramarna för det befintliga skolsystemet, vilket är beprövat och fungerar relativt tillfredställande. Den problematik som finns med outbildade ickekvalificerade lärare på kommunala skolor kommer knappast att minska om förslaget går igenom. Snarare kommer en ökad snedrekrytering av mer eller mindre goda pedagoger att ske, eftersom visionen om elitklasser bygger på att ge dessa utvalda elever bästa möjliga förutsättningar att utvecklas till en elit.
Jag är personligen mycket skeptisk till att speciellt många elever med exempelvis utomnordiska eller lågutbildade föräldrar kommer att platsa i Folkpartiets elitklasser. Dessa elever har redan idag svårare att klara av skolan eftersom stödet och hjälpen hemifrån ofta inte är speciellt stor. I kombination med eventuella betyg redan i grundskolan skapar man utmärkta förutsättningar för att varje elev redan där får en stämpel på hur intelligent eller duktig han eller hon är. Denna stämpel kommer dessvärre att följa dom genom livet. Inget utrymme för eller incitament till förändring behövs tydligen i Folkpartiets utopi. Fram för en ökad segregation verkar vara ledordet. En ökad segregation leder dessvärre oundvikligt till diskriminering, ökade klassklyftor och ett ökat utanförskap. Inte direkt min vision av ett drömsamhälle.
Eftersom borgerligheten gärna sätter en stämpel på individen redan på grundskolenivå kanske det är skäl att ytterligare inspireras av den tyska modell man verkar beundra. Varför inte låta mindre begåvade elever bära ett synligt tecken på detta för att undvika beblandning med eliten? Kanske en gul stjärna på bröstet till skoluniformerna (som man säkert snart återinför)? Elever med särskilda koncentrationssvårigheter kanske kan skickas till speciella sommarkolonier eller läger, lämpligen kallade koncentrationsläger? De duktigare eleverna i elitklasserna kan istället lämpligen på sin fritid delta i utvecklande gemensamma aktiviteter. Ett exempel är scoutgrupper som kan kallas Reinfeldt-Jugend.
Ovanstående exempel ser för de flesta lite väl drastiska ut. Dessvärre är de inte i förlängningen så långt ifrån den föreslagna nyordningen. Glöm inte att även i nazityskland började man i liten skala. Likheterna med nazitysklands Napolaskolor ekar som stöveltramp mot asfalt.
Det råder knappast några tvivel om var de redan knappa resurserna inom skolväsendet kommer att satsas om förslaget med elitklasser går igenom. Det är som borgarregeringens politik i övrigt, en omvänd Robin Hood-politik; Ta från de fattiga och ge till de rika!
Jag är av den bestämda åsikten att mer resurser istället bör satsas på att utveckla svagare elever, för att på så sätt istället försöka minska klyftorna och ge alla samma förutsättningar att lyckas i livet. Med det synsättet är förslaget med elitklasser, precis som alla system där människor är olika mycket värda, helt förkastligt.



Läs även andra bloggares åsikter om elitklasser, skolsystem, indoktrinering, segregation, politik

Mors lilla Olle och den ryska Björnen

Finns det ingen hejd på extremvänsterns genomslagskraft och list? Det pågår en sofistikerad socialistisk smygindoktrinering av våra borgerliga barn. Till min stora förskräckelse upptäckte jag att våra barn redan på dagis och lågstadiet indoktrineras med tvättäkta sovjetkommunistisk propaganda. Detta har pågått åtminstone sedan början av 1900-talet. Vänsterorienterade och Sovjetvänliga visor och sagor har redan länge format Sveriges framtid och gett våra barn socialistiska värderingar redan från starten.
Därför ser jag det som min medborgerliga plikt att påvisa detta och varna alla goda borgare, inte minst det borgerliga etablissemanget, för detta försök att undergräva borgerligheten.
Låt mig åskådliggöra med några exempel; Den klassiska barnvisan "Mors lilla Olle". Elsa Beskow gör inte ens ett försök att dölja sina sympatier. Vad säger Olle när han träffar björnen? "Se en kamrat, det var bra. Se goddag!" Detta uttalande från lilla Olle kan vid första anblicken verka relativt harmlöst. Men då glömmer man kontexten. Exakt vem är det Olle träffar i smyg ute i skogen? Jo, en björn, den klassiska symbolen för Ryssland (eller på den tiden Sovjetunionen). Att glatt utropa "kamrat" till en sovjetkommunist lämnar knappast samma gulliga helylleborgerliga intryck. Lilla Olle hade med fog platsat i arkiven som uppdagades vid IB-affären eller de nya listor FRA förmodligen sammanställer för närvarande.
I andra sånger manas Sveriges befolkning att hålla sig neutrala under kalla kriget och undvika vapenskrammel. Ett lysande exempel är en annan gammal klassisk barnvisa; "Björnen sover". Visan klargör på ett tydligt och pedagogiskt sätt för våra barn att (den ryska) björnen är inte farlig, bara man är varlig.
Listan på socialistiska barnvisor och sagor kan göras lång, men jag nöjer mig med ovanstående två exempel.
Indoktrineringen slutar dock inte vid barnvisorna. Nejdå, för att forma våra oskyldiga små borgarbarn använder de socialistiska förskole- och lågstadielärarna (med undantag av privatskolor som till all lycka fortfarande i stor omsträckning värnar om borgerlighetens intressen) ännu mer sofistikerade metoder. Barnen får lära sig att dela med sig av sina leksaker, man har knytkalas där alla får äta av varandras mat oavsett om barnet tagit med sig oxfilé eller hembakta havreflarn, alla behandlas lika utan hänsyn till föräldrarnas inkomst, etc. Man uppmuntrar även till att alla barn skall få vara med och leka.
Är det verkligen ett Sverige där alla har samma rättigheter oberoende av kön, härkomst eller inkomst vi vill ha? I annat fall uppmanar jag den samlade borgerligheten med Herr Statsminister i spetsen att skyndsamt granska våra klassiska barnvisor och sagor, och helt enkelt förbjuda eller redigera de som visar sig innehålla dessa vänstervridna ideal. Varför inte anordna massiva bokbål på dagis- och skolgårdarna där barnen kan grilla korv, lära sig marschera i takt och lyssna på brandtal från regeringspartierna istället? Insamlingen av olämplig litteratur kan med fördel skötas av eleverna i de av Folkpartiet föreslagna elitklasserna.

Jag vill starkt påpeka att ovanstående är skrivet med ironi och på inget sätt speglar mina egna värderingar, vilket återkommande läsare av min blogg nog redan gissat.


Läs även andra bloggares åsikter om politik, socialism, ironi, barnvisor

Pysseltips för sommarlovslediga - Måsepåsen

Här kommer lite pysseltips för att sysselsätta er sommarlovslediga läsare. Jag vill starkt poängtera att pysslet utförs på egen risk och jag tar inget som helst ansvar för eventuella djur som kommer till skada.
Jag ger er - Hur man gör sin egen "måsepåse".

1. Tag ett valfritt örngott, gärna fint med mönster (Det blir finare då).

2. Lägg en större mängd fiskrens i örngottet.

3. Placera örngottet på en brygga eller direkt på klipporna, helst i solen så att det börjar lukta fort.

4. Invänta att en intet ont anande fiskmås dyker upp och börjar ta för sig av godsakerna.

5. Nu kommer den lite knepiga biten. Kasta dig över måsen och knyt hastigt ihop påsen. (Det kan löna sig att öva på detta moment innan du placerar ut örngottet, så att du är tillräckligt snabb.)

6. Klart! Du har nu en egen måsepåse. Mycket måsljud utlovas.

7. Glöm inte att släppa ut måsen när du pysslat klart (eller åtminstone att mata den dagligen).

Lycka till!

Hör gärna av er för att berätta hur era måsepåsar blev.

Plats i korgen! - ett desperat försök att tysta debatten

Statsminister Fredrik Reinfeldt säger i ett uttalande angående den nya FRA-lagen i tidningen Expressen att ”Alla tjänar på om debatten lägger sig”. Ett, enlig min mening, desperat och klumpigt försök att lägga munkavle på debatten.
Han hävdar vidare att ”alltihop är ett missförstånd”.
- Det handlar inte om att rikta sig mot enskilda personer, eller mot svenska medborgare, eller om den enorma informationsinhämtning som nu påstås. Hur ska vi kunna föra en samhällsdebatt med någon som påstår att det som står i lagstiftningen, det står inte där? säger han till Expressen.
Den massiva kritiken och det faktum att även hans eget partis ungdomsförbund nu vänder sig mot honom tar han lätt på och hävdar att han varit med om detta förr. Han påstår även att man piskar upp stämningen i onödan.
Inget kunde vara längre från sanningen. Bara det faktum att en folkvald regering fullständigt struntar i att beakta ett massivt motstånd hos sin egen väljarkår och istället försöker sopa debatten under mattan liknar snarare Mugabes regim i Zimbabwe. Jag ifrågasätter starkt motiven till lagen. Om det inte är att spana på sina egna medborgare, vilka skall man då spana på eftersom lagen gäller signalspaning mot trafik över Sveriges gränser? Jag är skeptisk till att till exempel Al Quaida väljer att skicka SMS eller e-post över svenska servrar om det inte är riktat till just svenskar. Skulle det av någon outgrundlig anledning vara så att terrornätverken ändå väljer just svenska kanaler för sin informationsspridning vågar jag lova att de idag är tillräckligt tekniskt bevandrade för att kryptera sin trafik. Det har gått ett tag sedan 70-talets Baader-Meinhof liga och Röda Arméfraktion. Dagens hot mots statsapparaten är betydligt mer sofistikerade, vilket bland annat attentaten i USA den 11-september visar med önskvärd tydlighet. USA har sedan länge haft omfattande spaning mot misstänkta terrornätverk. Ändå hände det.
Beträffande befogenheter att avlyssna eller spana på terrormisstänkta har både polis, militär och underrättelsetjänst i Sverige långtgående befogenheter även utan den nya lagen. Motiven bör således vara något som inte täcks in med nuvarande reglering. Jag har svårt att hitta några legitima motiv för ett sådant ingrepp i rättssäkerheten.
Min förhoppning är att regeringen Reinfeldts klavertramp inte hinner glömmas bort innan valet 2010 och att väljarna då tar sitt ansvar. Sedan är det upp till Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet att inte bara modifiera, utan helt avskaffa den lag som uppenbart strider mot både svensk grundlag och den frihet Sverige står för.
Vad gäller att tysta debatten kan jag bara konstatera att så länge det finns orättvisor hoppas jag att det finns människor med tillräckligt civilkurage för att bekämpa dom!




Läs även andra bloggares åsikter om FRA, politik, regering, Reinfeldt, munkavle